B.2. Bibliska Patriarker och Sumeriska Prästkungar

Seppo Nurmi, 2007-2010

Huvudsida: B-hist, hemsida: www.kosmiska.se

Folken i Sumer och Mesopotamien

Vi måste betrakta lite närmare dessa människor som bodde i Mesopotamien. Lite har jag nämnt redan, sumererna och akkaderna. Dessa bodde som grannar, sumererna närmare Persiska viken sydost, och akkaderna högre upp i norr och nordost. Sumererna, av att bedöma bilder och statyetter, hade en något mera satt och mörkare fysionomi, det tyder kanske på en sydligare härkomst. De kallade de sig själva ken-gir, ”svarthuvuden”, medan šumer är akkadiska och betyder mörkhyad. Sumererna betraktade sig själva som intellektuella, och använde då termen ”ki-en-gi” vilket betyder ”skrivstiftets herrar”, ”pennans mästare” skulle vi uttrycka det i dag. Akkaderna bildas som slankare, mer anpassade till det hårda livet på stäppen, och deras hjältar beskrivs gärna som män med herkuliska krafter. Städerna var ganska självständiga, men det fanns en band klanledare som betraktades som en kung över Sumer, och hans residensstad var huvudstaden, vilken då varierade efter dynastierna. Beroende på vilket av ätten som var det mäktigaste för tillfället var kungen sumerisk eller akkadisk av härkomsten. Redan på sumerernas tid förekom också storkungar som försökte knyta alla städerna tätare under sin makt. Denna strävan ökade med tiden och orsakade krig, de första krigen mellan kungariken som man har kännedom om.

I Genesis (Mos. I. 11:2) omnämns Babelns torn i landet Sinear (Shinar), vilket är hebreisk form för Sumer. Landet nämns också i Mos. I. 14:1, Jesaja 11:11, Sakarias 5:11, och Daniel 1:2. Med ”kaldéer” avsågs, i all fall i en del ställen i Bibeln, troligen det semitiskt talande akkadiska folket vilka var hebréernas förfäder. Båda folken delade ungefär samma område i nedre Mesopotamien, de levde sammanblandade och för det mesta i fred, men företrädesvis var akkaderna och deras städer nordligare än sumererna. Sumererna som separat folk försvann med tiden. Mest troligt är att de blandades med övriga folken, eftersom de som religiöst toleranta inte hävdade någon religiös suveränitet och därför förblev inte ett sammanhållet folk. Med hos akkaderna, dit också hebréerna då ännu kan räknas, var det tvärtom, och en del av de nomadiska stammarna (bl.a hebréerna) bland dem verkar ha varit extremt intoleranta för främmande religiösa intryck. Det var sättet att hävda släktets suveränitet: stamguden hölls i högsta ära. Från allra första början hade det varit en förfader som var föremålet för kulten. I de äldsta kulturlagren förekommer tydligt en sådan kult, rekonstruerade målade ansikten av lera, och ögon av vitt sten, på dödskallar av döda släktingar. Senare blev stamhövdingen representant för stammens urfader, som var skaparen-guden. Det var viktigt att hålla högst denna stamgud, Adams gud, Noas gud, Abrahams gud osv., där har vi bakgrunden till detta bibliska språkbruk.


Kronologin

Vi börjar betrakta utvecklingen från ca 15000 år tillbaka. Bosättningarna sprider sig från norra Afrika över Jordan-dalen norrut till norra Mesopotamien. Därifrån upp till Taurusbergen, och ner längs floderna till mellersta och södra Mesopotamien, samt upp till Zagros bergen. Samtidigt övergår man stegvis från en rörlig jägar- och samlarkultur till fast bosatt odlingskultur, man odlar vete, korn, ärter, linser mm, och håller ett fåtal getter och får. När sedan större boskapsdjur domesticeras och boskapshjorden blir allt större behövs mer betesareal, varför en del folkslag återgår till en rörlig nomadisk kultur med årstidsberoende förflyttningar mellan betesområden. Kännetecknande är att de vallar runt med får, kor och kameler, men inte svin, som är svårvallade och är inga gräsätare. Detta förklarar en del av kulturskillnaderna mellan de fastboende och de nomadiska folkstammarna. Samtidigt ger nu långsamma klimatförändringar, en allt torrare klimat, upphov till permanent förflyttning av folk från ett område till ett annat. Det sker förstås inte utan konflikter.

Nedan hela den Mesopotamiska historien i sammanfattning. Jag har markerat med understruket och i rött (det är inte länkar) det tidsspannet som denna kapitel berör mest, men i någon mån tas upp också sådant som hänt senare. Hela kapitlet är något av en sammanfattning och inledning till de följande (i huvudsak, med några avvikelser, sammanställd ur kurser och läroböcker i Mesopotamisk forntid, bl.a Uppsala universitet, 2007).

Kultur-era , tid f.Kr ca.

Jag har här på egen bevåg tillsatt en fornakkadisk period, då jag menar att det var kungar eller patriarker från denna kultur, möjligen identisk med Ubaid-folket, som hade den högsta maktpositionen, medan den andliga kulturen, skrift och religion, ändå var sumerisk. Det är en ren hypotes, men förklarar den täta sammanbindningen mellan folken på denna tid och varför den sumeriska kungalistan och de tidigaste akkadiska patriarkerna eventuellt kan passas ihop. De tidigaste sumererna kom runt 4000 och till 3500 härskade i huvudsak i städerna på Persiska vikens dåvarande sydkust, bland de första Eridu och Bad-Tibira, den senare centrum för tidig metalltillverkning. Städerna Nippur och Sippar norrut vid den dåvarande floden var akkadiska, och på den fornakkadiska tiden var också kungen av Eridu och Bad-Tibira av akkadisk härkomst. När floden sedan drabbar landet har den akkadiska kungen sin huvudstad i Shuruppak. Efter floden avvisar man honom, och en ny dynasti av kungar tar över högre upp vid floden i staden Kish. Den sumeriska historieskrivningen börjar efter 2700 f.Kr., från Gilgamesh’ tid, allt som har hänt tidigare är mer eller mindre mytiskt. Det finns dock arkeologiska fynd från området som i viss mån verkar stödja myterna.

Jag avslutar kronologin här med den hellenistiska perioden. Sedan flyttas tyngdpunkten västerut, och det blir vad vi kallar ”den västerländska civilisationen”, vilket dock är något av en överdrift. Tre hundra år senare försökte de romerska kejsarna överta makten i öst, men de nådde bara strax över Jordan-floden och lyckades aldrig med att erövra Mesopotamien. Folken närmast den romerska östgränsen kallades för Parther, och mer österut fanns perserriket kvar. Dessa områden erövrades först av Öst-Rom, också kallad Bysans, vars huvudstad låg i Konstantinopel (f.d. grekiska staden Bysantion).

Redan Halaf perioden i övre Mesopotamien bär tecken på en högkultur, föremål av bränt lera visar en hög artistisk kvalitet med standardiserade figurer och andra kulturella drag. Under Ubaid perioden grundas många av de tidigaste städerna i lägre Mesopotamien och det börjar byggas bevattningssystem. De boskapsskötande akkadiska stammarna vandrar till området från väst över stäpplandet, och sumererna, som är mer ett handelsfolk, sprider sig dit från sydost från Persiska viken och grundar de första sumeriska städerna, eller kanske snarare övertar dem: Eridu övertas och ger upphov Erech/Uruk, samt Urak/Ur. Den akkadiska invandringen kan vara identisk med Ubaid-folket (kallas så efter ett modernt ortnamn Ubaid där man funnit äldsta rester av den kulturen). Den sumeriska invandringen börjar under vad som betecknas Chalcolitic eller Uruk period. Sumererna bosätter då ännu bara i den södra delen av landet.


Kulturernas särart och utveckling

Bild B2.1 Forntida Mesopotamien ungefär vid sumerisk tid runt 3000 f.Kr.

