A 3. Översvämningskatastrofer

Sammanställd av: Seppo Nurmi, 2008


Inledning

När jag samlade material till denna skrift stötte jag på en möjlig katastrof av ofantliga mått, och sedan snart på en till, som vi inte har några litterära beskrivningar om. Naturligtvis kan de inte ha blivit helt bortglömda, men berörde inte de folkslag som utvecklade skrivkonsten, och som kunde ha förmedlat det till oss i en litterär form. Men vi har kanske ändå spår av dem sammanblandade med andra myter. Man har hävdat att den ena eller andra katastrofen som geologerna upptäckt var Noaks flod, det brukar ju sälja en bok att hävda sådant. Jag är skeptiskt lagt och tror att berättelsen om Noak är lokal från området där hans folk och de forntida sumererna och akkaderna bodde. Men äldre myter om andra tidigare katastrofer kanske har blandats ihop med denna översvämning i Mesopotamien, som har gjorts mer omfattande i berättelserna än vad den verkligen var.

En viktig geologisk effekt måste tas i beräkningen, och det är havsnivåns ändring kontra kustlinjen (det kallas med ett geologiskt namn "Flandrian transgression"). Under den "djupaste" Istiden har oceanernas vattennivå legat 100-120 m under nuvarande nivå, och var fortfarande vid 8000 f.Kr. runt 50 meter under, och steg till nära nuvarande nivå till 3 000 f.Kr. Betydelsen för kustlinjen var störst där kusten ligger vid en ocean som till exempel vid Nordhavet (jag har sett siffran 55 meter här). I många områden hamnar bassänger nära havet under havsvattennivån, och när sedan en viss gräns har nåtts störtar havet in i bassängen. Detta kan ibland medföra kaskad effekter när det är flera sådana bassänger, havsnära stora sjöar eller innehav, som en efter en fylls. Resultatet är en katastrofal översvämning i det lokala området. Sådant har troligtvis inträffat nära historisk tid. Jag skall nedan ta upp ett par möjliga sådana händelser vid Medelhavet och Svarta Havet, som båda är sådana innehav som det avses här.

Vid platser som Persiska Viken är situationen en annan, bassängen här är relativt låg och slutar med Hormuzsundet som är långt och böjt. I sundet finns än i dag en landbrygga på 86 meters djup under vatten strax före "kroken" på Persiska Vikens sida. För några tusen år sedan var denna landbrygga mycket högre och persiska viken var en insjö som slutade här. Därifrån flöt troligen en flod ner till Arabiska Havet, men i och med att havsvattnet i Omanska Viken steg blev det så småningom ett sund. Det är som regel så att floder inte gräver djupa kanaler genom sjöar och lågland (det är annorlunda på högland) utan i stället tenderar att slamma igen, och bildar bankar på den sidan som vattnet rinner ifrån. Det uppstår en balans där lika mycket tas med till havet som på andra sidan kommer in och sedimenteras. Men när havet kommer in från andra hållet fördjupas sundet ganska snabbt, för att de större vattenmängderna av vågorna och stormarna, och havsströmmarna, kan transportera bort bottenmaterial fortare än det kommer nytt in. Här störtar inte havet in, men den långsamma igenslamningen och vattenhöjningen gör att stora områden lätt översvämmas, om vattenmängden från inkommande floder ökar tillfälligt.


Svarta Havs katastrofen

Det finns en teori (Ryan och Pitman) att en omfattande översvämningskatastrof drabbade Svarta Havet ungefär 5550 f.Kr, alltså sju och en halv årtusenden sedan. Svarta Havet skulle då varit mycket mindre än nu, och legat runt 160 meter under Medelhavets yta. Det som inträffade var att berggrunden vid Bosboren gav vika, och vattenmassorna började strömma in från östra Medelhavet via Marmara-sjön . Det enorma vattentrycket raserade allt i sin väg och grävde en bred kanjon och skapade ett vattenfall stor som 200 Niagarafall, enligt en geologisk bedömning, och fortsatte så i flera år till årtionden tills vattennivåerna hade jämnats ut. Det råder dock skilda åsiktsritningar om denna händelse, och det är långtifrån säkert bekräftats att det har hänt överhuvudtaget.

