B.1. Paradiset

By Seppo Nurmi, 2007-2014

Huvudsida: B-hist, hemsida: www.kosmiska.se


Vad är det vi söker efter?

Strax efter Istidens slut inföll en för frodig växtlighet gynnsam klimatperiod som varade ett par tusen år, av klimatologisk kallad ”holocen optimum” (mer om holocen optimum, se min artikel om istid). Det är troligt att människorna har uppfattat den tiden som ett paradis som sedan har gått förlorad. Detta är ett återkommande tema i många gamla kulturer, och uppenbart finns det en vetenskaplig grund som förklarar en sådan mytbildning. Det klimatologiska ”holocen optimum paradiset” låg förstås inte på ett något visst ställe, men myter lägger ofta händelser på ett ställe som är viktigt för det folket som odlar myten. Jag letar nu efter platsen där berättaren till Gamla Testamentets Första Mosebok (Genesis) kan ha placerat Paradiset. Jag har inget religiöst syfte med det letandet, jag är mera ute efter att belysa några krafter som kan ha påverkat vår kulturhistoria.

Naturligtvis finns det en religiös syftning i den bibliska texten, eftersom det ju är religiösa texter, men det är ändå troligt att de ursprungliga berättarna (som i början förde det vidare muntligt) har placerat platsen för myterna geografiskt nära. Det är heller inte så att Paradiset var entydigt för dåtidens folk, sagorna om det var skiftande och motstridiga. Jag menar bara att berättaren till den hebreiska versionen kan ha placerat Paradiset på en plats som verkligen geografisk existerade då berättelsen ursprungligen skapades, och som på något sätt har varit viktig för hebréernas förfäder. Denna plats kan vi av goda skäl leta i östra Mesopotamien. Det står i Bibeln att Abraham bodde först i Ur i Kaldén, vilket uppenbarligen syftar en plats i den forna riket och maktsfären som historikerna i dag kallar för Sumer. I Bibeln talas ömsom om Sinears land ömsom om Kaldéernas land. Dessa två folkslag var inte identiska, uppenbarligen talade de olika språk, men de bodde nära intill varandra. Det fanns fler folkslag i och omkring den flerspråkiga handelsstaten Sumer, också nomadiska sådana. Abrahams förfäder var troligen sådana nomader som vid denna tid bodde i dubbelflodernas land. Tar man hänsyn till detta och följer texten i Första Moseboken, så finner man också platserna som ”Boken” talar om. Nedan följer en beskrivning av detektivarbetet.

Det är inte svårt att finna stället för ”Paradiset”, det är i sig ingen märkvärdig prestation att kunna peka ut det på rent geologiska grunder. Platsen är ganska tydligt antydd i gamla texter, bara man har viljan att tolka dem utan att lägga tolkningen någon religiös ballast. Rester av äldre flodfåror är kända, och deras existens har också alltid varit känt. Man har dock inte velat se dem eller erkänna deras existens, förmodligen för det är både politiskt och religiöst känsligt, för att de ligger i ett icke kristet land. De största problemet vid sökandet av ”Paradiset” är att de flesta som sökt har varit religiösa fantaster som haft en annan än geografisk vetenskaplig inställning. I stället har man ofta utgått från ett mer religiöst ”kosmiskt” perspektiv, och velat koppla platsen till världens skapelse mm., vilket för det mesta leder till rena stolligheter. Detta har gett ämnet ett dåligt rykte, som gjort att det knappast funnits några seriösa forskare som har velat ta i det. Det andra skälet som avvisat seriösa forskare från ämnet är förstås maktpolitik och de många krigen i området, vilket gör sådan forskning politiskt ovälkommen. Visst finns det forskare som har tagit upp ämnet, men det är inte så många och knappast någon av forskningsrönen är allmänt accepterade.

Om tideräkning: Jag använder de tillvanda begreppen e.Kr. = efter vår tideräknings början (”efter Kristus”), f.Kr. = före vår tideräknings början (”före Kristus”), samt vid längre tidsangivelser bakåt räknat från nutiden, vilket bör uppmärksammas då t.ex. 10000 bakåt i tiden är ungefär 8000 f.Kr. I den här serien av artiklar är vi för det mesta långt tillbaka i forntiden och huvudsak gäller då årtal f.Kr. Efter Kristus brukar man i äldre källor från kristen tid skriva A.D. = Anno Domino = Herrens År. Man bör också tänka på att årtalen, när det gäller forntiden, inte förekom, utan det är senare rekonstruktioner. På forntiden var årskalender ovanlig, t.o.m. okänt, man använde sig oftare av månkalender (baserad på månvarv), eller räknade i odlingsperioder, och man anger sällan perioden som använts, vilket gör att det förekommer många missförstånd i äldre texter när det gäller tidpunkter och åldrar.


Varifrån kommer ordet ”Paradis”?

Ordet ”paradis” kommer från forngrekiskans ”paradeisos” som betyder ”trädgård” rätt och slätt. Grekerna å sin sida hade lånat ordet från de forna perserna, där ”pairi-daeza” betyder ungefär ”muromgärdad park”. Ordet avser en sådan park som kungar och adelsmän anlade för rekreation, eller för att utöva jakt i, vilket förstås har färgat föreställningen om hur Paradiset såg ut, och uttrycket ”Edens lustgård” är direkt anpassning till den. (I modern ryska finns ordet ”daza”, ”ДАЧА”, som avser ett landställe för rekreation, förmodligen också ett lån från det persiska ”daeza”.) Den hebreiska urtexten talar om en skog eller trädgård, och ordet ”paradeisos” i Bibeln är från den grekiska översättningen (Septuaginta) av Gamla Testamentet, och är således från 200-talet f.Kr. Det är först senare, kanske så sent som på 1200-talet e.Kr i den engelska ”King James Bible”, som ”Paradiset” (med en stor begynnelsebokstav) har blivit feluppfattad som namnet till ”Edens trädgård” (eller ”lustgård” som det stor i äldre versioner, och som tydligt anknyter till det persiska lånordet).

Paradise Vi kan således komma fram till att någon muromgärdad park ingalunda var berättelsens ursprungliga andemening när Bibeln talar om Edens trädgård. En riktigare översättning är ”lund” eller någonting mer otyglat som ”vildmark”. Vi kan också i sammanhanget tänka på typ mangroveträsk, som omgivningarna vid Mekong eller Amazon floderna i dag. Det var en varm och fuktig klimatperiod 6000-8000 år tillbaka, och sådana lummiga träskmarker var därför möjliga vid Persiska Viken.

Bild B1.1. Paradiset här liknar ett kungligt jakt-slott. Fönstermålning från kapellet i slottet St. Michaels Mount, Penzance, England. Där fanns ett kloster från 1400-talet, men fönstermålningen är (troligen) från en senare tid. Beskuret parti av fönstret, författarens foto, 2010.

Ordet ”Eden” är riktigt gammalt, en av de få (kanske det enda) ordlån som vi har från forntida sumeriska. Läser man noga i Bibeln så står det inte att Eden var själva trädgården, utan ordagrant att trädgården anlades ”öster i Eden”, dvs. i den östra delen av ett landskap. Namnet Eden avser således inte själva trädgården utan hela landskapet, och det senare har verkligen funnits i det forntida Sumer, det har man historiskt belägg för. Vad det egentligen avsåg var ett område med en tidig samhällsbildning i östra delen av Mesopotamien ca 4000 f.Kr. eller tidigare. I sumerisk form hette det ”edin”, som betyder gräsbevuxet land eller stäpp (”ed in” är sumeriska för ”växer strån”). Det hebreiska ”Eden” var ett lån från det sumeriska landskapsnamnet, och fick först långt senare den mer allmänna betydelsen, som den har nu, om en gynnsam plats att leva i .