Sumererna som var handelsmän behövde tillgång till hamnar och grundade sina första städer vid Persiska Viket. Det behövde kanske inte akkaderna från början eftersom de var halvnomader, de behövde bara vatten och gräs för boskapshjorden. De båda folken kompletterade varandra, akkaderna försåg sumererna med mer handelsvaror än vad de ensamma hade kunnat få fram. Den sumeriska kulturen kan räknas mellan 4000 - 2300 f.Kr, men sumererna delade området hela tiden med akkaderna, och kulturerna påverkade varandra. Växelvis fanns sumeriska och akkadiska kungar som räknades som hela Sumers härskare, och den starkaste kungens stad var också hela Sumers huvudstad. Huvudstäderna växlade därför med tidens gång. Städerna var för det mesta ganska löst bundna till en stat, och handel var för var och en av dem viktig källa till rikedom. Man utvecklade skrivkonsten, och använde även ett slags checkar i form av lertavlor som signerades med ett sigill.

Det första man kanske tänker är att handelsmannen behövde inte bära betalningsmedel, t.ex ädelmetaller, utan kunde resa med sin signerade lertavla och växla den till varor, metaller mm hos den lokala växlaren på resmålet. Det minskade rånrisken och gjorde handeln tryggare. Man hade så handelsförbindelser ända till Egypten, det framgår i hieroglyfreliefer i Egyptiska gravar och man har funnit gamla affärsbrev som också bekräftar detta. Arkeologiska fakta antyder dock att det inte var bara trygghetskravet vid handelsresor som var orsaken för utvecklandet av sigill-tavla systemet, utan framför allt att det inte fanns något annat betalningssystem, utöver rena byteshandeln. Man behövde ett växlingsmedia, inte enbart för resor, utan ännu mer för att en handelsförbindelse räckte sig över olika årstider. Man köpte vad man behövde ”på krita”, och fick så ett lån som skulle betalas när man fick sin skörd. Till detta behövdes ett system av låneförbindelser och ett återbetalnings förfarande. När systemet först formades levde man fortfarande i senare stenålder, och bruket av ädelmetaller som ”växlingsvaluta” kom först senare. 

Att använda vägda bitar av ädelmetall som betalningsmedel var troligtvis en senare återgång till ett primitivare system, då krig och erövringar hade förstört detta mer avancerade handelssystem. Det är inte säkert att ädelmetaller ens har använts i större utsträckning före sumerisk tid.

Sumerernas första maktperiod gränsar sig ju till den senare stenåldern. Handeln började utvecklas redan på denna tid och var i början byteshandel. Sedan utvecklades systemet med lertavlor, som gjorde att ett köp kunde utföras på kredit. Sigill-systemet fungerade därför att man hade en stark central regeringsmakt och särskilda tjänstemän som övervakade det hela. Regenter bytte man visserligen ganska ofta, men det var religionen, templen, som hade den högsta makten i alla praktiska göromål. Templen ägde först också marken och hyrde ut den åt bönderna, privat egendom verkar ha blivit till först senare. Tjänstemännen lydde således direkt under gudarna och var därför oantastliga. Det är intressant hur normalt och för oss bekant livet ändå tycks ha tett sig. De otaliga lertavlorna som man ännu hunnit gräva fram, och som bara delvis har hunnit gåtts igenom, handlar om vanligt mänskligt vardagsliv, rättstvister, elevers vedermödor i skrivskolor, och kopiösa mängder av handelstransaktioner.

De sumeriska och akkadiska kulturerna blev med tiden inlindade så att även gudavärlden till slut var närmast identisk. De tog varandras gudar och gjorde dem till sina egna, eller som ofta sker, identifierade någon av de egna gudarna i någon den andre kulturens gudar med liknande funktion. Ännu mer motiverad var denna sammanblandning då båda kulturerna hade kommit från ett helt annorlunda miljö, och de religiösa ritualerna behövde anpassas till det nya hemlandet. Men maktkoncentrationen till stora städer och storkungar var inte populär hos alla, allra minst hos de stammar som ännu tillämpade ett självständigt nomadiskt livsmönster. En del lokala hövdingar och präster ville betona den egna ättegudens betydelse och den egna ättens oberoende av stadsstaten. Motsättningar av det här slaget är ju inte ovanliga, det finns det många historiska exempel på, och den bibliska historien om någon ger prov på en sådan politik. Det händer att de mer rörliga nomaderna bland akkadiska ätten väljer att lämna staten Sumer och går sina egna vägar. En bland dem kallades för hebréerna, benämnt så efter en mytisk patriark vid namn Heber (eller Eber).


Skriften

Sumererna förefaller vara de allra första i historien med skrift, och de kallade sig själva ”ki-en-gi”, ”skrivstiftets mästare”. De utvecklade först en bildskrift och sedan kilskrift som passade bättre till att skriva på våt lera. I början var det mesta som skrevs av administrativt och ekonomiskt natur. Men med tiden expanderade användningsområdet, och det skrevs också poesi, samt episka verk. Sådana episka berättelser hade en filosofisk och religiös tonvikt, och var ibland anmärkningsvärt hög nivå, som till exempel berättelsen om Gilgamesh. Vår bibliska berättelse om de första människorna hör också dit, det uppstod under årtusendena (långt innan den bibliska versionen skrevs ner) ett flertal variationer.

Det verkar dock att allra första början till skriften var ett i Mesopotamien allmänt spritt system för handel, ett slags fakturor eller köpehandlingar i form av klumpar av torkad lera, och försedda med en tjänstemans sigill (sigillen var unika och konstnärliga och framställde ofta religiösa scenerier). Innehållet i lerklumpen var små figurer av bränt lera, ett slags gudabilder, som föreställde sorten av varorna och mängden. Lerklumpen måste brytas för att få reda på vad avtalet innebar. Denna sed verkar ha existerat flera tusen år innan man började markera utanför lerklumparna vad de innehöll. Man använde först dessa små figurer och tryckte med dem fördjupningar, men sedan kom man på en mer praktisk skrivpenna av vass. I första början var det bara antal och varuslag som antecknades, sedan också personer och platser. Med tiden lämnade man bort figurinerna i lerklumpens inre och den blev en renodlad skrivtavla. Sumeriska källor anger att det var i Uruk på en tidsperiod som infaller runt 3300 f.Kr. som man uppfann regelrätt skrift. Det verkar stämma rätt bra med arkeologiska fynd, fast de äldsta funna tavlorna piktografiska skrivtecknen är ca 500 år äldre. Med handeln spreds sedan skrivkonsten, för den var ju främst uppfunnen för handel. Till närmaste grannländer som Elam, och närmaste handelskrets som Egypten sprider den sig redan ganska tidigt. Det är först 2000 år senare skriften inträder i Kina. (Och ännu mycket senare, och troligen helt separat, i Sydamerika; det nämner jag för att det förekommer ofta dåligt påbyggda påståenden om skriftens ursprung i Sydamerika).

Vi har en form av dessa urgamla småfigurer kvar i ett speciellt syfte än i dag, schack-pjäsen. Man kan föreställa sig att det fanns ett upplag av små figurer framställda för att användas för handelssyfte, och som tidsfördriv utvecklade tjänstemännen ett spel med dem. Det finns sagor om spelets ursprung som syftar till handel, och spelreglerna innehåller också en antydan till detta. Det rör sig förhållanden mellan folken, och att träna sig att tänka logiskt, att räkna, vilket var nytt men nödvändigt för ett framgångsrikt affärsliv. Det sägs att schack utvecklades i Indien, och det är inte orimligt, sumererna bedrev bevisligen en omfattande handel med folken där. Det kan också vara så att sumererna tog denna handelsmetod med småfigurer med sig från öst, om deras härstamning var därifrån, vilket jag återkommer till längre fram.

Utvecklingen av skriften delas vanligtvis i kulturperioder, Uruk I, II och III, (täckande ungefär tiden 4000-3100 f.Kr.) som alla var föregångare till kilskrift. Det var aldrig någon ren bildskrift utan utvecklades redan från början som en blandning, där man angav ordalydelsen på ett rebusliknande sätt. Ibland tolkades tecknet bildligt, ibland utgående från hur den ursprungliga lydelsen var och lät den beteckna, eller snarare antyda, uttalet av ett helt annat ord. Allt som oftast en kombination av sådana ljudsymboler, så man började få någonting som delvis liknade en stavelseskrift. Skriftsättet var alltså ytterst blandad, och hur ett skrivtecken skulle läsas skulle framstå ur sammanhanget. Därtill hade man speciella tecken tilldelade för att förtydliga tolkningen. Det fanns också symboliska teckenkombinationer vars betydelse kan bara härledas ur associationer, antagligen allmänt kända för dåtidens folk, men för oss ibland rätt kryptiska.