Bild A3.1. Bilden är från en karta för dagens geografi, men visar tydligt djupförhållandena i Svarta Havet. Bara de två djupare blåa regionerna är under vatten före översvämningen, de ljusare blåa områdena är land som översvämmas. Särskilt norrut är det omfattande bebyggda landområden. Folken därifrån flyr undan det stigande vattnet och börjar en vandring nordväst. Det är nu på 5000-talet fKr dessa indoeuropeiska folkslag börjar invadera Europa.

Någonting som talar för katastrofteorin är det att Svarta Havet i dag är delvis livlös, det är bara ner till ca 200 m från ytan som det förekommer något liv, och havsbotten är steril och täckt av svart mudd. Katastrofteorin säger att den äldre sötvattensjön, vars yta låg ungefär på denna djupare nivå, helt förstördes och allt liv utplånades när saltvatten strömmade in från Medelhavet och vattennivån steg till nära nuvarande nivå (kanske några tiotal m lägre än dagens"). Det finns dock ett problem om Svarta Havet skulle ha varit en sötvattensjö: om den inte hade något utlopp måste den ha blivit salt ganska snart (som t.ex. Kaspiska Havet är i dag). Eller så måste den ha varit utan utlopp en ganska kort tid, några hundra till runt ett tusen år på sin höjd, vilket låter osannolikt. I det stora hela motsäger inte detta katastrofteorin, bara "sötvatten-teorin".

Svarta Havet, vi antar nu, var då mycket mindre och med en vattennivå på ett par hundra meter lägre än i dag. Vidare hade det vid istidens slut inget utlopp, utan det var ett salthav. Eftersom det var mindre än Kaspiska Havet var det nog i det närmaste död och ingen fiske kunde bedrivas där. Stränderna var dock bördiga och tillät odling och boskapsskötsel. I och med ökad issmältning vid slutet av istiden började vattennivån stiga i oceanerna, och samtidigt i Medelhavet, som fick vatten från floder norrifrån, trots att (i alla fall) den östra delen kanske inte hade direkt kontakt med oceanerna. När östra Medelhavets vattennivå steg allt högre gick den till slut över nivån av bergskammen vid Bosporen och började rinna över till Svarta Havet. Det kan ha hänt att denna relativt lilla vattenström till Svarta Havet pågick ganska länge, men vattnet steg och nötte allt mer hindret, en bergsbrygga, det hade på sin väg.

Vid ca 5550 f.Kr bryter sedan östra Medelhavet igenom bergsbryggan vid Bosporen och störtar ner till Svarta Havets bassäng och dränker de låglänta strandområdena där. Befolkningen flyr de som kan, och det startar en stor omfördelning av folken i hela Europa och Mindre Asien. Det uppstår ett stort behov av ersättande odlingsmark.

På det låglänta bördiga strandområdet, särskilt på norra sidan, bodde antagligen rätt stora mängder folk, faktiskt troligen något av de allra tidigaste boskapsskötarna. Katastrofen tog en så pass lång tid att de flesta hann nog undan, men livet måste ha blivit drastiskt förändrat. Dessa folk från det Anatolisk-Kaukasiska området (osakligt kallade för "indoeuropeiska") sprider sig till Europa och Mindre Asien. Jordbruk och boskapsskötsel börjar etableras överallt i deras spår. Kännetecknande är att där det tidigare var blandnäring, fiske, jakt och viss odling, försvinner fisket som den viktigaste näringskällan och ersätts av boskap och spannmål. Den nya kulturen kände inte till fiske som någon viktig näringskälla. Denna kulturförändring är väl dokumenterad arkeologiskt och inträffar just vid denna tid. Ungefär vid samma tid började boskapsskötande indoeuropeiska stammar dyka upp i Väst-Europa, som så småningom tog över hela Europa. De tidigare jägare och halvnomader som bott i Europa fick ge vika, med undantag av de allra nordligaste områdena.