Det verkar alltså ha funnits något slags ”trädgård” i öster, för också andra gamla skrifter antyder om ett skogsområde i östra Mesopotamien. Sumeriska myter t.ex. talar om Inanna's trädgård med livets träd, som besvärades av en orm som hade bosatt sig i trädet. En del av myterna kanske hänsyftar till skogsområden nordöst på bergen, men det är fullt möjligt att ett större lövskogsområde har funnits vid Persiska viken vid de forna flodmynningarna. De sumeriska myterna verkar skilja mellan berglandskap och cederskogar i ena sidan, och i andra sidan vad som kallas för ”trädgård” dvs. lövskogar. Det verkar ha funnits ännu på sumerisk tid ca 4000-3000 f.Kr ett lummigt vildvuxet landskap vid floddeltat nära Persiska Viken, en sista rest från perioden då klimatet varit fuktigare överlag.

Bakom denna övergång i ordets betydelse, urskogen till någonting som liknar en odlad park, ligger också en mer mytologisk utveckling. Edens lustgård ansåg man måste ligga mitt i skapelsen, och de fyra floderna som nämns i Första Mosebok måste således rinna utåt en i varsin väderstreck, så menade man. När den här mystifieringen uppstått är oklart, den har säkert utvecklats gradvis för vi talar ju om en tidsperiod på runt 5000 år. När sedan Bibeln blev förklarad att vara Guds Ord, vilket faktiskt skedde först i början av medeltiden, blev det ytterligare en grogrund för mystifikation av begreppet Paradiset. Det faktum att det fanns inga verkliga floder som riktigt uppfyllde villkoret att vara Paradisets floder, som man såg dem i den mytiska versionen, snarare förstärkte än försvagade myten. I Guds verkliga skapelse, eller i alla fall i himmelriket, måste det vara så förskaffat att floderna utgår från en gemensam källa i Paradiset, även om vi på jorden är förvillade och vår syn förvrängt så att vi inte kan förnimma detta. På medeltiden uppstår så också föreställningen att Jerusalem ligger i (den platta) jordens medelpunkt, vilket leder till en teologisk bild av en himmelsk Jerusalem som ligger mitt i Paradiset.

Mer behöver inte bli sagt om medeltida teologi. Jag vill göra det klart att jag inte är ute efter att finna människans ursprung i någon mytisk eller religiös mening, utan bara finna platsen till denna forntida lund, som möjligen har stimulerat fantasin på folk, och gett upphov till myterna. Vi kan tänka oss att stäppen i Eden har liknat en nutida Afrikansk savann, med mängder av vilda djur, och ett tätt skogsområde vid flodmynningen sydost. Denna helhetsbild gör den gängse myten om Eden-Paradiset lite mer rimlig, om än i detaljer felaktig. Troligen levde där nedströms människor tillhörande äldre jägar- och samlarkulturer, som för de ganska nyligen uppståndna jordbrukande kulturerna uppför floderna i nordväst tedde sig som ”vildar”. Vi har till exempel vilden Enkidu som härstammar från en sådan skog och som blir vän men hjälten Gilgamesh i den babyloniska sagan. Myten om urmänniskorna Adam och Eva har också kopplats till denna skog, vars existens levde kvar i sagorna tusentals år efter att skogen hade försvunnit ur geografin. Myten om det förlorade paradiset syftar således egentligen till hur jägare och samlare så småningom kommer på att de måste odla jorden och hålla husdjur för att överleva. Människorna har blivit fler och klimatet har blivit torrare, vilket gör att hårt arbete krävs för daglig mathållning. Paradiset var förlorat.


Folkslagen

Utöver sumererna, som nämndes ovan, fanns i Mesopotamien samtidigt annat slags befolkning, eller kanske redan före sumererna. Ett av de dominerande folkslagen var de ett semitiskt språk talande akkaderna, och en ätt bland dem blev möjligen sedan förfäderna till hebréerna. Senare kungar för detta semitiska folk hette Sargon, och huvudstaden hette Agade, eller Akkade i en äldre form. Det är varför historikerna ofta kallar folket för akkader, även när man refererar på tiden långt före kung Sargon I. Det är troligt att det är samma folk som den som arkeologerna kallar Ubaid-kulturen, som ursprungligen kom norrifrån, och var ett boskapsskötande folkslag. Ubaid-folket hade inget skrift så språket är omöjligt att härleda, men bosättningarna stämmer med de senare akkadiska städerna. Arkeologiska fynd på området går tillbaka så långt som till 5 000 - 6 000 f.Kr. Ännu tidigare har det också säkert funnits befolkning där, men det är ett område där enkla bosättningar har blivit bortsköljda, och området har inte heller blivit undersökt i detalj ännu.

Högre upp på floderna har man funnit rester av bosättningar som är upp till 15000 år gamla, de äldsta kulturerna var jägare och samlare. Jordbrukskulturerna uppstår först vid Jordan och övre loppet av Eufrat och Tigris, och sprider sig sedan mot Persiska Viken. Det är sannolikt att det nedre loppet var stäpp eller liknande, delvis täckt av skog, och var olämplig för odling innan man kom på konstgjord bevattning med grävda vattenkanaler. Vi kommer då fram till att det fanns i mellersta och övre Mesopotamien jordbrukande och djurägande folkslag, som antingen var förfäder till hebréerna, eller var nära grannar och fränder till dem. Det är deras uppfattning om var ”Paradiset” låg vi här försöker reda ut.

Det var sumererna som kom med den äldsta skriften (så vitt som man känner till) som uppstår ca 3700 f.Kr, några århundraden före Egyptierna, och runt ettusen år före kineserna. Sumerernas språk var bortglömd, men man har lyckats delvis rekonstruera det tack vare akkaderna, som talade ett språk som var släkt med hebreiskan, och som man alltså kan någorlunda förstå, men de skrev med en sumerisk stavelseskrift. I Bibeln kallas sumererna ”sinearer”. Akkaderna kanske helt enkelt räknas till hebréernas förfäder, möjligen också till kaldéer lite beroende på bosättningsplatsen. Det nämns också några andra folkslag, men mest från senare tid. Bland dem finns i väst folk som kallas amoriter och de i nordost kallas för elamiter. Dessa båda är också kända i arkeologiska grävningar, och amoriterna kom som erövrare senare och hade en maktperiod i Sumer. Elamiterna har man nyligen börjat intressera sig mer, för de hade en väl utvecklad skriftsystem, elamitisk kilskrift, som man lyckats tyda en del. I norr fanns ett bergsfolk som kanske är det som i Bibeln kallas Kus söner, som sumererna också använder en likartad beskrivning om. Möjligen är det frågan om ett antal olika folkslag, de rakt i norr var nog inte samma folkslag som de i nordvästra bergen. Vi har en anledning att återkomma till dessa senare, för kännedom om metallerna kommer till Mesopotamien från den sistnämnda riktningen. För den tiden vi talar om här, ”Edens tid”, är fortfarande stenålder, kallad senare neolitisk period.


Floderna i Eden enligt Mosebok I

Många har försökt på identifiering av de fyra Bibliska floderna, som det står om att de utgår från Eden. Det har lett till de mest märkliga förslag. Man har velat ha både Nilen, Indus och Amazon floderna rinnande genom Paradiset. Problemet och tvisterna i identifieringen är inte så mycket geografiska som religiösa. Om man lämnar åt sidan all religiös överlast blir identifieringen av floderna faktiskt rätt enkel. Texten är tydlig när det gäller geografin.

