A 2. Istidens slut

Sammanställt av: Seppo Nurmi, 2008


Före och efter istiden

Jordens historia rymmer ett flertal nedisningstider, i medeltal 100 000 års mellanrum blir det kallare och sedan åter varmare perioder. Senaste istidens slut brukar man placera på 10 000 f.Kr, även om det inte var något plötsligt slut, isarna började smälta för så där 18 000 år sedan. Havsvattennivån stiger sakta men det är ingen enkel process utan det sker en kontinuerlig pendling av medeltemperaturen och havsvattennivån, men i medel så stiger havsvattennivån när isarna smälter och det kan röra sig så mycket som 100 till 200 m. Det betyder också att tidigare beboelig mark översvämmas. Våra förfäder fanns där redan då, och redan innan istiden, fast så gamla rester är ofta bara benrester vid boställen. De äldsta stenålderskulturerna som har påträffats är från ca 40 000 år sedan, bl.a. de som gjorde grottmålningar. När världshaven ändras flyttas bosättningarna allt eftersom klimatet och havsvattennivån tillåter det, och vid 6 000 f.Kr. ligger bosättningarna där arkeologerna har funnit de äldsta kulturresterna. Det är nu bofasta kulturer med större mängd individer börjar formas.

Bild A2.1. En typisk istids slipad klipphäll från mer än 12 000 år sedan, här med senare kulturrester i form av hällristningar från ca 3000 år sedan. Tisselskogs naturreservat i Högsbyn, Dalsland. Foto: författaren, 2007.

Holocen perioden – den geologiska nutiden – och astronomisk påverkan

De senaste 12 000 åren utgör vad som kallas for holocen-perioden, den geologiska nutiden. Den uppvärmningen som startar denna och sätter slutgiltigt punkt på istiden beror åtminstone till en del på förutsägbara astronomiska faktorer som påverkar jordens bana och jordaxelns läge. I sammanhanget talar man om Milankovitch cykler, som är olika astronomiska faktorer som påverkar Jordens rotationsaxel och läge gentemot solen. Teorin säger att det är sådana rätt komplicerade astronomiska faktorer som ger som ett sammantaget resultat klimatvariationer, bl.a. att det blir istider ca hundratusen års mellanrum. Bland annat påverkas klimatet av en långsam variation av jordaxelns riktning, som gör att jordpoolerna för 8 000 år sedan lutade ca. 1 grad mer gentemot jordbanan, på sommaren mot och på vintern från solen.

Sammanställning av faktorer som påverkar Jordens temperatur

Den något större lutningen av Jordaxeln tillsammans med andra faktorer påverkade klimatet så att utjämningen av temperatur och fuktighet blev effektivare så att jorden hade vid denna epok ett jämnare och i stort något behagligare klimat. Man har också funnit variationer i solstrålningen, solens aktivitet varierar i olika långa perioder. Den mängd av interstellär stoft som finns i rymden där solen med sina planeter banar sin väg. Dessa är osäkrare faktorer, men teoretiskt kan de också spela en roll. Total mängd av vulkanisk aktivitet påverkar drivhusgaserna osv. Snömängden på polarområden påverkar jordens ljusreflektion (planet-albedo) och så mängden av solenergi som förblir kvar i atmosfären osv. Och sedan har vi vårt tekniska tidevarvs utsläpp av drivhusgaser som spär på och stör den naturliga pendlingen. Nedan ett diagram som visar temperaturvariationerna från istiden till modern tid. Det är bara för nordligare breddgrader, för det är där det visar sig som ren temperaturvariation. Närmare ekvatorn är påverkan mer komplicerad med varierande vädertyper, från behaglig året runt fuktighet vid årtusendena efter istidens slut till stormar och översvämningar i mitten perioden, och allt ökande torka närmare nutiden.

I diagrammet nedan kan man se en temperaturstegring som kulminerar mellan 8000 och 7000 år sedan. Vi har där en ovanligt varm period i Jordens historia, i alla fall vad gäller det norra halvklotet. Många faktorer gjorde att perioden också var fuktig och gynnsam för vegetation. Inom områden som i dag är torra fanns det sjöar och floder och riklig växtlighet.

Diagram A2.2. Variation av årsmedeltemperatur i norra polarområdet, holocen perioden från istiden till modern tid. Den prickade linjen är lokal variation i Norra Europa, den röda linjen är utjämnad per århundrade. (Diagrammet skapat av författaren ur klimatologiska data.)