Grannfolket akkaderna tog över den sumeriska skriften, men använde den i huvudsak som ljudhärmande, som ett slags stavelseskrift. Det är just därför man har lyckats tyda det sumeriska språket någorlunda. Akkadernas språk är släkt med hebreiska, arameiska och andra i sammanhanget ”moderna” språk, vilka var någorlunda väl kända redan (eller ännu) på 1800-talet. Senare versioner av dessa språk kunde läsas, sådant som var skriven på senare tiders skrift, persisk skrift, eller senbabylonisk kilskrift. Skriftsätt som existerade från runt 800 f.Kr. till 300 e.Kr., och som därför fanns i viss mån dokumenterade, och som man hade lyckats helt tyda redan vid mitten av 1800-talet. Det sumeriska språket från runt 3000 f.Kr. däremot var helt okänt. Den sumeriska kulturen, tillsammans med den fornakkadiska, dyker upp i arkeologiska grävningar, och visar sig vara oerhört rik på fynd av skriftligt material i form av lertavlor. Det är från de sumeriska tecknens utnyttjande i fornakkadiskan som man har kunnat räkna ut hur de sumeriska orden ungefär kan ha uttalats. Denna forskning har långt ifrån slutförts än.

Skrivaren kunde i viss mån välja tecken efter tycke, och den ovannämnda dubbla teckentydning medför också en ny möjlighet. Utom en yttre berättelse som nödvändigtvis inte hade någon djupare religiös dimension, kunde skrivtecknen väljas så att skriften bar en dubbel budskap. Man kunde tolka den ordagrant eller symboliskt. Den senare tolkningen medförde en sakral dimension, helighet, som bara vissa personer med djupare kunskap kunde tolka. En sådan skrift fick inte omtolkas eller skrivas om med andra tecken, för då skulle den ha förlorat den sakrala dimensionen. Skriften måste kopieras exakt tecken för tecken. Detta gällde då framför allt för dem som inte kunde sumeriska, som akkaderna som var hebréernas förfäder. Bara särskilda personer behärskade sumeriska, vilket runt 1000 år senare efter Uruk III perioden redan var en sk. död språk, som latinet är för oss, och bara behärskades av en elit bland de skriftlärda. Vi kan väl föreställa oss att ”helig skrift”, en skrift där inte ett tecken fick ändras, på så sätt uppstod som begrepp redan för ett par tusen år innan Gamla Testamentet.

Sumererna tecknade ned också kungalistor, och många sådana listor har blivit uppgrävda från olika tider och med delvis motstridigt innehåll. Kännetecknande är att kungarna angavs mycket långa regeringstider, vissa över 40000 år, vilket vida överträffar åldern även på de Bibliska patriarkerna. En teori är att detta berodde på ett slags siffermagi. Som handelsfolk var sumererna bra på att räkna och siffrorna var viktiga. Varje gud hade en helig siffra, och varje kung hade sin särskilda gud som alla i hans ätt ärade högst. Man multiplicerade kungens regeringstid med guds siffra och fick så kungens gudomliga regeringstid, vilket angavs sedan i kungalistan. Bara de som förstod denna heliga sifferkod kunde tyda den rätt.

lertavla1 lertavla2

kilskriftBild B2.2 Kilskrift var ursprungligen skriven på lera. Högre upp till vänster en lertavla stor som en handflata med gammal ”piktografisk”-stil då man ännu tecknade bilder med ritstiftet. Stiftets runda ände användes för numeriska markeringar. Det var långsamt så man upphörde senare med att använda de runda tecknen. Till höger om den en skrift i något senare monumental stil på bränd lera, en bit av en större kilskriftstavla från en husvägg.
Underst till vänster ordet ”kung” nedtecknad med bläck med den stil som man använder numera i böcker om kilskrift.


Religionen

Den sumeriska religionen var mycket mångformig och ändrades en del under århundradena. Också måste man betänka att varje stad, även by och släkt, hade sin egen variant. Som det är nämnt ovan var templen mäktiga, men det verkar inte ha funnits något krav att strikt följa någon viss officiell religiös lära. Människorna var fria att ha en tro efter sin egen släkts traditioner, och det torde varit rätt orimligt att vid den tiden kräva någonting annat. För tiden typiskt var att man hyllade mest sin egen släkts gud, men gav en ära åt andras gudar, för det var säkrast så. Helt klart kunde man inte utan påföljd vägra ära också den gud kungen hade som sin. Det var ganska självklart att sådana krav fanns, och inte bara då utan också långt senare, vilket också framgår i Bibeln.

Lite godtyckligt summariskt kan man dock säga att i sumerisk mytologi himmelsgud och högste gud var först Anu, vars söner var Enlil (vindens och maktens gud, en = härskare, lil = luft/vind/ande, son till Anu och Ki) och Enki (jord och vattengud, ki = jord), son till Anu och Nammu. Anu fick aldrig någon större fäste hos akkaderna, och även hos sumererna verkar Enlil senare ha fått överta rollen som högste gud och himmelsgud. Också måste nämnas sumerernas Moder Jord, Ninhursag ”skogsfrun” (eller Nintu ”födsel-fru”). Hon är naturgudinnan som försörjer skogarna och djuren, men anlitades också vid barnfödsel. Det viktigaste gudarna bildade en fyra-enighet kan man säga, två kvinnliga, två manliga, två himmelska, två jordiska.

Vilken gud som uppfattades som högst berodde i viss mån på den staden som räknades som den främsta, vilket ändrades flera gånger om, beroende på härskardynastin. Under den sumeriska högkulturen räknas ofta Enlil, himmelens herre, eller snarare vindens herre, som den högste guden. Hebréernas Jahve, åtminstone i sin tidigaste form, är i princip samma gud. Enligt myterna fanns en stark rivalitet mellan Enlil, vindens och himlens gud, och Enki, havets och landets gud. Han var också visdomsguden, en hjälpare i nöden, som gav både elden och jordbrukets konst till människorna, och enligt en del sagor också språket. I en del myter var det till och med han som skapade människorna. Enki motsvarar ungefär grekernas havsgud Poseidon, som också var ”landsskakaren”, orsakade jordbävningar, motsättningen mellan himmelsguden Zeus och havsguden Poseidon fanns också där. Denna motsättning har gett en stänk även till våra dagar, där Gud i himmelen har Djävulen i underjorden som motståndare. Skillnaden i sumererna världsbild var dock den, att det var jord- och vattenguden Enki som ansågs vara människornas vän och beskyddare, medan himmelsguden Enlil, stormguden, försökte förgöra dem. Enlils tempel Ekur (e-kur = hus-berg) i staden Nippur, (något senare i den stora floden mitt i värsta översvämningsområdet), var den högsta byggnaden i Sumer, för att man alltid skulle kunna nå upp till honom. Mycket möda lades ned för att hålla honom lugn. Det finns en del av detta kvar i Bibeln i de äldre Moseböckerna, t.ex i berättelsen om syndafloden. Stormar och översvämningar inträffade allt oftare i området, Enlil var fruktansvärd i ”sin vrede”. Också den kristna ”gudsfruktan” har nog sin äldsta grund däri.

Helt annorlunda uppfattades ”den heliga” Inanna, fruktbarhetsgudinnan, modergudinnan, men konstigt nog också krigsgudinnan. Hon är urformen till Madonnan, och hon uppfattades som en evig jungfru, som en passionerad älskarinna, och en älskande mor, allt på en gång. För en gudinna var allting möjligt. Hon var således en stark rival till Enlil, och hos det vanliga folket uppenbarligen den mest populära. Hennes heliga stad var Eridu. Babylonierna senare kallade denna gudinna Ishtar. Namnbytet kom från an period av amoritiska härskare, hos dem dyrkades hon med namnet Astarte.