Från Första Mosebok (Genesis), 2 Kapitlet:

8. Och Herren Gud planterade en lustgård i Eden österut och satte däri människan som han hade danat.
9. Herren Gud lät nämligen alla slags träd som voro ljuvliga att se på och goda att äta av växa upp ur marken, och livets träd mitt i lustgården, så ock kunskapens träd på gott och ont.
10. Och från Eden gick en flod ut, som vattnade lustgården; sedan delade den sig i fyra grenar.
11. Den första heter Pison; det är den som flyter omkring hela landet Havila, där guld finnes,
12. och det landets guld är gott; där finnes ock bdelliumharts och onyxsten.
13. Den andra floden heter Gihon; det är den som flyter omkring hela landet Kus.
14. Den tredje floden heter Hiddekel; det är den som har sitt lopp öster om Assyrien. Den fjärde floden är Frat.
Obs! formuleringen av texten liksom sättet att skriva namn på floder och länder varierar i olika Bibelöversättningar.
Ovanstående text är från översättningen 1917, Internet projekt Runeberg, http://runeberg.org/bibeln/01_02.html
En modernare version finns hos Svenska Bibelsällskapet, med textkritiska hänvisningar: http://www.bibeln.se/

Det står i Första Moseboken: ”en flod rann upp i Eden” eller ”från Eden gick en flod ut” (lite olika beroende på bibelversionen), vilket måste mena att alla de fyra floderna, som sedan räknas upp, rann ihop och bildade en flodfåra innan de nådde Eden och fortsatte vidare till Persiska viken. Så är det ju nu också, Eufrat och Tigris flyter ihop till en flod (Shatt al Arab) innan de når Persiska Viken. Men under större delen antiken flöt de på separata flodfåror ända fram. Flodbäddarna på detta låglandområde har flyttat sig flera gånger om under årtusendenas gång pga. att de har slammat igen. Det har varit bara en flodfåra på sista biten före deltat för sådär 6000 till 10000 år sedan. Stället där den forna floden nådde Persiska viken måste dock ha legat en bra bit nordväst från nuvarande floddeltaområdet, för under årtusenden som gått har floderna burit med sig lera och jord slammat igen Persiska vikens nordvästra ände.

När Första Moseboken säger att floden delade sig i fyra efter att den vattnat Edens trädgård, är det för oss lätt att tänka att man syftar nedströms i vattnets riktning, men här ska man i stället tänka uppströms dit själva floden grenar sig som ett träd. Folk tänkte som man vallar sina hjordar, uppströms mot vattnets källor och gröna ängar när årstiden var gynnsam för det. Vid vandring mot källorna mötte man då fyra bifloder i denna ordning: den första är Pison (alternativ skrivsätt Pishon) som flyter runt Havilas land, den andra heter Gihon (Gichon) och flyter omkring hela landet Kus (Kush). Den tredje floden är Hiddekel och flyter öster om staden Assur. Den fjärde Frat är ett äldre namnskick för Eufrat. Låt oss granska närmare vad som kan avses med dessa fyra bifloder, översatt till modern geografi.

  1. Pishon anges först och förenade sig således med huvudfåran längst nedströms, och den rann söderifrån. Havilas land med alla skatterna som nämns avser nog nuvarande Arabien, som på denna tid ännu var mer stäpp och i mindre grad sandöken än i dag, och har alltid varit mytomspunnen för sidan rikedomar. Det hebreiska ordet ”havila” betyder sandbankar, som det torde ha varit gott om i Arabien redan på den tiden. Den gamla floden Pishon har förståeligt nog torkat ut, men det finns rester av flodfåror kvar där det tidvis kan flyta vatten även i dag. Havila identifieras ibland som det sydvästra hörnet av Arabiska halvön, nuvarande Jemen, men det är mer troligt att här avses den norra delen i stället. Dessutom är namnet så pass generellt att det kan ha använts för hela den Arabiska halvön.

  1. Nästa flod i ordningen var Gichon, och floden som avses är nog närmast identisk med dagens Diyalah, som rinner från bergen nordöst. Den är 445 km lång och ringlar runt det som i dag är östra Kurdistan. Den börjar från Zagros bergen, Iranska ”Kuhha ye”, och ansluter till Tigris söder om Bagdad. Ordet ”kus” (med ett mjukt ”s”) betyder berg, som på persiska heter ”kuh”. Österut på det stora bergsområdet som börjar från Zagros bergen, och som gränsar sig till Himalaya, finns bergslandskap som ännu i dag kallas Hindu Kush. Det som i Första Mosebok kapitel 2 avses med landet Kus är säkerligen bergslandet nordöst, som på forntida akkadiska hette ”Kashu”. Grekerna gav folket namnet ”kassites” med vilket namn detta bergsfolk är mer känt i historien. Sedan har vi också det sumeriska ordet ”kur”, som betyder både bergsland och dödsriket (osäkert dock hur det har uttalats).

Obs! Ofta blandas detta landet Kus ihop med Kesh eller Kus(h) i Afrika, som kommer från ett likalydande hebreiskt ord som betyder mörk hudfärg. Sammanblandningen kan vara av mycket gammalt datum, orsakad av att i senare delar av Bibeln avser landet Kus oftast just Etiopien. Men enligt Bibeln fick ju detta land sitt namn efter Hams son Kus som bosatte sig där långt senare, efter Noaks tid.
  1. I äldre Bibelöversättningar står det Hiddekel för den tredje floden, i nyare står det Tigris. Den flyter alldeles riktigt på östsidan förbi den forna staden Assur (som nog inte existerade under Edens tid men väl under en senare nedtecknares tid). Vad som avses är närmast den nuvarande floden Tigris' övre lopp, som på den tiden flöt ihop med huvudfåran lågt högre upp än i dag. Den är därför inte helt identisk med dagens Tigris (Dijlah), som rinner på en egen flodfåra nästan ända ner till Persiska viken. Det gamla namnet Hiddekel är därför bättre, anser jag, då det tydligt anvisar den äldre floden.

  1. Eufrat bara nämns men beskrivs inte närmare i Moseboken. Den var alltför välkänd, folket som berättelsen var avsedd för bodde närmast den floden och kände till dess historia, vilka städer den under generationerna hade passerat, och vilka den sedan hade lämnat obeboeliga i ödemarken när den hade ändrat på sitt nedre lopp. Den äldre upplagan av Bibeln använder en syrisk namnform Frat, som är närmare originalet än det grekiskt klingande Eufrat. Floden heter på hebreiska Perath och på arabiska al-Furat.

Denna tolkning bygger helt och hållet på det ovan angivna textavsnittet. Seriösa bibelforskare brukar hänvisa skapelseberättelsen till två eller tre olika källor, vilket betyder att inte ens hela skapelseberättelsen bygger på en enda ursprungsberättelse utan på flera. Det kan mycket väl vara så att de olika berättarna hade olika platser i tanken. Jag väljer att identifiera floderna som jag gör för att den behandlade texten är geografiskt så tydlig. Det är ett faktum som är intressant att notera, och försöka forska vidare vart det kan föra oss. Sedan är det också så att i senare delar av Bibeln används Paradiset som en metafor för någonting helt annat, som det lovade landet och Jerusalem, eller Guds rike i himmelen. Det leder till förvirrande religiösa tolkningar, särskilt om man vill framhålla att texterna har en enda källa (nämligen Gud) och allting ska läsas bokstavligt. Också språkligt kan man hänvisa till andra härledningar till Eden än det sumeriska. De är inte att betrakta som felaktiga, utan snarare så att en senare symbolisk användning av ordet kan anknytas till andra sammansättningar av hebreiska ord (t.ex ein-daleth-nan sammadraget till e-de-n). Eden har senare i hebreiskan inte (längre) betydelsen stäpp, utan en behaglig plats rent allmänt. Jag försöker här bara påvisa att i det angivna textavsnittet avsågs sannolikt ett sumeriskt landskap, med geografiskt bestämbara floder, och att detta kanhända är den äldsta varianten.