Man kunde kanske ledas att tro att Jorden har varit varmare än nu för bara några tusen år sedan, och nutida uppvärmning i slutet av diagrammet inte når upp dit. Men diagrammet visar bara norra Eropas temperaturutveckling. Vid regioner närmare ekvatorn var värmeutvecklingen den motsatta, dvs. det rådde där både svalare och fuktigare klimat än förut. Alltsomallt rådde en för växtlighet gynnsam klimat från Arabien och norra Afrika upp till Norden (kanske också andra regioner, men dessa har jag inte utrett). Den nutida uppvärmningen, den uppgående kurvan i slutet av diagrammet, däremot gäller för hela Jorden, vilket tyder på en växande obalans.

Holocen optimum – ett klimatologiskt ”paradis”

Vi har nu konstaterat att från 8000 år sedan (6000 f.Kr) rådde på norra halvklotet en för vegetationen särskild gynnsam tidsperiod, kallad ”holocen klimat optimum”, som varade till ungefär till 4500 f.Kr. Det kännetecknas av hygglig värme och fuktighet, områden som nu är torra var då fuktiga, och det regnade i måttliga mängder. I Norden gällde en geologisk period kallad litorinatiden, och fram till ca 4000 f.Kr var klimatet i Nord-Europa mellan 2 och 4 grader varmare än i dag. Man bör dock observera att det inte var frågan om en global uppvärmning av planeten Jorden, utan det var i huvudsak norra polarområden som var några grader varmare för ca 6000 - 8000 år sedan, samtidigt som tropikerna var några grader svalare.

Optimum avser just detta, en behagligare klimatbild med jämnare delning av temperatur och fuktighet. Det optimala, eller "paradisiska" klimatet är således någonting som har inträffat, det är inte bara en myt. Förklaringen ligger i en kombination av ovan nämnda faktorer. Även Sahara var då ett insjöområde med floder och med en frodig vegetation. Motsvarande gällde också för Mellanöstern och den Arabiska halvön, det var grönt, rent av frodigt, med en behaglig fuktighet och temperatur.

Kulturerna påverkas

Denna tid överensstämmer också ungefär för början av de första jordbrukskulturerna i Mesopotamien och vid Svarta Havs området och i Indusdalen (dvs. källan till den västerländska kulturen, jag tar inte upp här övriga delar av världen med sina respektive kulturkretsar). Det sker sedan en långsam förändring av klimatet. I sydliga trakter, som i Mesopotamien och Arabiska halvön och Nord-Afrika, blir det allt torrare, och till slut finns ständig vattentillgång bara vid floderna när det gäller inre delar av landet. Ytterligare tusen år går och för överlevnad krävs nu att man vandrar runt med boskap som nomader, om man inte underhåller fast jordbruk med bevattningsanläggningar. Livet har blivit arbetsammare, "Paradiset har gått förlorat". Frukterna från "kunskapens träd" kanske också gör sin del: åkerbruk sprider sig och minskad skogsareal ökar erosion och leder till än snabbare spridning av ökenområden.

Det är självklart att en sådan stor verkan på levnadsförhållandena lämnar spår på folkens mytologi. Det är folkminnet av denna klimatförändring som vi möter i myten om det förlorade Paradiset. Man måste komma ihåg att de som tecknade ner berättelserna utgick från sina egna lokala landskap, det man kände till. Man hade inte global världssyn i modern mening, och om Jorden som en helhet (än mindre som en planet) hade man knappast någon uppfattning om alls. "Hela världen" var ungefär den omkrets som man kunde nå till fots. Visserligen kunde folk vandra över halva kontinenter under sin livstid, man kunde karavanvägarna och vattendragen, men hur det förhöll sig globalt geografiskt var byggd på myter och tro. När det hände någonting storskaligt spreds det säkerligen från folk till folk, men alla berättade det utifrån sitt lokala perspektiv. Så är det också med Gamla Testamentets berättelser, de bygger på för berättaren kända lokala händelser, men som i viss mån bär med sig mytiska inslag av mer global karaktär. Jag letar efter dessa lokala händelser som det direkt berättas av, för det ger en inblick i händelser som människor verkligen har upplevt, men jag försöker också belysa de globala förhållandena och allmänt spridda mytologin som säkert har färgat berättelserna.

Havsvattennivån ändras – Flandrian transgression

Det är ett till geologisk effekt som måste tas i beräkningen, och det är havsnivån kontra kustlinjen (det kallas med ett geologiskt namn "Flandrian transgression"). Vattennivån i oceanerna steg drygt 50 meter (jag har sett siffran 55 meter) mellan 8 000 - 3 000 f.Kr. som följd av att isarna I norr smälte. Betydelsen för kustlinjen var störst där kusten ligger vid en ocean som till exempel vid Nordhavet. Vid Persiska Viken är situationen en annan, och det är för Hormuzsundet som är inte så djup. I sundet finns i dag en landbrygga på 86 meters djup under vatten strax före "kroken" på Persiska Vikens sida. För några tusen år sedan var denna landbrygga högre medan vattennivån i haven var lägre, och Persiska Viken var en långsmal sjö som slutade här. Därifrån flöt en flod ner till Arabiska Havet, men i och med att havsvattnet i Omanska Viken steg blev det så småningom ett sund. Det är som regel så att strida floder från öppet land inte öppnar djupa kanaler vid sjöar och havsvikar utan lämnar ut medföljande material i sjöbotten så att vattnet blir blir grundare och översvämmar land omkring i stället. Men om havet stiger och kommer in från andra hållet fördjupas en sund ganska snabbt, när vattenmängderna av havsströmmarna för bort bottenmaterial mot havsdjupet. Så öppnades också Persiska Viken vid Hormuz och blev en havsvik.