Hon är urformen till alla senare kärleksgudinnor, t.ex grekiska Afrodite, och också till krigsintrigernas gudinna Athene. Inanna som modergudinna är förmodligen också urformen både till egyptiska modergudinnan Isis, och den grekiska Demeter. I Rom dyrkades modergudinnan med olika namn, men kallades ofta bara Madonna (forkortad från ”Mea Donna”).

Människorna skapades för att vara gudarnas tjänare, på samma sätt som förmöget folk hade tjänare i de sumeriska stadsstaterna. Det uppfattades ganska bokstavligt så att människorna skaffade och gav åt gudarna det de behövde, bl.a mat, det var offerritualerna var för. Det härstammar förstås från en äldre ritual att ge mat åt döda släktingar, en sed som fortfarande praktiseras även i Europa. Och vi "tjänar" fortfarande Gud, det är därför det heter ”gudstjänst”, det språkbruket är nedärvd från sumererna. Människooffer lär ha förekommit i vissa samhällen, men sådana extrema offer var förbehållna för extrema situationer, till exempel under krig. Det sumeriska samhället var påtagligt fredligt på tidens mått, även krigen beskrivs att de ibland klarades med inbördes tävlingar och smarta ordväxlingar mellan kungar, så att några militära sammandrabbningar inte behövdes alla gånger. Det var den klokaste som skulle vinna, inte den starkaste. Om det nu inte var riktigt så i verkligheten, så är det ändå klart att krigiska dygder inte skattades lika högt som intellektuella. De sumeriska kungarna skröt med sin smarthet, inte med sin grymhet, tvärtom än vad de senare akkadiska kungarna gärna gjorde.


Bild B2.3. Sumererna drar i krig, det är kungen av Ur vars arme vi ser, en bit av en relief. Notera att det inte är hästar framför krigsvagnen utan åsnor (de tillhör en numera utdöd ras av storvuxna bergåsnor). Hästen domesticerades senare än åsnan och användes ännu inte här. Vagn och hjul har heller inte funnits så länge, då de tidigare jägarkulturerna på berg och skogar inte hade praktisk nytt av sådana redskap. Bruk av stridsvagnar innebär att kriget måste ha kämpats på ett slättland.

Det viktigaste kanske som religiös ritual var fruktbarhetskulten, som inkluderade inte bara modergudinnan utan också hennes brudgum, och där en offerlamm spelade en viktig roll. Den har lämnat spår även i vår tids teologi, som innehåller en hel del symboler från denna kult. Begrepp som ”lammets blod”, ”brudgummen”, och även offerdöden och uppståndelsen, är sådan forntida religiösa reliker. Måhända har de fått en annan teologisk innebörd, men den historiska bakgrunden till själva symboliken går tillbaka till sumerisk tid. Det finns en mängd olika versioner av denna ritual på olika håll i Mesopotamien. En av de kända versionerna utgår från en växtlighetsgud och frälsare som hos sumererna hette Dumuzi (eller Dumu-zid), ordet betyder ”en sann son” eller ”en son som lever (återuppstår)”, och han uppfattas som en son till Enlil. Han kallas också ”herden”, och en del funna textfragment beskrivs att han är född och uppvuxen hos herdarna.
Denna herdemystik återfinns också hos grekerna, där den Delfiska solguden Apollon förknippas med en myt om hans vistelse på jorden bland herdarna, förklädd som en av dem. Hjalmar Gullbergs dikt ”Förklädd Gud”, tonsatt av Lars-Erik Larsson, anspelar denna myt, och har således en avlägsen religionshistorisk koppling till den mesopotamiske frälsaren.
Dumuzi ömmar för människorna, som i myten symboliseras av den avvisade guden Adapa (som i senare myter blir till Adam), och går i döden för dem. Gudasonens Dumuzis död och återuppståndelse framställdes rituellt i nyårsfesten vid vårdagjämningen, som motsvarar ungefär vår Påsk. Den firades med bestämda ritualer för varje dag under tolv dagar, en dag för varje full månvarv i året. Variationerna i myten var dock som sagt många, varje stad hade nog sin egen variant, och festens innehåll ändrades under årtusendenas gång. Den fortsatte dock firas i runt 4000 år fram till att perserna erövrade Mesopotamien. Den upphör inte där men blir mer splittrad. Devis återfinns samma fruktbarhetsmystik i Egypten och i grekiska och romerska städer under tidig antik, och påverkar starkt den grekisk romerska världen fram till kristendomens tid.
Varför är tretton ett olyckstal hos många kulturer? Det arvet är mycket äldre än kristendomen. Förklaringen är egentligen så enkel att man kan lämna därhän alla försök med antalet apostlar osv. Under ett år fullbordar månen tolv hela varv, och därtill en del av ett trettonde varv. Det ryms inte fullt tretton månvarv i ett år. I den religiösa mystiken fick detta ett symbolisk betydelse, tretton blev det ofullbordade, det olyckliga talet. Hos sumererna och senare babylonierna ägnades varje månvarv till varsin gud. Undantaget var det trettonde, det var demonernas månvarv. Vid slutet av den trettonde "månaden", vid vårdagjämningen, utfördes årets reningsoffer, en religiös fest som skulle återställa den kosmiska balansen, och garantera årets skörd. Föregångaren till vår Påsk. Till ritualerna ingick död och återuppståndelse av frälsaren och växtlighetsguden Dumuzi, en ritual som är 6000 år gammal, om inte ännu äldre.


Bibliska patriarker och sumeriska prästkungar

En hypotes skulle vara att de Bibliska patriarkerna syftar till sumeriska kungar. Det behöver förstås alls inte vara så, utan hebréerna har troligen haft en helt egen lista av patriarker. Nedan ändå en lista av några sumeriska kungar som som jag försökt ge en hebreisk motsvarighet. Jag har också angivit sumerisk regeringstid från den sumeriska listan (från en av dem, det finns i själva verket fler och avvikande listor). Vad de sumeriska regeringstiderna anger råder osäkerhet om. Det kan t.ex vara något slags astronomisk kod, refererande till någon planets rörelser, möjligen planeten förknippad med kungens husgud. Åldrarna är från den hebreiska versionen. För namnen anger jag ofta två sumeriska, en hebreisk, samt en biblisk namnform (det finns fler) för varje patriark, bara för att få en känsla av hur namnen har översatts och skrivits om under årtusendenas gång. Till exempel finns det i olika bibelöversättningar olika namnformer som Enoch, Enok, Henok, Hanok av samma namn, det går inte att ta upp alla. Man har inte funnit några kilskriftstavlor med hebreiska patriarker på, utan den hebreiska listan har förmedlats som en muntlig tradition i ett par årtusenden, och skrevs ned först på 900-talet f.Kr. Även av hebreiska listor fanns (och finns fortfarande bevarad) många olika, här har jag utgått från den som finns i Bibeln.

Nr
Sumeriskt nam
Stad
Sumerisk
regeringstid
Hebreiskt
namn

Bibliskt
namn
Födelseår
(från Adam)
Ålder vid
faderskap
Livs
längd
1
Akulim
Eridu
28800
Adama
Adam
1
130 (23) 930 (74)
2
Alalagar
Eridu
36000
Seth
Set
130
105 (21) 912 (72)
3
Enmen-lu-ana, Kidummu
Bad-tibira
43200
Enosh
Enos
235
90 (20) 905 (72)
4
Enmen-ana, Kichu-ana
Bad-tibira
43200
Kainan
Kenan
325
70 (19) 910 (72)
5
Enmen-gal-ana
Bad-tibira
28800
Mahalael
Mahalael
395
65 (18) 895 (71)
6
Dumu-zid, Dumuzi "herden"
Bad-tibira 36000
Irad
Jered
460
162 (26) 962 (76)
7
En-sipad-zid-ana
Larak 28200
Enoch
Hanok
622
65 (18) 365 (29)
8
Enmen-dur-ana
Sippar 21000
Metuselah
Metusela
687
187 (28) 969 (77)
9
Ubara-Tutu
Shuruppak
18600
Lamech
Lemek
874
182 (27) 777 (62)

Tabell B2.1. Sumeriska kungar jämförda med hebreiska patriarker. Det är från denna tabell jag började skriva den här artikeln. Här medtagen trots att tabellen i sig bara är en kuriositet, och saknar varje form av historisk vederhäftighet.