Medelhavet vid och efter slutet av istiden

Oceanernas vattennivå var avsevärt lägre än idag pga. att mycket vatten var bundet i glaciärerna (100 - 120 meter har det uppskattats till när Istiden var som "djupast"). Det finns också tecken att Medelhavet har legat på en annan nivå än oceanerna, både lägre och högre olika tider. Det skulle kunna betyda att sundet i Gibraltar varit stängt. Gibraltarsundet har faktiskt varit stängd i långa perioder har geologerna visat. När den för ungefär 6 miljoner år sedan stängdes var det en torr period på Jorden och Medelhavet blev en saltsjö som nästan torkade ut. Det finns därför saltlagringar i Medelhavets botten och runt den, vilket också förklarar den stora mängden salt som finns under bottensedimentet i dag. Gibraltarsundet öppnades igen nära 1 miljon år senare, dvs. drygt 5 miljoner år sedan, och i alla fall en del geologer anser att den stått öppen sedan dess. Havsdjupet där är i dag 400-600 m i hela sundet och det är svårt att tänka hur en sund av denna djup kunde ha stängts av helt geologiskt sett så nyligen som under den senaste istiden. Det är ändå inte helt otänkbart, och det finns geologer som anser att Medelhavet verkligen var isolerad från Atlanten en längre period under istiden.

Det finns alltså motsägande åsikter om detta, men det kan finnas en förklaring som ger båda rätt. Jag utgår från att bevisen från olika vattenhöjder företrädesvis är från östra delen av Medelhavet som är den mest studerade delen. Oberoende om hur det än var med Gibraltar, så är det tänkbart, till och med troligt, att Medelhavet var delad i två delar med en landförbindelse från Södra Italien över Sicilien till Afrika. Till och med kanske i tre delar, med tanke på den landbryggan som Korsika och Sardinien bildar med bara en smal passage i söder mot den Afrikanska nordkusten. Östra delens vattennivå kunde då ha varit annan än den i västra delen. Det låga Messinasundet norr om Sicilien var helt stängd vid istidens slut, det är klarlagt. Dessutom är det en undervatten platå mellan Siciliens sydkust och den Afrikanska nordkusten. I denna platå, som alltså då förmodligen låg ovan vattenytan, finns en kanjon som bitvis är rätt smal. Om man tittar den på en havsbottenrelief påminner den om en flodfåra med en sjö i mitten, som ligger nära ögruppen Malta. De mörkare blåa områdena betecknar djupt vatten, men en del av den ljusare blåa i bilden har legat ovan vattenytan och varit torr land. Det kan alltså ha funnits en landbrygga från Siciliens spets till Nordafrikas kust.



Bild A.3.2 Medelhavet vid forna landbryggan som förband Italien med Afrika och separerade Medelhavet i två separata delar. Malta utpekat.

Bild A3.3. Förstärkt relief (bathymetri) runt den Sicilianska platån; M = Malta, S = Sicilien.

Ön Lampedusa var då en udde i den Afrikanska kusten, och Malta-öarna en del av den Sicilianska kusten. Mitt i mellan fanns ett vulkaniskt aktivt område där landshöjden kan ha varierat mycket under årtusendena beroende på trycket under jordskorpan (det gör det i många vulkaniska områden). Det finns där nu två vulkaniska öar: Pantelleria och Linosa. Den förra t.ex. har det konstaterats har haft flera utbrott sedan ca 50 000 år tillbaka och har visat större aktivitet ungefär var tusende år. En av de allra senaste utbrotten inträffade i havsbotten år 1891 e.Kr. då det bildades en ny ö, som dock sjönk i havet efter bara några månader. Pantelleria liksom Linosa ligger i en djup bottenravin på ca 500 m, men det är inte lika djupt överallt omkring. Både nordväst och sydost finns högre landbryggor. Man kan alltså spekulera att det inte var sjöbotten utan en landbrygga med en strömfåra över, så pass smal att den inte jämnade ut vattennivåerna, så att östra Medelhavet kanske tid till annan låg lägre i vattennivå än den västra delen.

Bild A3.4. Medelhavet vid Istidens slut, blått är vatten, grönt är land, vattennivå ca 100-150 m lägre än i dag. Grönt område är land ovan havsnivå på den aktuella tiden. Nuvarande strandlinje är också synlig på bilden som en jämförelse. Illustrationen är skapad av författaren från en havsdjupskarta genom att byta färg på lågvattenområden till grönt.

Man får en uppfattning om vattennivån vid istidens slut i ovanstående bild, där det framgår att Medelhavet troligen har varit var delat i en västra och en östra del som inte låg i direkt förbindelse med varandra. Detta är dock ingen exakt geologisk sanning utan snarare en idéskiss. Den bygger på en nutida bild, med vattennivån i olika blå-gröna nyanser, manipulerat så att de lägst stående vattennivåerna har fått samma gröna färg som det torra landet. Samtidigt försöker jag få det framgå att Sahara ännu i stora delar var ett grönområde och inte en sandöken. Observera att Messina-sundet ännu var högt ovan vattennivån, även om bergskammen var smal. Området där landshöjden var lägst låg strax söder om Malta.