Odling och djurhållning uppstår

Vi ska inte glömma den kulturhistoriska utvecklingen. Det vanliga sättet att set detta är att människan uppfinner nya sätt att leva. Klimatförändringen har dock en stor betydelse för det tvingar människan att upptäcka, och den också erbjuder nya lösningar. Byarna var från början nog bara för familjen, innefattande den närmaste släkten. Större samhällen började dock dyka upp samtidigt som odlingskulturen började utvecklas. Var det människan som upptäckte att vissa växter kunde odlas och vissa djur hållas som husdjur? Det kan faktiskt vara tvärtom, det är nämligen så att vissa vilda djur och växter drivs i människans närhet, även om vi inte vill det. I dag har vi sorkar, rådjur, maskrosor, och nässlor i våra trädgårdar. Vissa kan vara nyttiga att ha så nära, vi kan laga soppa på nässlor, och på landet i alla fall jagar man rådjur.

Forntidens jägare lämnade banrester runt sina boställen. Vargar inte bara fäller själv, de följer efter andra rovdjur, även när rovdjuret är människan, och tar vara på resterna. Således fanns det enskilda vargar omkring människors bosättningar som letade bortslängda matrester. En del av dem blev rätt tama med tiden, det var ett naturligt urval: de som vågade närmast människan utan aggression hade nytta av människans närhet. Vargen förvandlades så till en vildhund. Kanske tog någon människa här och där hand om en valp. Hunden bjöd sig att tämjas, man behövde inte leta dem långt inne skogarna för de fanns ju alltid i närheten. Jaktinstinkten gjorde att tama hundar följde gärna med till jakt, och människan insåg vilken utmärkt jaktkamrat man hade i hunden.

Men det var också kvistar och strån som man hade samlat för bosättningar. Det som blev över, löv och ris dumpades i närheten. I torra områden där växtligheten var ringa var dessa högar uppskattade av en liten bergsbock, som så började frekventera runt boställen. Också denna var ett nyfiket och orädd djur som lätt lät sig tämjas. Från den kommer tamgeten. Hunden och geten var de två första husdjuren, det har man bevisat, och nästa var tamfåren, som kommer från en buffonfår, som också levde i karga områden.

Även om man i forna tider inte först hade någon trädgårdsodling, lämnade det lilla samhället omkring sig rester, spillning, också djurspillning av de djur som frekventerade området, och senare från husdjuren. Detta gjorde marken i boplatsen omgivning kväverikt, och vissa växter med proteinrika frön och rötter gynnas av kväverik jord. Sådana var baljväxterna, vissa gräsväxter som vildvete, samt bl.a. en del korsblommiga växter med sina kraftiga rotsystem. Samtidigt var just sådana växter eftersökta som föda för sitt näringsinnehåll, det höll hungern borta, och samlandet av frön och rötter var en viktig näringskälla. När man sett hur i marken tappade frön grodde och gav en växt med mångfaldigt fler frön, hade man kommit på odlingens princip. Vi ser att de första husdjuren och odlingsväxterna inte hade krävt någon större uppfinningsrikedom att börja utnyttja, utan djuren snarare erbjöd sig till att tämjas och växterna att odlas.

Människan hade nytta av djuren och växterna, men också tvärtom djuren och växterna hade nytta av människorna, som såg till att de ökade sig. Sådant kallas i naturlära för "symbios", och att ha husdjur och odlingsväxter var alltså i alla fall i första början ett uttryck av hur naturen brukar fungera, det finns många exempel av symbios mellan skilda arter. Detta naturens sätt att skapa symbios med människan uppfattades i de tidiga samhällen så att det var gudarna som hade skickat husdjuren och odlingsväxterna till människorna, det är så det berättas i de allra äldsta myterna. Och vi nutidsmänniskorna kan väl heller inte påstå att det var fel uppfattat. Vår moderna kultur också ska ses som ett uttryck för naturens symbiotiska utveckling, där allting beror på allting annat, och vi är ett med naturen. (Och stör vi naturen återställer naturen balansen, vilket sker genom avlägsnandet av det störande elementet, vilket kan bli vi om vi inte aktas oss.)