Jag har på prov räknat om åldrarna av patriarkerna genom att dela dem med antalet månvarv per år (12,6) och då uppenbaras något mer rimliga åldrar. En konstighet uppstår samtidigt: patriarkerna skulle vara påtagligt unga, bara barn, när de fick sina söner. Det kan förklaras med att man inte räknade faderskap från födelse utan från året när man blev officiellt vuxen, vilket sker vid 13 års ålder ännu i dag hos judarna. Hela den omräkningen anger jag i parenteser bredvid (dvs. Biblisk faderskapsålder delad med 12,6 + 13 år, osv.). Man kan få ordning på de Bibliska åldrarna på det sättet, i varje fall fram till Noa. Det är intressant men utgör inget vetenskapligt bevis. Efter Noa blir den här omräkningsmetoden allt mer skakig, och man får kanske hitta på andra sätt t.ex. räkna i odlingsperioder. Vi kan ändå notera att patriarkerna även med denna räknesätt levde rätt länge, de flesta mellan 70 och 80, lite för länge för dåtidens levnadsvillkor. Dessa patriarker kan rimligen inte vara historiska personer, men man hade ändå ansträngt sig för att göra listan någorlunda logisk vad gäller åldrar, kanske för att den användes i undervisning och man ville inte förvilla eleverna. I äldsta tider verkar det således ha funnits bättre ordning i skrifterna. Sedan blev det orostider, många långa flytt för befolkningen, olika språk och många missförstånd.

Från och med Sem ska de sumeriska och hebreiska listorna i alla fall gå isär så mycket att det finns ingen anledning att gå längre. Patriarken Sem gav namnet åt hela språkgruppen ”semiter”, vilket täcker de flesta av Mellanösterns folk. Efter Sem kommer Arphaxad, Shelah, och sedan Eber (Heber) som ger namnet år hebréerna, som ingalunda är samma som judarna utan inkluderar fler folkslag. Den termen är lite vilseledande då det idag är bara judarna som talar ett språk som kallas för hebreiska. Denna Bibliska genealogi godkänns förstås inte av alla, olika folkslag och och religioner har olika traditioner även i det hänseendet. Den presenterade listan utgår från en arbetshypotes att hebréernas första nio eller tio patriarker skulle vara identiska med mytiska sumeriska kungar, en fantastisk tanke men långt ifrån någon vetenskap. Åldrarna är också kortare på den hebreiska listan, vilket innebär att hebréernas förfäder i alla fall inte använde den omständliga sumeriska åldersräkningen. Hebréerna på den tiden var nomader och använde en månkalender, såsom nomaderna i Mellanöstern fortfarande traditionellt använder.

Vi på vår tekniska tid kan knappast fullt förstå hur svårt det var att skapa en årskalender på denna tid. Det kräver att man på samma ställe dag ut och dag in iakttar solens upp och nedgångar och middagshöjder, för att till slut reda ut när året börjar och när dagjämningarna inträffar. Det kunde bara de matematiskt och astronomiskt utbildade prästerna göra från ett tempel som samtidigt var ett astronomiskt observatorium. Sumererna gjorde det, och vår tidräkning med tolv månader, 60-delning, osv. bygger fortfarande på den konstruktionen. Det var sumererna som på detta kulturområde först började använda årskalender, till exempel för att bestämma tid för officiella religiösa fester och offerdagar, så att folk på städerna kunde ha det som grund för sin tideräkning. Det förmedlades till väst via handel, och med religionen, och det är därför vi fortfarande har kyrkliga helgdagar, det var för att folk skulle veta när olika sysslor inom jordbruket var lämpliga att påbörjas. Vi behöver inte titta längre än drygt etthundra år tillbaka i vårt land för att inse det.

Vandrande folk på stäpperna hade inte tillgång till en sådan astronomisk kalender, och prästerna som angav när de olika årliga festdagarna infann sig fanns bara på tätorten och inte ute på stäppen. Där ute kunde folk egentligen bara följa månen eller årstiderna. De senare var osäkra, torkan och regnet kunde komma med varierande intervaller. Endast månen var pålitlig, månens gång kunde alla följa så länge det inte var för molnigt på natten, och det är det sällan på stäppen. Det står egentligen inte i urtexterna till Gamla Testamentet att man avsåg just år, ordet som står där betyder bara att det var perioder av något slag som räknades. Begreppet ”år” var ingenting som var allmänt känt, det är ”bara” de sista två och halvt årtusende som man har räknat i år mer regelmässigt. Innan det räknades tid i månvarv eller i odlingsperioder. De senare var från ett till tre per år beroende på platsen och hur klimatet varierade från ett århundrade till en annan. Det gör det ytterst svårt att räkna om gamla åldersangivelser till våra tidsbegrepp.

Ytterligare kommentarer till listan:

En vanlig teori är att det som listas är inte personer utan dynastier. Det skulle göra det svårare att förklara den låga åldern som anges när patriarken fick sin första manliga avkomma (flickor räknades inte, men det nämns ibland att de fick söner och döttrar). Det kan vara så att den hebreiska listan, som sedan också finns i GT, har skapats på någon senare tid för undervisningssyfte. Det förklarar också åldrarnas överensstämmande mot månkalendern, för man har velat skapa en lista som skulle vara begriplig för läsaren/eleven.

En lång rad av efterföljande sumeriska kungar härskade sedan i staden Kish, och hebréernas förfäder kanske gick separata vägar efter floden och gjorde inte längre gemensam sak med sumererna. Det berättas om Ziusudra att han flyttade norrut till sina släktingar, till flodernas över lopp där de akkadiska folkens huvuddel bodde. Landet fick då en ny kungaätt i staden Kish, som var en akkadisk stad. Sumeriska källor anger att en ny kung skickades ner av gudarna, vilket nog innebar ett mer genomgående dynasti skifte. Den nya kungen kan ändå ha varit av akkadisk folkslag, dock inte från den gren som hebréerna härstammar från.

Jämförande lista av namnens betydelser, sumerisk resp. hebreisk:

Hebreisk namn

Översättning

Sumerisk namn

Översättning (försök till)

Adam

Man

Alulim


Seth

Ersättaren

Alalgar


Enos

Dödlig, sjuk

Enmen-lu-ana, Alimma

Gudarnas man, ?

Cainan, Qenan

Metallarbetaren

Enmen-ana, Ummannu

Gudarnas (man), Arbetaren?

Mehalaleel

Prisa gud

Enmen-gal-ana

Stor för gudarna

Jared, Irad

Härskare, vildåsna / drake

Damu-zid, Dumuzi herden

Sonen som lever

Enoch

Den lydige

En-sipad-zid-ana

Herrens like son till himlen

Methuselah

Guds vinnare

Enmen-dur-ana

Gudarnas lärling

Lamech

Den som klagar, eländig

Ubara-Tutu, Su-kur-lam

Prästen (av Marduk)?

Noah

?

Ziusudra, Zin-suddu

Fick fler levnadsdagar ?

Tabell B2.2. Namnöversättning, hebreiska patriarker resp. sumeriska kungar

Kan man se likheter? Kanske med god vilja. Man kan se ibland se mer likhet i det andra sumeriska alternativet till namnet som är en mer folklig version. Ordningen kan också variera i olika listor, mest osäker är ordningen mellan Enoch och Metuselah som kan vara den omvända (alltså avvikande från Bibeltexten). Man kan också se att de sumeriska namnen är symboliska, passande för präst-kungar för tempeltjänst, de är inga personnamn. De sumeriska namnen är mina översättningar med hjälp av sumeriska ordlistor. Jag är ingen expert på sumeriska, men experterna brukar brodera en del vilket inte passar för syftet här, jag ville ha en direkt översättning. Till exempel ”enmen” översätter jag ”gudarna”, men det kan också översättas ”himlen”, eller mer ordagrant ”härskare över det heliga”, ”me” är det sumeriska ordet för det helig och livskraft, och ”en” är ”Herre”, ”härskare”; ”lu” betyder en man, och ”ana” är en ändelse i betydelse ”för”, eller kan översättas med genitiv kasus. Vidare ”gal” är stor, men jag ska inte skriva här någon sumerisk ordbok, det är bara ett urval av ord för att visa principen.