Det finns förstås alternativa versioner. En är att Eden är identisk med sumererna paradis Dilmun, som kanske låg vid nuvarande Bahrain. En annan teori (av en känd historiker David Rohl) säger att Eden låg norrut invid Zagros-bergen. I den versionen rinner floderna ifrån Eden, Hiddekel (Tigris) och Eufrat mot Persiska viken. Gihon skulle vara Gaihun-Aras och Pishon identifieras med Uizun, vilka båda rinner mot Kaspiska Havet. Bahrain-teorin faller på floderna, särskilt eftersom Eufrat är tydligt angiven i texten. I den andra teorin vattnar ju inte floderna trädgården, och de går heller inte ihop någonstans, källorna ligger vitt ifrån varandra med ett bergslandskap mellan. Dessutom placerar teorin det sumeriska stäpp-landskapet ”ed-in” på en höglänt bergig terräng, medan andra, och nog de flesta, forskare hellre vill placera den på låglandet vid flodernas huvudfåror.


Edens floder i geografin

Studerar man kartor och satellitbilder kan man tänka sig att Hiddekel (Tigris) och Eufrat under Edens tid förenades vid den forntida Akkadiska staden Sippar (sumeriska Zimbar, ”fåglars säte”, det verkar finnas en fågelsjö i närheten ännu i dag), inte långt från nuvarande Bagdad. Persiska viken sträckte sig till staden Ur under sumerisk tid, och vid Edens tid (8000 - 6000 år sedan) ännu en bit längre upp. Igenslamnings hastigheten var påfallande hög, vilket noterades redan av antikens romerska författare (Plinius den äldre), som hade jämfört Persiska vikens utsträckning på sin egen tid med några hundra år tidigare militära (och således troligen pålitliga) uppgifter. Historikerna anser att igenslamningen var en viktig orsak varför folken omkring med tiden allt mer övergav den sumeriska nedre Mesopotamien och tyngdpunkten flyttades uppströms nordväst till det akkadiska Babylon.

Nedan visas en satellitbild över Mesopotamien. Där syns tydligt det långa låglänta området av igenslammad havsbotten, som sträcker mot nordväst från Persiska viken. Låglandet sträcker sig ända till dagens Mosul. I satellitbilden går det att ana sprickbildningar i landskapet som kan vara rester av gamla flodbäddar. Det är dock inte lätt att se vad som är vad för bilden avslöjar inte höjdlägen så bra, och verkliga flodbäddar måste ju ha en kontinuerlig lutning nedströms. En del kartor anger flodbäddar som ännu på vår tid tillfälligtvis kan ha vatten rinnande under fuktigare årstid, vilket ger en viss ledning.

Satellitkarta

Bild B1.2. Satellitbild över Mesopotamien sen den ser ut i dag.

Det finns spekulationer, helt ovetenskapliga, att Persiska Vikens vattennivå skulle ha legat lägre vid Istidens slut, och ”Paradiset” således låg nu under havsbotten. Det kunde det kanske gjort om inte Hormuz passagen fanns. När det är en bassäng som en flod måste överkomma för att nå havet, är den normala processen att bassängen börjar slammas igen, och den slammar igen i båda ändarna. Så i stället av att bara vattennivån skulle sjunka börjar både vatten och landnivån att stiga, när också utpasseringen slammas igen, ända tills bassängen helt och hållet har slammat igen och blivit lågland som floden passerar. Eftersom det är lågland ändrar floden ideligen sin fåra allt eftersom den gamla flodfåran slammas igen. Så har faktiskt redan hänt högre upp på den Mesopotamiska dalen. Bara spridda vattenhål finns kvar vid utkanterna.

Detta skulle också blivit ödet för hela Persiska Viken, om inte havsnivån i oceanerna hade stigit samtidigt. När Vattennivån utifrån når passagens höjd börjar den eroderas från djuphavssidan, en djupare vattenväg grävs upp av havsströmmarna in och ut. Igenslamningen av bassängen bromsas då när ett tillräckligt stort vattenflöde till oceanen uppstår, så att all slammet inte lägre stannar kvar i bassängen, och havsviken blir kvar. Detta är kännetecknande för passager till havsvikar, och det är också sådana flödesnivåer man i dag mäter i Persiska Viken. Den limnologiska processen med vattenflödena ut och in är dock komplicerat, och man har först ganska nyligen börjat få grepp på det.

Nedan visas en bild som försöker illustrera hur området kan ha sett ut på Edens tid så där 8000 - 6000 år sedan. Vattennivån är högre än i dag jämfört med landsnivån, beroende på att låglandområdena var ännu inte lika igenslammade av floderna, och kanske delvis för att vattenflödet ut vid Hormuz sundet var mindre. Persiska Viken når ända upp och kanske lite förbi staden Erech (Uruk). Bilden bygger inte på någon vetenskaplig analys av landskapet, varken flodernas eller Persiska Vikens forntida läge är exakt på plats, utan den är bara en handritad idéskiss för att visa tankegången.

Floderna

Bild B1.3. Skiss över floderna som rann genom Eden (Edin) för ca 8000-6000 år sedan.

På kartan Bild B1.3 ses markerat landskapet Edin, som jag identifierar med Bibelns Eden. Den ligger nordväst från det tidigaste sumeriska kulturområdet runt städerna Erech och Eridu. Kulturområdet runt städerna Sippar och Nippur var akkadisk vid denna tid. Senare sker en omflyttning och sammanblandning av folkgrupperna. De städer som är ritade i bilden kanske inte fanns med de angivna namnen ännu, men man har funnit gamla boplatser. Inte heller är alla boplatserna vars existens man vet märkta här, utan bara några få som på något sätt markerar utsträckningen av det kända bebodda området. I själva verket fortsätter det bebodda tidiga jordbruksområdet mot nordväst, och bebyggelsen där är troligen ännu äldre än den här visade i nedre Mesopotamien.


Den historiska och geologiska landskapsbilden

Histmap De tidigaste större samhällena som på något sätt kan anses utgöra början till städer utvecklades i Jordan-dalen. Fynden i Jeriko t.ex tyder på sådan utveckling redan 8000 - 6000 f.Kr. Man brukar kalla området från Egypten över Jordan-dalen till Mesopotamien "Den bördiga halvmånen".

Bild B1.4. "Bördiga halvmånen" markerad ljusare i bilden. Persiska Vikens utsträckning på forntiden är svagt antydd med randigt grågrönt. I övrigt är havsvikarna och floderna ritade som de ser ut i dag, vilket är klart vilseledande, i denna karta från en historiebok.