Man bör uppmärksamma också att fortfarande under antiken förekom samma slags fauna på bergen i Norra Afrika som i Södra Italien, vilket antyder att en landförbindelse kan ha funnits inte så långt tidigare. De numera utdöda Nordafrikanska elefanten (Atlas-elefanten) och Europeiska lejonet t.ex. förekom på bägge ställen. Det är förresten detta Europeiska lejon med en tufsig päls och grövre huvud som närmast är förebilden till vapen-lejonet (som ofta bildas med tofsar). Och stridselefanterna ännu så sent som på Hannibals tid var Atlas-elefanter, som var lättare att tygla och tålde vinter bättre än sina kusiner på savannerna.


Pantelleria katastrofen

Vid denna tid har jordbrukskulturer etablerat på de låglänta stränderna runt den dåvarande mycket mindre Svarta Havet. De har nu några hundra år på sig att utvecklas lugnt i en gynnsam miljö. Samtidigt har andra kulturer etablerat sig runt Medelhavet och dess öar. Vattennivån i östra Medelhavet är nu något högre än i oceanerna och ett utlopp från östra Medelhavet till Röda Havets västra bukt (Suez) är möjlig (tillfälligt), men om det var så eller inte har ingen större betydelse för händelseloppet här. Eftersom nu östra Medelhavet ligger högre kan inte kan västra delen bryta blockeringen mellan Afrika och Sicilien, men det kan ha funnits ett utlopp där västerut i stället (också en tillfällig vändning av flödesriktningen).

När vatten sedan strömmar in i Svarta Havet i den redan nämnda katastrofen sjunker Östra Medelhavets vattennivå flera tiotal meter. Västra Medelhavet har under tiden också stigit avsevärt. Om inte Gibraltar var öppen tidigare har det då skett en utbrytning från Atlanten vid någon tidpunkt. Det går ungefär ettusen år från Svarta Havs katastrofen till det stora vulkanutbrottet på ön Pantelleria, och det är möjligt att denna sätter i gång nästa flodkatastrof. Under tiden har kulturer hunnit etablera sig vid t.ex. Malta, som då var antingen i kontakt med Sicilien, eller ett antal större öar med bara smal passage till Sicilien. Sedan sker en jordbävning och ett vulkanutbrott i passagen söder om Sicilien och västra Medelhavet byter in i den östra delen och översvämmar stora delar av dåvarande Malta och närliggande öar. Det finns arkeologiska fynd av kulturrester i havsbotten runt Malta som stämmer tidsmässigt. De äldsta megalitiska kulturresterna på Malta öarna är från runt 4 500 f.Kr., alltså väl från tiden före denna (hypotetiska) översvämning. De välkända tempelruinerna vid Hagar Qim är från period ca 3 600 " 2 500 f.Kr., alltså efter den, men får här illustrera en högstående stenålderskultur på ön Malta.

Bild A.4.5. Hagar Qim tempel, Malta, från ca 3000 f.Kr. Bildsammansättning från författarens foto, 2004.

De fornlämningar som är nu ovan jord är tämligen väl undersökta, men lämningarna i havsbotten har ännu inte blivit fullt vetenskapligt utvärderade, och åsikterna om deras ursprung går isär. Är det rentav rester av Atlantis" Sagan om Atlantis berättas av Platon i böckerna Timaios och Kritias. Det finns inga äldre litterära källor, och Platon var en filosof och författare och ingen historiker. Han placerar berättelsen om Atlantis i munnen på den äldre grekiska statsmannen Solon, liksom han placerar mycket av sina idéer i munnen på sin lärare Sokrates. Det han talar om är som regel inte historiska fakta, utan det är hans vanliga sätt att framföra sina filosofiska idéer. Han placerar ju också Atlantis symboliskt till världens ände, bakom "Herakles stoder", dagens Gibraltar. Där trodde grekerna var världen slut och den världsomgärdande mytiska floden Okeanos tog vid. Atlantis är således att betrakta som litteratur, och inte som historia. Det är inte ens att betrakta som folklore utom kanske efteråt då Platons berättelse gett näring åt fantasierna. Om det fanns någon äldre folklore bakom Platons berättelse behövde den inte vara likadan, snarare kan Platon ha broderat det ihop från flera olika sagor. Det fyller ju först och främst ett filosofiskt syfte, så man får betrakta Platons Atlantis som ett litterärt konstruerat exempelsamhälle för att illustrera hans filosofiska funderingar.