Sumerernas mytiska ursprung

Sumererna trodde att de härstammade från det mytiska ”Dilmun”, ett efterlängtat land långt borta vid soluppgången, dvs. i öster. Arkeologerna har faktiskt funnit en plats som möjligen kallades Dilmun (eller Telmun), och som fanns från ungefär 5000 år sedan och framåt på öarna i nuvarande Bahrain, sydväst från Sumer. Den är dock troligtvis inte det ursprungliga landet Dilmun, utan en senare grundad handelsplats en bit fram på handelsvägen till Indusdalen. Om den nu verkligen hette så har fått nog sitt namn av nostalgiska skäl, av längtan till ett fjärran hemland. Namnet på den första sumeriska staden Eridu betyder också ”ett hem på fjärran land”, dvs. det nya hemlandet dit man hade kommit långt hemifrån. Sumeriska källor talar också om landet Meluhha, ett land som de hade handelsförbindelser med, och det har tolkats som någon Indusdalens äldre kulturer.

Genetiska studier har visat att ett folk med en genetisk egenart (det är frågan om små genetiska faktorer, sällan i utseendet synliga, som används för att studera folkslagens rörelser; typiskt för moderna studier är differenser i metabolism och vissa proteiner, långt ifrån någon raslära). Folk med sumeriskt ursprung bor enligt dessa studier ungefär i vad som är dagens Kuwait, vilket stämmer också med de tidiga sumeriska bosättningarna i Mesopotamien vid Persiska Vikens (dåvarande) västra strand.

Thor Heyerdahl bevisade 1977 med Tigris projektet att det var möjligt att segla mellan Indien och Sumer med dåtidens skepp. Handelsplatsen vid Bahrain fanns där från tidig sumerisk tid fram till senakkadisk tid två tusen år senare. Det är möjligt att det var den vägen den sumeriska kulturen koloniserade Mesopotamien, och ”Dilmun” verkligen från början syftade deras fjärran hemland. Det finns nämligen välgrundade tankar att Sumererna ursprungligen härstammar från någon av Indusdalens äldre kulturer.

Det som kan tala emot detta är att man har funnit sumeriska sigill och varor i Indusdalen, vilket man har tolkat så att sumererna med sin handel har påverkat dessa kulturer snarare än tvärtom. Men man kan jämföra med USA: det var européerna som anlade USA, fast på senaste årtiondena har kulturell påverkan närmast varit åt motsatt håll. Allvarligare motsägelse är att Indus-områdets städer var för sena samhällsbildningar. De två viktigaste: Harappa är från ca 3 300 f.Kr. och Mohenjo Daro från ca 2 600 f.Kr. Språket där var heller inte släkt med det sumeriska språket. Harappa-kulturen är således yngre än sumererna i Mesopotamien och var påverkad av dem via handel, eller också av en äldre Indisk kultur som liknade sumerernas. Påverkan och likheten mellan kulturerna är för stor för bara en handelsförbindelse som förklaring. Det finns också teorier som lägger sumerernas hemland ända till Sri Lanka, men även om det inte kan direkt avvisas är det för långt från ämnet här.

Indus-områdets äldsta hittills funna kulturrester finns i Baluchistan nära staden Mehrgarh på västra sidan av dalen på närliggande bergen, i nuvarande Pakistan, och är från ca 7 000 f.Kr. I arkeologiska grävningar har man funnit rester av en högtstående kultur med kännedom av metall (koppar) och relativt avancerad teknik redan 5 500 f.Kr., vilket är ett par tusen år tidigare än vad man funnit på andra platser. Kulturmässigt ligger vi då i sk. Rigveda perioden i Indiens historia, långt före Harappa kulturen. Denna urgamla kultur eller någon gren av den på de Pakistanska bergen kan ha varit sumerernas ursprungliga hemland. Det skulle ju enligt sägnen vara en plats med berg och cederskogar och det stämmer för den här platsen.

Nu ligger Mehrgarh nära Bolan-passet, en urgammal väg över Afganska bergen till Persiska viken, och då skulle väl folket där kunnat nå Mesopotamien den vägen. Men det är en nordostlig väg, medan sumererna bosatte sig först på den sydvästliga stranden. Det pekar mer åt sjövägen via Bahrain, och den borde rimligtvis börja någonstans vid Omanska viken. Skulle det bara finnas en gammal boplats där någonstans nära havet, då skulle det vara möjligt att Mehrgarh-folket nådde till Persiska viken därifrån. En sådan gammal boplats ligger faktiskt vid staden Bela i Baluchistan-området, nära havet. Den äldsta hittills funna bosättningen där är från ungefär 4000 f.Kr. på ett ställe som i dag heter Adam Buthi. (Det har inte med Bibliska Adam att göra, utan det är ett senare namn på ett helt annat språk.) Var detta sumerernas gamla Dilmun? Området övergavs ca 3000 f.Kr. vilket sammanfaller överraskande nog med tiden då en ny Dilmun i Bahrain grundades. Adam Buthi behöver inte vara precis det rätta stället, men det bevisar att det fanns bosättningar där omkring redan för ca 8000 år sedan. Det är möjligt att det har funnits andra bosättningar närmare stranden, men området är hårt drabbad av översvämningar som sköljt bort det mesta av gamla kulturrester.

Nedan en kartbild som visar vattenvägarna från Indusdalen till forna Sumer. Det är Persiska Viken som den är i dag, och vissa ställen som nu är land var under vatten några tusen år sedan. Hormuzsundet, halsen mellan Persiska Viken och Oman Viken såg också annorlunda ut, den var mindre djup och möjligen nästan helt stängd. (Möjligen var Persiska Viken salt ändå tack vare avdunstningen). Av halvön Qatar var bara Bahrain-öarna som var ovan vatten, och Persiska Vikens ände sträckte sig mil vis längre ut i nordvästlig riktning. Sedan dess har igenslamningen ökat landområden. Dalen nedanför staden Bela, nordväst från Karachi, kan ha varit en lämplig utgångspunkt till resan mot Sumer. Den har senare översvämmats och slammats igen ett otal gånger, det har varit en djupare vik här också. Den stigande Oceanen tog också en del av landområden på kusterna och tvingade folk att leta efter nya hamnar. Nu öppnade sig vägen över Hormuz, runt 4000 f.Kr., för dåtidens handelsskepp (som kanske var gjorda av vass).

Bild B1.5. Modern karta över Persiska Viken, källa Ms. Encarta. Författaren har lag till Bela, Bahrain, och det forntida Sumer.

Den sumeriska kopplingen till Indusdalen kan således inte uteslutas. Vi kan se likhet mellan kulturerna i bl.a i konst. Mer om det i en annan del av berättelsen. Vägen från Indusdalen går genom Hormossundet och rimligtvis bör man ha haft handelsstation där också. Arkeologiska undersökningarna av området är bara i början ännu. Ytterligare platser på kusterna mellan Hormos och Indus kan tänkas dölja intressanta fynd. Det är en populär teori bland amatörhistoriker i paradis-ämnet att Dilmun låg någonstans vid Indus och det var det som var Paradiset. Jag kommer dock till en annan slutsats. Eden måste faktiskt avse en plats i östra Mesopotamien, och folket jag här har följt vid letandet av platsen är inte sumererna, utan deras nordvästliga grannar akkaderna. Det var deras ättlingar som gav upphov till Gamla Testamentets skrifter. Lägst till öst de någonsin bosatte sig var just vid Persiska viken, vid stäpplandet Edin vid floddalen, som på denna tid inte var någon dubbelflod i sitt nedre lopp.