Sådana här bilder är typiska i historieböcker. Man markerar forntida städer i en geografisk karta från nutiden. Ibland antyds annorlunda geografiska förhållanden, men de brukar vara rätt skissartade. För exaktare kartor skulle det behövas, förutom arkeologiska, också noggranna geologiska och limnologiska studier om hur markhöjd och vattendrag såg ut vid aktuell tid. Sådana undersökningar saknas eller är bristfälliga, varför historikerna får nöja sig med att skissa. Antydda gamla vattendrag bygger därför ofta på den moderna landskapsbilden, med bara hänsynstagande ändrade vattennivåer. Det ger sällan en korrekt bild.

Vi vet helt enkelt inte tillräckligt i detalj hur höjder och sänkor på detta flacka landskap såg ut för sådär 8000 år sedan. Det har också en naturlig orsak. Området ligger mellan tre kontinentalplattor, som tränger in under varandra, och vars exakta rörelser är svårbestämda. Jordbävningar är visserligen inte så vanliga här, men inom området sker långsamma men ändå
relativt kraftiga landhöjningar och -sänkningar, vilket har ändrat landskapsbilden ganska mycket under årtusendenas gång. Ändringarna är heller inte regelbundna utan växlar ofta riktning, vilket någon har uttryckt som att "landskapet fladdrar". Vi talar då inte om landshöjning på 1 cm om året som här i Norden, utan kanske tio gånger större höjnings- eller sänkningstakt, alltså storleksordning 100 meter per tusen år.

Ovan i bild B1.3 hade jag skissat Persiska Vikens utsträckning och de forntida flodernas lopp. Det är möjligt men inte säkert att det såg ut som i den bilden. Om man sedan betraktar bilden B1.4 kan man föreslå några till avvikelser från gängse vetenskaplig uppfattning. Satellitmätningar om landhöjning och -sänkning inom området ger en viss stöd för sådan avvikande bild. Därtill finns arkeologiska spår och gamla skrifter som förstärker en sådan hypotes. Ytterligare sedan finns det ett särpräglat isolerat djurliv i Röda havet, samt saltlagringar i havsbotten i östra Medelhavet som stöder hypotesen.

1. Medelhavets östra del var en salthaltig insjö och dess vattennivå låg avsevärt lägre än nu. Det gick en separerade landstunga från Apenninska halvön över Sicilien ända till Afrika. 
2. Landskapet vid Jordanfloden var jämnare, höjderna var flackare och dalarna mindre djupa. Jordan kunde därför löpa ända ner till Röda Havet via Akabaviken.
3. Röda Havet var en insjö, ännu inte öppet söderut mot Indiska Oceanen. I stället hade det ett utlopp till Östra Medelhavet via Suezviken. Hela denna dalgång var ett bördigt jordbruksområde.


Var låg Edens trädgård?

Gör man en en grov uppskattning av igenslamningen av Persiska Viken bakåt i tiden hamnar man nära staden Nippur. Man vet av historiska fakta var floddeltat låg för 5000 år sedan, nämligen ca 20-25 mil uppströms från dagens delta. Så jag räknar 5 km per hundra år i medel, ca 40 mil på 8000 år (och det är räknad på underkanten så troligen låg den där vid omkring 5000 f.Kr.). Då har vi inte så stort område kvar att placera Edens trädgård på, bara sådär runt 100 km lång sträcka. Förslagsvis låg denna urtida skogsområde vid floddeltat nära den sumeriska staden Nippur (nuvarande Nuffar).

Karta1725 Här bredvid visas en holländsk karta från 1725, och fast den är något förvrängt jämfört med moderna kartor, placerar den Eden på ungefär samma plats i geografin som jag har kommit fram till. Efter att ha gjort beräkningarna till Edens placering fann jag ett flertal bilder på gamla kartor med motsvarande placering till Edens lustgård. Det är ofta rätt sakliga i övrigt, jämfört med mer religiöst inriktade fantasilandskap, många från senare tid. Man verkar således ha känt till Edens placering någorlunda väl, förmedlad av en gammal tradition, men har på de senaste två århundradena börjat ignorera den kunskapen. Av två troliga skäl: av religiösa skäl ville man inte veta av en geografisk position som inte tillåter mystiska tolkningar, och å andra sidan har man på grund av vetenskaplig puritanism raderat ut traditionell ”vidskeplig” kunskap.

Bild B1.5 Den här holländska kartan är från 1725.

Staden Nippur (det sumeriska namnet var Nibru) är en bland allra äldsta kända städerna, den är från 5300-talet f.Kr, mer än 7200 år gammal. Dess läge är vid den äldsta flodfåran (numera torr) på området, Shatt-en-Nil, mellan nuvarande Eufrat och Tigris, nästan 160 km sydost från Bagdad. I den sumeriska skapelsemyten ”Eridu genesis” berättas dock att den första staden var Eridu, som då låg vid Persiska vikens södra strand (invid den senare staden Uruk). Bosättningen vid Eridu kan den också vara ända från 5300-talet f.Kr. och fanns där långt före sumererna, men den vid Nippur kan vara minst lika gammal, och den låg vid dåtida floden (vilket Eridu inte gjorde). Den akkadiska myten kan således vara äldre än den sumeriska, och de har först senare blivit lindade ihop.

Eridu och Erech var tidiga sumeriska stadsbildningar, medan i Sippar och Nippur bodde ett semitiskt fornfolk. Folken möttes här vid floden troligen rätt fredligt och blev med tiden kulturellt sammanslingrade, för de hade nytta av varandra. Det jordbrukande sumeriska sjö- och handelsfolket från sydöst, och de halvnomadiska akkadiska stammarna från nordväst med sina boskapshjordar som de vallade på stäppen runt floderna. Handeln ger ökat välstånd, och en högkultur uppstår där folken möts. Ett tredje folk från de norra bergen ansluter till de andra några århundraden senare och kommer med metalltillverkningen. De kallas ”Kus söner” syftande på deras hemtrakt som är samma som det tidigare nämnda ”landet Kus”. Det är nu runt 3700 f.Kr. och skrivkonsten håller snart på att uppfinnas. Någonting, en liten bosättning, en gammal kult- och offerplats, grundlades under den ”goda tiden” runt 6000 f.Kr. öster i Eden. Mer än två tusen år har gått och "trädgården" är borta. Människan bygger bevattningskanaler, koppargruvor och smedjor och arbetar ”med sitt anletes svett”.

Sippar (nära nuvarande Bagdad) låg nordöst från Nippur, och också den staden är från ”Edens tid”. Det ser ut som en trolig gammal boplats vid förening av två stora floder. Och det finns en Sumerisk notis om en äldre stadsdel i Sippar som kallas för ”Sippar av Edin”. Edin skulle då vara namnet på det gamla riket som fanns här före Sumer, och Sippar låg i den västra delen. ”Trädgården”, så säger Moseboken, låg öster i Eden, och hamnar vid dåvarande floddeltat på den sydöstra sidan av staden Nippur, som låg nära mitten i landet Eden. Det var detta floddelta som med sina talrika vattenfåror bevattnade trädgården, alldeles som det står i Genesis. Kronologiskt kan bosättningarna i Eden placeras på holocen optimum runt 6000 - 5000 f.Kr. ”Trädgåden” kan varit en naturlund med löv- och fruktträd, som var genomkorsat av floddeltats många förgreningar. Det kan inte ha varit särskilt stort, men dess gynnsamma läge gjorde det sägenomspunnen. Den är möjligen identiskt med Inanna's trädgård (se nedan). Floddeltat slammade igen, landet blev torrare och trädgården försvann, och de som hade bott där måste flytta ut.