Namnet "Atlantis" kan härledas ur Atlas, i grekiska myter jätten som bär himlavalvet på sina axlar, och som bodde på Atlasbergen invid Gibraltar. Namnet Atlanten för en ocean fanns inte på Platons tid, det namnet kom mycket senare och har sitt ursprung i Platons berättelse. Och vårt ord "ocean" kommer från den mytiska floden Okeanos som omgav hela världen. Platon troligen visste, som en av de få som var insatta då, att Jorden var en klot och Okeanos inte var en flod. Men det betyder inte att han avsåg att undervisa i geografi, för böckerna handlar ju egentligen om staten och om moralen hos dess styresmän.


Tecken på ytterligare översvämningar

Också Kaspiska Havet kan ha haft utlopp tidigare under förhistorisk tid. Det finns två dalgångar som är tänkbara. Den ena går från Baku över Tblisi till Batumi. Det finns en också en teori för en tidig flodkatastrof där Kaspiska Havet har störtat ner till Svarta Havet denna väg. Vid slutet av istiden medförde smältande glaciärer så mycket vatten i de stora Ryska floderna som rinner ner i Kaspiska Havet att ytan där steg uppemot 50 meter. Vattnet skulle då ha forsat ner till Svarta Havet vars nivå hade då stigit runt 80 meter på kort tid, men har dock återställts senare och situationen har åter stabiliserats. Den andra vägen går från Kaspiska Havets sydvästra del från Rasht till städerna Tabrits och Orumiyeh. Mellan städerna finns nu en sjö, och vatten rinner mot Kaspiska Havet. Riktningen kan dock ha varit en annan då Kaspiska Havets yta var högre under den mer regniga epoken för ca 10 000 år sedan. Därifrån har vattnet runnit vidare till Tigris och till Persiska Viken. Landhöjningen på området är heller inte obetydlig vilket har gjort att bergspasset nu är stängt för vatten och Kaspiska Havet har blivit en saltsjö.

Efter istidens slut när vattennivån i oceanerna steg hundra till ett par hundar meter överallt måste översvämningar ha förekommit i olika håll på jorden. Dock inte överallt samtidigt, för processen var långsam och tog flera tusen år. En bedömning är att havsnivån steg något 120 meter på 8 000 år, men det gör inte mer än ca 15 mm per år. Den stigningstakten leder inte till någon global flodkatastrof. Däremot vad som kan hända, och säkert har hänt, är att vattendrag som tidigare har legat över havsvattennivån så småningom har hamnat ganska ordentligt under den. Först var klimatet kall och torr och vattenflöden var små. Det fanns bassänger runt kontinentalkanterna, sådana som Svarta Havet, som fick ganska litet tillflöde och låg vattennivå. När havsnivån steg hamnade de under havsvattennivån. Efter några årtusenden nås en gräns och vatten forsar in och fyller bassängen. Sådana kataklysmiska floder har säkert inträffat här och där. Det kanske förklarar myten om en världsflod. De olika myterna som har sitt ursprung i olika floder olika tider har påverkat varandra och gått ihop till myten en enda världsflod.

Som synes kan det ha varit ett antal mer storskaliga katastrofer som inträffade under neolitisk tid, innan skrivkonsten och skrivna dokument. Myterna om dessa är dock ytterst blandade och osammanhängande, inte överraskande, med tanke på att det är 6 000 - 8 000 år sedan. Översvämningsberättelser är också kända från andra håll i världen. Till exempel berättas i Australien om en groda som slukade all vatten för en lång tid så att det var alldeles torrt, men övertalades till sist att spotta ut vattnet, och det blev en väldig översvämning. Grodan (liksom också sköldpaddan) i gamla myter representerar jorden. Denna urgamla myt verkar i själva verket berätta historien om istiden sett från aboriginernas synvinkel.


http://www.abc.se/~pa/uwa/wreckblk.htm

http://en.wikipedia.org/wiki/Deluge_%28prehistoric%29