Man kan av ovanstående, och även annars, lockas tro att sumererna var en mystisk folk som vandrade in med en färdig kultur någonstans från öst. Utgrävningar i städerna i Sumer visar annat: även om folket kanske vandrade dit från någon annanstans, den sumeriska kulturen utvecklades på plats i tät samverkan med områdets andra folkslag, främst akkaderna. Man får också ofta läsa att sumererna härstammade från de norra bergen. Det kan tolkas på två sätt. Det är möjligt att den del av det sumeriska folket kom den norra vägen över bergen. Det är dock mer troligt att de norra folken var av en annan art, men kulturerna blandades i den sumeriska högkulturen. Detta var innan skriften blivit till, och man kan inte avgöra vilket språk de norra folken talade. Min hypotes är att en större folkmängd av varierande folkslag verkligen vandrade till Mesopotamien från norra sidan, men en mindre men kulturellt mer högstående sumerisk folkgrupp kom sjövägen, och blev tongivande i den högkultur som uppstod. Det är dock svårare att arkeologiskt finna spår av denna mindre folkgrupp, det är därför som sumerernas ursprung förefaller så mystisk för oss.


Konst och mytologi från sumerisk tid

Jämförelse mellan Harappa-kultur och Sumerisk, samt Akkadisk kultur

Den första bilden från vänster nedan visar en präst-kung från Mohenjo Daro, den andra bilden visar samma slags personer från Sumer. I båda kulturerna hade man präst-kungar vars ämbete var mycket rituell. Den tredje bilden är en akkadisk kung (möjligen Sargon eller Naram-Sin) som en jämförelse, och för att se kulturskillnaden i konst och klädsel. Alla är från tiden ungefär 3000 - 2000 f.Kr. (exakt ålder av föremålen okänt till författaren).


Bild B2.1. En skulptur från Mohenjo Daro,
ca 2500 f.Kr.


Bild B2.2. Detalj från en sumerisk kilskriftstavla,
kanske 2500-3000 f.Kr.


Bild B2.3 En akkadisk kung, ca 2300 f.Kr.


Jämförelse mellan Mehrgarh-kultur och Sumerisk

Jag framför här hypotesen att bakgrunden till den sumeriska gudinnan Inanna kan vara en megalitisk åsnegudinna. I äldre sumerisk konst förekommer Inanna som en åsninna, fast hon senare får rent mänskliga drag. Åsnegudeinnan från Mehrgarh-kulturen visar intressanta likheter med den sumeriska bilden av Inanna som åsninna. Denna figur av lera är en kopia av ett förhistoriskt fynd i Ur. Också bilderna på nästföljande bildsekvens visar likheter med Mehrgarh åsnegudinnan till vänster.


Bild B2.4. En gudinna i form av en åsninna, från Mehrgarh.,
ca 3500-4000 f:kr.


Bild B2.5. Gudinnan Inanna som åsninna, från Sumer,
ca 3500-4000 f.Kr.?



Inanna som en modergudinna

Nedan tre bilder av Inanna, där hon som en modergudinna framhäver brösten. Märk också kraftiga höfter och lår. Hon bär alltid sina gudomliga attribut, som är ett halssmycke och en gördel. De symboliserar hennes makt.


Bild B2.6.


Bild 2.7


Bild B2.8.


Inanna som en krigsgudinna

Inanna (Babylonisk Ishtar) var modergudinna, kärleksgudinna, och krigets gudinna. Från början har modergudinnan varit den högsta av alla gudar och gudinnor, det är nog därför Inanna var också en krigsgudinna. Följande bilder visar Inanna som en krigsgudinna med foten på ett lejon. Hon bär också ett slags vingar och vapen. Till attributerna tillhör också stjärnan, Venus. De kämpande bockarna är symboler för både krigiskhet och fruktbarhet. Det är bilder från sumeriska sigiller.


Bild B2.9. En sumerisk sigill med Inanna som en krigssgudinna


Bild B2.10. En till sumerisk sigill med Inanna som en krigssgudinna

I allra äldsta tider var säkert samhället matriarkalisk, släktled räknades på kvinnosidan, men patriarkatet tar över i jordbrukssamhället. De gamla kvinnliga gudomarna blir nedgraderade till demoner med tiden. Den enda gudinnan som verkar klara sig kvar är Inanna. I en berättelse går hon till underjorden Kur, i syfte att ta över makten av sin syster Ereshkigal, förlorar sin gudomliga magi och styrka och råkar illa, men räddas av Enlil. Hon är för mäktig för att tryckas ned, och för populär för att åsidosättas av patriarkatets gudar. Hennes mäktiga babyloniska form Ishtar är den skökan som de gammaltestamentliga profeterna hatade så mycket.

Den vackra bevingade gudinnan

Nedanstående bilder nedan visar en luftgudinna i fågelskrud och med fågelfötter. Experterna är oeniga om vad de föreställer. Dessa bilder visas ofta, men troligen felaktigt, som typiska bilder av Inanna, kanske för att de visar en ovanligt tilltalande och ”modern” bild av en kvinnokropp för att vara runt 4000 år gamla. Kroppsställningen är identisk i de båda bilderna och de förefaller standardiserade i sitt formspråk, vilket betyder att hon måste ha varit ofta förekommande och så inte en helt obetydlig gudom. Hon har sällskap av ugglor som kan kopplas likväl till visdom som till natten och till månen. Hon kan vara en mångudinna, också en fruktbarhetsgudinna. Hon har en krona av en gudinna och står på ett lejon som Inanna. Och i båda händerna bär hon de heliga symbolerna för makt över liv: en mätsticka och ett mätsnöre, som också beskrivs som Inanna’s attribut. Bockarna förekommer också både här och på det ena sigillet ovan. Fågelfötterna, som i bilderna nedan, är dock främmande för Inanna. Nakenheten är också en avvikande faktor: Inanna som modergudinna bär vissa attribut, som höftgördel och halsband, som är hennes maktsymboler, och som krigsgudinna är hon helt klädd. Denna fågelvingade gudinna nedan är nästan helt naken.


Bild A.6. Luft-gudinna, en äldre form (åldern okänt för författaren)


Bild A.7. "Nattens drottning", mångudinna. Anses vara från 1950 f.Kr.

Den märkliga huvudbonaden, ”hornkronan” i båda bilderna är en gammal en från sumerisk tid, och användes för att markera en mäktig gud eller gudinna. Det kan vara Ninlil, Enlils hustru (eller ibland syster), vindens gudinna, för på den äldsta sumeriska tiden representerade Enlil (Herr-vind) nordanvind och Ninlil (Fru-vind) sunnanvind. Det sumeriska orden ”nin-lil” betyder just luftens härskarinna, och översatt till akkadiska blir det ”lil-itu”, vilket skulle antyda att bilderna kanske föreställer demonen Lilitu, som heter Litith i den judiska traditionen. Det kan vara så att Lilitu från början var identisk med Ninlil, och var verkligen en himmelsgudinna, men man har senare misskrediterat henne och gjort henne till en luftdemon. Ninlil försvann också med tiden mer på bakgrunden och ersattes av Inanna.

Lilitu framställdes också som en följeslagare till Inanna. Hon kallades ”den vackra flickan”, och ”Inannas högra hand”. Hon var tidigare en kärleksgudinna, men fick vika undan till rollen som medhjälpare. Möjligen har hon en bakgrund som himmelsgudinnan Ninlil, såsom ovan nämnts, som sedan har åsidosatts av Inanna. I en sumerisk gudasaga blir Ninlil våldtagen av självaste Enlil. De döms båda (av Anu) till underjorden Kur, men Enlil blir utsläppt efter födelsen av dottern Sin, Månen, som får stanna där som en ersättare. På så sätt blir Ninlil mångudinnan, månens mor. Något liknande berättas om Lilitu, troligen en senare version, som då är hustru till en lägre vatten- och luftgudom Adapa, där hon till slut avvisas till demonernas land. Hon slipper ut men måste lämna sin dotter kvar, och hon förblir en nattlig demon. Luftanden Adapa som blir avvisad från himlen att leva leva ett dödligt liv på jorden är förlagan till en senare myt om den första människan Adama, som sedan blir Adam i den judiska traditionen, och Lilith enligt samma tradition är Adams första fru, alltså före Eva.

Senare berättelser har gjort Lilitu allt mer demonisk. Hon hade ingen mjölk i brösten och kunde inte bära barn, och förför och tar männens säd utan att ge något utbyte. Hon kom att uppfattas hon som en farlig demon som härskar i natten, och hon kallas också för ”nattens drottning”. Hon uppfattas också som en trollpacka som gör kvinnor infertila och dödar barn. Också ormen är hennes symboldjur. När Inanna i sin trädgård planterar ett huluppu-träd (ett slags livsträd, möjligen ett pilträd) besväras den av en orm, som ibland associeras med Lilitu. En del gamla Bibliska och judiska myter brukar också identifiera Lilith som ormen i Paradiset.