Vad finns det mer som pekar ut staden Nippur som granne till Edens trädgård? Till exempel det faktum att det är rätt gud som är närvarande. Staden var tillägnad till en gud vars sumerisk namn var Enlil. Andra namnformer är akkadiska Ellil eller Ilu, och hebréernas El. Till och med skrivtecknet för guden Enlil och staden Nibru är de samma, detta var vår Guds stad. Han var från början vindens gud, men uppfattades senare som den högste guden och himmelsguden. Nippur var en helig stad, urbilden till alla senare heliga städer. Alla sumeriska kungar måste formellt väljas av Enlil av Nippur, staden var rikets religiösa centrum, och dess tempel Ekur var det allra heligaste och högst i höjd över stäppen.


Adam och Eva

Allt som allt finns det kanske lika många olika sagor som det finns berättare. Det finns dock en gemensam linje, den att människan är gudarnas tjänare, och att olydnad straffas, ofta med döden. Man hade inga heliga skrifter utan sagornas syfte var att sprida en allmän kunskap om gudarnas väsen. Några teologiska doktriner existerade ännu inte. Mesopotamien var ett vattenrikt land, och samtidigt ett ökenland. För odling krävdes en omfattande nät av diken och dammar för reglering för att sprida vatten från floderna till odlingsområden. Detta krävde en central organisation, och den sköttes av templen. På så sätt utvecklades religionen till en ekonomisk maktfaktor. Teologiska doktriner började utvecklas för att kunna bibehålla den makten. Det började uppstå ett slags standardisering av berättelserna.

Paradiset Den kanske äldsta versionen om hur mannen blir till är att en luftande Adapa blir avvisad att leva på jorden, och får sedan en likväl avvisad ande Lilitu (Lilith) till sin hustru. Andra versioner uppstår, det kanske är parallella versioner, men så småningom börjar man foga ihop de olika berättelserna. En annan version berättar att jordgudinnan Nintu (Ninhursag) skapar människan av lera. I ytterligare andra är det gudarna tillsammans, jord och vattenguden Enki, eller himmelsguden Enlil som är människans skapare, och det finns fler versioner.

Människan får namnet Adama, vilket ju lär betyda ”man” i fornakkadiskan och hebreiskan. Människan skapas för att vara tjänare till gudar. Många olika sagor finns som motivering. I en försöker Enlil förslava de andra gudarna, men det går inte för de är trots allt odödliga och kan inte hotas till lydnad. I andra versioner är det demonerna som man försöker förslava, men dessa är också olydiga och odugliga. Människan är beroende av gudarna och av den anledningen lämplig som tjänare. Olydigheten är dock fortfarande problemet, som det visar sig. Vi har bakgrunden till begreppen ”synd” här, vägran att lyda gudarna, och det begreppet ger prästerskapet en makt som den behållit nära till våra dagar.

Bild B1.6. Adam och Eva i Paradiset. En typisk föreställning om ett djurpark-liknande Paradis. Takmålning från 1769 A.D. av Anders Wetterlind i Suntak's gamla kyrka, Tidaholm's kommun. Beskuret mittenparti av takpanelen, författarens foto, 2007.

Människans ursprung i jord och lera är det som verkar blivit standardiserat med tiden. Både mannen ock kvinnan skapas av jord. De olika sumeriska berättelserna sammanlagda leder till en variant av saga där kvinna skapas inte mindre än tre gånger. Den första är Lilith som är för självständig för Adams smak, hon avvisas och blir senare en demon. En del judiska berättelser tar med Lilith som Adams första fru, men Bibeln nämner henne inte. Hon förekommer ändå i äldre kristen konst, så hennes existens har varit känd också för kristna. En äldre bakgrund i både judisk och sumerisk tradition är att Lilith (i äldre form Lilitu) är en mångudinna, och kanske ännu lägre tillbaka en himmelsgudinna. Med tiden när nya gudar och gudinnor tar över blir de äldre degraderade och blir till sist uppfattade som onda andar.

Den andra kvinnan skapar Gud av jord medan Adam får se på, senor fogas ihop med köttet, tarmar läggs i, men Adam är för äckelmagad för detta. Han vägrar röra vid henne och också hon avvisas. En tredje gång, enligt den sumeriska sagan, gjorde Gud kvinnan av ett av mannens revben medan mannen hade satts i sömn. Så också i Bibelns version, och också där framgår att det är inte det första försöket.

Det är inte så väl känt kanske, men också i Bibeln kan man läsa att kvinnan skapades mer än en gång. Det står i Gamla Testamentet (1 Mos 1:27-30) att mannen och kvinnan skapades samtidigt av stoft redan den femte dagen, och de välsignades och fick ta emot en del levnadsråd. Sedan liksom glöms detta bort och kvinnan skapas igen efter den sjunde dagen, när Adam redan var satt att bo i Paradiset (1 Mos 2:20-24). Det står i Genesis (i en någorlunda källtrogen översättning): ” Då sade mannen: Den här gången är det ben av mina ben, kött av mitt kött. Manninna skall hon heta, för av man är hon tagen.” (Här står i den hebreiska källtexten orden ish = man, isha = manninna/kvinna). Om vi matchar detta med den sumeriska versionen är Bibelns kvinna nummer ett identisk med sumerernas nummer två, och sumerernas trea en Bibelns Eva. Således kan vi räkna att Adam hade varit gift inte mindre än tre gånger.

Varför skulle Gud använt just av ett revben? En äldre sumerisk saga berättar om den gyllene tiden då alla djur och människor var fredliga. En parallell, eller urkund, till Bilens berättelse om förhållandena i paradiset. Vattenguden Enki, som i en del sagor är människans skapare, äter åtta örter och blir sjuk, eller, vilket är samma sak, blir förbannad av jordgudinnan Ninhursag som skapat örterna. Som bot övertalar gudarna henne att skapa åtta hälsogudinnor, en för varje sjuk kroppsdel. Den av dessa som ska bota revbenen (säkerligen avsåg man också organen intill och innanför dem, dvs. hela bålen) kallas ”Ninti” ”den livgivande kvinnan”, vilket betyder samma som det hebreiska ”Hava” varifrån vi har härlett namnet Eva. Hela berättelsen hänsyftar till sumerisk läkekonst, eller kanske snarare läkemagi. Om det nu var en allmän tro att revbenens gudinna Ninti (eller Hava) var den som gav liv, är det förståeligt att man i myten utgår från mannens revben när man ska skapa en kvinna som sedan ska ge liv dvs. föda barn.


Om nakenheten

Bibeln gör ju en stor sak om nakenheten så några ord om det. Det kan vara värt att leta efter antikt bakgrund. Romare, bl.a. Julius Caesar. gjorde noggranna anteckningar om folkslag de mötte vid sina fälttåg, och de berättar om Gallerna som stred nakna trots det ganska kärva vintervädret. Likaledes ser man i äldre grekiska skulpturer och dekorationer att folk var nakna vid vardagliga sysslor, likväl som i fältslag. Nakenhet var helgad åt gudarna också, t.ex. vid Olympiska spelen. I det hela tyder det en gammal sed att gå naken, och det är kvar sådana kulturrester hos många fler folkslag. Det var nämligen inte lätt att tillverka kläder för folk som levde i samlar- och jägarkulturer. Man använde visserligen hudar, och kunde fläta strån till ett slags väv, men mest för att skydda sig när det var absolut nödvändigt. Men man gick utan skydd på kroppen närhelst det bara var möjligt för att spara det lilla man ägde. Och folk var vana och härdade mot nattkylan.