Eller så är det bilder av Ishtar, kärleksgudinnan från babylonisk tid. På många håll, som i staden Ur, dyrkades Ishtar på denna tid som en kärleksgudinna med sexuella ritualer. Också i myten om Gilgamesh förekommer hänvisning till en prästinna till Ishtar som är framstående i fysisk kärlekskonst. Ishtar kom till sumer med Amoriterna från Syrien. Liksom också åskguden Marduk som sedan blev Babyloniernas högste gud. Ishtar, som i Syrien hette Astarte, var från början inte identisk med Inanna, som hon ibland påstås vara, utan en separat gudinna med äldre rötter. I Babylon tog dock Ishtar sedan över myterna från Inanna, men lägre borta i väst behöll Astarte sin egenart. Ugglorna och vingarna tyder på att det är luft- och mångudinnan Astarte i bilderna, även om det är en tidig form här.

Senare kärleksgudinnor blandar ofta ihop egenskaper från Inanna och Ishtar/Astarte. Grekerna hade den förföriska vackra flickan Afrodite, modergudinnan Demeter med brösten, den krigiske Athene med ugglorna, och jaktgudinnan Artemis med lejonen. Kärleksgudinnan Afrodite förför herden Paris hos grekerna, men det är modergudinnan Inanna som förför herden Dumuzi hos sumererna. Egyptiernas Isis bär himlen och har vingar men ändå är hon en modergudinna. Historierna om de mäktiga gudinnorna är många och varierande.


Myten om den första mannen och de första kvinnorna

En version av sumeriska gudasagor berättar om luftanden Adapa, och om Lilitu som blir hans hustru. Adapa blir avvisad från gudavärlden till demonlandet efter att han brutit vingarna av sunnanvinden. På bakgrunden finns en annan möjligen äldre myt där Ninlil, som är sunnanvindens gudinna, och är bestämt som brud till guden Enlil som nordanvindens härskare. Han kunde inte vänta utan våldtog sin brud. Allfadern Anu blev arg och avvisade Enlil från himmelen. Men han kommer tillbaka. Något tusental år senare är det Enlil som har blivit den högste guden och den tråkiga historien om honom har skrivits om. Nu gäller det bara dessa lägre andar, Adapa och Lilitu, som visserligen fortvarande har lite av samma funktion som Enlil och Ninlil hade haft tidigare. Antagligen handlar hela berättelsen inte bara om äktenskapsmoral, utan också om klimatförändringen, då sunnanvinden från att varit livgivande har förvandlats till en ökenvind med sandstormar. På så sätt hade sunnanvindens gudinna Ninlil blivit demonen Lilitu, och Enlil som avancerat till högste gud hade lämnat över den otacksamma sysslan med nordanvinden till den lägre gudomen Adapa. De regelbundna monsunerna som förde med sig fukt och bördighet, som sumererna varit vana på från fordom tid, hade ersatts av en mer opålitliga och torra ökenvindar. Den tidigare vind och väderguden Enlil var nu härskaren och den högste av gudarna. Babylonierna något senare i historien kallade honom kort bara "En" som betyder "Herre", och lämnade bort "lil" som betyder väder och vind.

Vi bör observera att i Sumer bodde två stora folkgrupper, akkaderna och sumererna, och även andra folkslag. De många gudarna återspeglar detta. Sumererna hade en till viktig gud, vattenguden Enki (Babyloniernas Ea), som spelade en vikig roll i myterna. Han var människovän, han försvarar människorna mot andra gudars hänsynslöshet. Han har samma roll som Prometeus i den mycket senare grekiska sagan, han kommer med kunskap en och elden. Ännu senare leder den till eldbäraren "Lucifer" som således från början var en Gud och männsikornas välgörare. Det kan ha varit så att Enki var från början sumerisk, de var ju ett seglande folk och vattengud passar då bättre än en ökenvindens gud Enlil. Enki eller hans senare gestaltningar förlorar i konkurrensen och blir "utslängd" från gudarnas värld, som skedde med den nyss nämnda Lucifer.

Det kan också varit, tvärtom än det vanligen föreställs, att att de halvnomadiska akkaderna kom med sin gud för vind och väder och satte honom som högste gud också bland sumererna. Vid en avgörande period ca 4000 f.Kr verkar det varit en akkadisk överhöghet i landet. Templet Ekur i Nippur skulle således vara det första centrala templet för Jahveh, "herre stormvind" eller "herrens andedräkt" vilket var samma ord på det gamla språket, och som i modern hebreiska har blivit "herren som lever" (dvs. som andas). Den nya högsta guden tar över i hela Sumer, fast namnet översätts till sumeriska i formen En-lil. Det är en teori att beakta. Det skulle också förklara varför sumerernas himmelsgud Anu förlorar sin position och nästan inte nämns senare. Det kanske var akkaderna, som också var hebreernas förfäder, som först hade föreställningen att mannen Adama skapades av stoft, medan den sumeriska versionen kan ha varit den mer österländska att människan härstammar från vissa gudar eller andeväsen.

Någonstans i språkförbistringen sammanblandas således den olycklige luftdemonen Adapa med den första mannen Adama, vilket sedan leder till att Lilitu uppfattas som första hustrun till den senare. Det finns många versioner, både på sumeriska och på hebreiska, de flesta av de senare är ett par tusen år yngre judiska berättelser med blandat stoff från äldre mytologi. Den sumeriska sagan om Lilitu i sammandrag går så här: När Gud (Enlil, eller alternativt gudarna tillsammans) hade skapat Adama ”mannen” ger gudinnan Inanna honom sin tjänarinna Lilitu till hustru (i andra versioner skapas också hon av stoft). Mannen blir dock inte nöjd, för Lilitu anser sig vara likvärdig med mannen och vill bestämma hur de ska ha könsumgänge (nämligen så att hon sitter ovanpå). Detta kränker manligheten hos Adama som lämnar henne och ber Gud (Enlil) att skapa honom en lydigare hustru. Då tar Gud ett revben av honom och skapar ”kvinnan” (hebr. Hava, vår Eva). Lilitu avvisas till demonernas land.

Kvinnan skapas hela tre gånger i en del sumeriska berättelser. Sumererna berättar att Enlil skapade en ny kvinna till mannen av stoft, men nu fick mannen titta på och medverka så han skulle bli nöjd. När då mannen såg hur senor och kött fästes ihop äcklade det honom till den grad att han sedan inte kunde röra vid kvinnan. Det blev ett andra misslyckande med kvinnan. En tredje gång gjorde han kvinnan av ett av mannens revben medan mannen hade satts i sömn. Det är därför det står i Genesis (i en någorlunda källtrogen översättning): ” Då sade mannen: Den här gången är det ben av mina ben, kött av mitt kött. Manninna skall hon heta, för av man är hon tagen.” (Här står i den hebreiska källtexten orden ish = man, isha = manninna/kvinna.)

Också Bibeltexten syftar således till att kvinnan skapades mer än en gång. Tredje gången gillt, men sedan har man lämnat bort de misslyckade försöken. Fast det första försöket nämns faktiskt förbigående, det står i Gamla Testamentet (1 Mos 1:27-30) att mannen och kvinnan skapades samtidigt av stoft redan den femte dagen, och de välsignades även och fick motta en del levnadsråd. Sedan liksom glöms detta bort och kvinnan skapas igen efter den sjunde dagen, när Adam redan var satt att bo i Paradiset (1 Mos 2:20-24). En del judiska berättelser tar med Lilith som Adams första fru, men i den Bibliska upplagan har hon alltså lämnats bort. Hon förekommer ändå i äldre kristen konst, så hennes existens har varit känd också för kristna. Det är en parallell till den sumeriska berättelsen, Lilith accepterar inte att Adam vill bestämma. Det är hon som lämnar Adam i den judiska traditionen, och hon ansluter sig till demonerna.