Nakenhet var ingen tabu när alla kände varann och tillhörde samma släktgrupp (nakenhet är fortfarande inte tabu hos många av oss skandinaver). Det var först när större byar började byggas och det uppstod en klass av förmögnare människor, som man började skryta med att ständigt gå i ett dyrbart klädskrud. Bara underklassen gick nakna, eller nästan nakna. Man kan visst också tänka sig att hos nomader, som levde på stäppmarker nära sandöken, var det ökenvinden och sandstormarna som tvingade människorna att skydda sin kropp med skynken av tyg, fast jag tror inte det var det avgörande skälet varför nakenheten blev opassande. Det som Bibeln egentligen talar om här är urbaniseringen: när stadskulturerna uppstod ändrades sederna och det blev skamligt att visa sin ”blygd”, för det gjorde bara de fattigaste, de mest utstötta i samhället. Det var därför nakenheten blev skamlig, man blev pryd för att visa att man inte var utstött och fattig. Och man trodde allmänt att fattigdom orsakades av moraliska brister, den fattige var ”syndig”, var inte väl sedd hos gudarna. Den uppfattningen, och den stora prydheten hos de rikaste, var tydlig fortfarande på 1800-talet, ja ända till första hälften av 1900-talet.

Adam och Eva blev pryda och kände sig nakna först när de smakat av kunskapens träd. När Noaks son fick se sin fars blygd, skämdes han och täckte den, av vilken onödig prydhet sonen sedan blir straffad. Detta säger också samma sak: nakenhet var naturlig för folk med enkla vanor, som Noak. Medan hos de mer ”civiliserade” stadsborna blev det en sed att alltid skyla sin kropp för att visa sin överlägsenhet, att man inte var en okunnig landsortsbo. Märk också att detta med att täcka och dekorera vissa kroppsdelar (med löv och annat t.ex. dekorerade penisfodraler) kan lika mycket vara för att framvisa som för att dölja, beroende på situationen. Det kan så vara en synd att klä på sig, om det alldeles för tydligt kan uppfattas som att man förhäver sig, vilket kanske förklarar den dubbelheten Bibeln visar i denna fråga.


Mer om sumerernas Gudar och gudinnor

Sumeriska gudasagor var inte entydiga utan varierade från ort till ort, och tolkningarna beror också på vilka fragment av lertavlor man har lyckats gräva upp. Mycket tyder ändå på att det på de äldsta tiderna var himmelsguden Anu ”Himlen”, och gudinnan Inanna (med etymologi kanske ”Nin-anna” ”Himmelsfrun”, också andra namn förekom) som var de högsta gudarna. Sedan fanns vattenguden Enki och jord-gudinnan Ninhursag, båda ett slags skapare och beskyddare för det jordiska livet. Nordanvindens gud hette En-lil ”Herre vind” och sunnanvindens gudinna Nin-lil ”Fru vind”. Nordanvindens gud låg först lägre i hierarkin, kanske för att man då levde i ett behagligt klimat. Men klimatet ändrades, enligt en sumerisk berättelse våldtar Enlil gudinnan Ninlil, vilket illdåd leder till att han avvisas från himlen ett tag. Berättelsen kanske är en allegori till klimatförändringen. Ett årtusende går och de milda sydliga vindarna byts mot nordliga stormar, och den sydliga vinden blir torr och livlös ökenvind med sandstormar. Detta speglas i att livgivande gudinnan Ninlil förvandlas till den farliga demonen Lilitu (Lilith) som dräper barn. Enlil däremot blir den gud som folket ska frukta mest, för nu är det den oberäkneliga nordanvinden som livet hänger på. Senare i monoteistiska religioner blir denna tidigare vind och vädergud den enda guden. Enlil's tidigare illdåd skylls nu på en mindre vädergud Adapa, som anklagas att ha brutit sunnanvindens vingar. Adapa blir avvisad att leva på jorden, och han blir med tiden förvandlad till den första människan (medan i andra berättelser skapas mannen Adama av lera).

Det är på intet sätt orimligt att översätta Enlil som vara identisk med den bibliska guden. Det sumeriska ”En” betyder ”herre”, på akkadiska hette denna gud just bara ”En”, men gud generellt hette också ”ilu”, eller ”il”. På det besläktade språket hebreiska blev det ”El”, men det är formen Elohim som används av judarna i dag (”Gud över alla ting”, ett sammansatt ord i pluralis). Det islamitiska ”Allah” härstammar också förmodligen från samma ordstam, via en äldre arabisk form ”Al Ilah”. Hebréernas mest kända namn på Gud skrivs med konsonanter ”JHVH”. Vilka vokaler det ska vara är diskutabelt eftersom den hebreiska skriften utelämnar vokalerna, och lämnar därför utrymme för skilda tolkningar. Den moderna hebreiska tolkningen skulle betyda ”jag som är”, ”levande gud”, vilket är en teologisk förklaring men ur historisk synpunkt mer tveksam. En ännu konstigare ohistorisk tolkning är den kabbalistiska ”Jah-Hava”, ”Man-Kvinna”. Historiskt mer intressant är en fornhebreisk urform som låter ungefär ”Jah-havadh”, där ”Jah” är ett manligt attribut (som i ”hallelu-jah”, ”prisa herren”), och ”havadh” ett fornhebreiskt ord för vind eller storm. Gudsnamnet Jahveh kan så anses komma från en fornhebreisk översättning av det sumeriska ”En-lil”.

Enligt Bibelns skapelseberättelse fanns i början bara vatten och guds ande över vattnet. Ordalydelsen varierar i olika bibelöversättningar från att gud vandrande över vattnet, till gudsvinden över vattnet, där den senare är en återgång till de äldsta källorna där ande och vind anges med ett och samma ord. Begrepp som ”andas” och ”blåsa” samt ”liv” och ”själ” är i gamla språk sammanknutna begrepp, och anges med samma ordstam (även i svenskan är ju ”andas” och ”ande” av samma ordstam). Man tänkte inte luft som ett ämne utan som andning och livsande; då måste vind och storm vara andning eller ande av en mäktig gud. Det är därifrån som också vår tids begrepp, sådana som andevärlden, ytterst härstammar.


Slutledningar om Paradisets existens

Det var inte ovanligt tidigare i vetenskapliga böcker om Mesopotamien att man särskilt påpekade att ”Paradiset” aldrig har existerat, medan det numera händer att det påpekandet plockas bort i senare upplagor. Den klimatologiska forskningen har nämligen, som jag inledningsvis redan förklarade, kommit med stöd till uppfattningen om ett mer paradisiskt förflutet för så där 8000 - 6000 år sedan. Detta har sedan lämnat spår i folkens myter. Det verkar också rimligt att det har funnits ett skogbevuxet område i nedre Mesopotamien vid den forna flodens mynning, inte bara Bibelns notis om ”trädgården öster i Eden” anvisar till det, utan också sumeriska myter om Inanna's trädgård och lite senare akkadiska myter, som sagan om Gilgamesh. Det förefaller också riktigt att skogen existerade på en tid då jordbrukskulturerna ännu inte hade invaderat området. Sedan verkar skogen ha försvunnit, och för det kan både människan och naturen ha samverkat. Också det är i hyfsad överensstämmelse med myten.

Också de forna sumererna hade ett slags paradis, kallad ”Dilmun”, som de trodde fanns vid soluppgången, dvs. också den i öst. Ordet ”Dilmun” har under årtusendena haft olika betydelser, och var lika mytisk redan för 5000 år sedan som Bibelns paradis är i dag. En del tolkare menar att det är Bibelns Paradis som avses, med den tolkningen kan helt klart avvisas. Dilmun var gudarnas boning, där fanns både berg och cederskogar, något som låter främmande för det bibliska paradiset.

I en del historieböcker läser man att akkaderna erövrade Sumer söderifrån, men detta var mycket senare vid slutet av den sumeriska tiden, när dessa semitiska folk redan hade spridit sig i stora delar av Mellanöstern. I den äldsta landet Sumer bosatte sumererna vid Persiska vikens sydkust (i dess dåvarande utsträckning), och Ubaid-folket (akkaderna) strax norrut vid dess västra del vid floddeltat. Akkadernas drömland och fruktträdgård låg således öster i landet Sumer vid de äldsta bosättningarna, och blev förlorad när Persiska Viken slammade igen och klimatet samtidigt blev torrare. Sumererna var inte semitiska, och deras drömland Dilmun låg inte i Mesopotamien. Slutsatsen blir att de Hebreiska och sumeriska myterna inte berättar om samma paradis, eftersom de har helt annorlunda bakgrund. Den bibliska skapelseberättelsens paradis går således att finna i landskapet Edin vid floddeltat i Persiska vikens (dåvarande) ände.

Har då ingen tidigare kunnat påvisa den geografiska platsen där Paradiset låg? Moderna vetenskapsmän håller sig lågt för att det är känsligt och man får lätt rykte för att vara oprofessionell. Och det faller lite mellan de akademiska stolarna: det är inte riktigt historia, arkeologi, litteraturforskning, eller folklivsforskning, utan mitt i mellan alla dessa vetenskapsgrenar. Som jag visar ovan så finns det äldre spekulationer och kartor som kommer till liknande resultat. Och det finns de som på vår tid också har pekat ut samma plats, men många blandar sedan ihop det men en massa mystik, i uppenbart syfte att föra fram sin egen religiösa lära om människans ursprung. Jag nämner ingen av dem för jag vill hålla mig ifrån alla religiöst pompösa ”bevis”. Det är just denna religiösa aspekt av ”Paradiset” som jag tvingas avvisa: att människans ursprung skulle kunna härledas till ett enda litet område, ett ”trädgård”. Den delen av mytologin är säkerligen ett senkommet tillägg, en pedagogisk och litterär förenkling. De äldre myterna om människans ursprung är mycket varierade och inte särskilt väl överensstämmande sinsemellan. Jordbrukskulturernas uppväxt skedde så pass långsamt, under ett par tusen år, så att ursprunget blev suddigt. Men man hade kvar det gamla folkminnet, att innan människan börjat arbeta på fälten levde man i skogar och plockade frukt och jagade. Så mycket kan också den arkeologiska forskningen bekräfta. Resten är fabler.


Om mänsklighetens utveckling och världspopulationen

I ljuset av modern vetenskap härstammar människan från Afrika. Redan före istiden hade vår art, Homo Sapiens Sapiens (till skillnad mot Homo Sapiens Neandertalis, som verkar ha varit strikt Europeiskt i sin utbredning), nått till östra Asien och förmodligen även till de Australiska och Amerikanska kontinenterna. (Den nyaste genetiska forskningen tillsätter en till människoart, Denisov människan, som hade i huvudsak nord- och östasiatisk utbredning.) Det var jägar- och samlarsamhällen som hade ett litet antal individer, och som inte lämnade mycket spår efter sig. Det var runt 15000 år sedan som antalet individer hade vuxit till så pass stort att man kan börja tala om kulturer. När det gäller Egypten, Mellanöstern, och Mesopotamien, som jag här koncentrerar mig på, så kom de äldsta kulturerna från Norra Afrika till Jordan-dalen för ca 15000 år sedan, och ca 10000 år sedan hade de fortsatt vidare uppför floddalen och sedan neråt dubbelfloderna till ungefär mellersta Mesopotamien. När sedan kulturerna etablerar sig i nedre Mesopotamien är också ”Edens tid” över, och vi måste i fortsättningen tala om statsbildningen Sumer.

Runt 4000 f.Kr. uppskattas hela världens population varit ca 5 miljoner människor och i hela Mesopotamien kanske några hundra tusen. En stor stad på denna tid kunde kanske uppnå till några tusen invånare, det är ungefär vad som krävs för en regelrätt stadskultur att utvecklas. Tidigare kulturformer måste betecknas som stamkulturer, byar med några tiotal individer där alla hade släktskapsförband med varandra. Varandra närliggande byar, eller när det gällde nomader, stamgrupperna, hade ofta också släktband i alla fall på ledarnivån. De första städerna uppstod för att en systematisk handel började bedrivas, och för det behövdes handelsplatser där varor effektivt kunde bytas. Runtomkring handelsplatserna samlades folk från olika stammar och började blanda sig med varandra. Det är således i stadskulturen som människor från olika stammar och folkslag för första gången börjar blandas i större skala. Stamkulturerna starka moralbegrepp, hederskodex osv., fanns dock kvar årtusenden efter att de första städerna hade uppstått. Vi har fortfarande spår av detta slags moral i vår kultur. Då bör man tänka att dessa moralregler uppstod i stamsamhällen med några tiotal individer, och förmodligen fungerade bra i sådana förhållanden. Redan i de tidiga stadskulturerna för ca 6000 år sedan blev det konflikter, och någonting som kan kallas allmänna lagar börjar utvecklas. Välkända tidiga sådana är t.ex kung Hammurabi's lagar och de tio budorden i Bibeln.

Världens population växte i början relativt långsamt, från ca 5 miljoner runt 4000 f.Kr. når den den till 200 miljoner vid romersk tid och vår tideräknings början. Vid ungefär 1650 e.Kr. nås 500 miljoner, och 1 miljard i början av 1800-talet. Dagens (år 2012) världspopulation är ca 7 miljarder p.g.a. närmast exponentiell populationsökning på senare tid. Senaste uppskattningar (bl.a. av WHO) har dock kommit fram till att födelsetalet redan har nått sin kulmen och kommer framdeles att sjunka något. Det är ökad välfärd och kulturella förändringar som lett till allt mindre familjer, inte av ökad dödlighet, som man kunnat förvänta sig som en mardrömsscenario. Detta betyder också att den länge befarade katastrofala befolkningsexplosionen inte verkar bli av. I stället går världen mot en mer stabil befolkningsutveckling, vilket ger förhoppningar om en stabil ekonomisk och kulturell utveckling. Enligt nyligen framtagna siffror ska världens population nå ca 9-11 miljarder om 50-70 år, och sedan växer antalet människor inte mer, utan börjar långsamt sjunka, för att till slut stabiliseras till runt 8-10 miljarder.

Det förefaller såldes teoretiskt möjligt att nå en balans mellan mänsklighetens behov och tillgångarna på jorden. Allting beror på vår mentala beredskap att leva i fred, samarbeta, och hushålla med resurserna. I de äldsta jägar- och samlarsamhällena med små familjegrupper fanns inte handel, lön eller ekonomier. Allting var ”gratis”, tillgångar fanns i överflöd för envar som förmådde leta upp dem i naturen. Det är det samhällstillståndet som var ”paradiset”, även om livet inte var utan vedermödor, faror, sjukdomar och ont död då heller. I någorlunda nära framtid vi kanske når det läget då det mesta, eller i alla fall det nödvändigaste i livet, finns att tillgå för alla i världen utan att det ifrågasätts. Det skulle vara ”det nya paradiset”. Fast det låter mer som en utopi, för vi verkar sitta fast i vår ekonomiska och politiska konkurrens för evigt.