B.3. Noas flod

Seppo Nurmi, 2007-2010

Huvudsida: B-hist, hemsida: www.kosmiska.se

Inledning

Mitt intresse är i första hand att utreda hur myten har börjat utvecklas, och då söker jag främst de äldsta skriftliga grunder. De första anteckningarna, om man råkar finna dem, är ofta korta och beskriver en rätt så vardaglig händelse. Vi har den turen när det gäller Noas flod, det finns en första nära på vardaglig berättelse om en lokal prins som räddar sitt husfolk och sina djur på en transportflotte. När en berättelse blir populär och återberättas om och om igen, blir den som en snöboll och samlar in mer och mer stoft. Den växer till en myt, och den får då också en mer religiöst innehåll, en får sedelärande innehåll, eller talar om gudarnas makt över människan. Det finns inga entydiga kriterier vilka enstaka händelser som sedan ska räknas dit och vilka inte. Det blir mer en fråga om tycke och smak. När någonting har blivit en myt är det redan mer än en enda händelse. Myten fortsätter att växa. T.ex så fortsätter man än i dag att blanda in mer katastrofer till Noa-myten. Det är en populär sysselsättning hos många skribenter. Myten har blivit en allmänmänsklig symbol, en sådan som t.ex. psykologen Jung talar om. Människan behöver sådana myter och symboler.

(Namnets svenska form är lite olika i olika skrifter versioner av Bibeln. Tre vanliga former är Noah, Noak och Noa. Jag använder här den som verkar vara nutida form, Noa.)

Den äldsta Noa-lika historien förefaller vara den om Ziusudra från ca 3000 f.Kr, men redan 1000 år senare hade den vuxit till en världsflod genom att man fogat ihop dem med en del andra myter om katastrofer, en del säker baserade på verkliga händelser. En del översvämningar är äldre än denna Mesopotamiska översvämning. Borde inte de då bättre vara ”äkta” Noas flod? Jag säger igen att det är en fråga om tycke och smak. Mitt val om vad som är ursprungligt bygger på den skriftliga formen. De andra, även de som är äldre har stöpts efter den formen samtidigt som de sammanfogats med den. Vad jag söker är äldre litterära urkunder till Bibeltexter. Jag vill därför inte tvista om vad som är Noas flod ”egentligen”, och vad inte, det får var och en bestämma själv.

Bibelns berättelse om Noa

Första Mosebok (Genesis), kapitel 6 till 8. Gud har bestämt att dränka människorna som är olydiga. Han bestämmer sig dock att spara Noa som är honom trogen, och uppmanar honom bygga en ark (ett slags båt). Han ska ta med ett par av alla slags djur samt sig själv och sin familj. Sedan börjar det regna, och det blir översvämning som sköljer över all jord och allt levande dränks. Efter månaders av drivande fastnar då arken på en bergstopp. Det är här berget Ararat omnämns, mer om det senare.

Länk till Bibeltext, översättningen 1917, Internet projekt Runeberg: http://runeberg.org/bibeln/01_06.html
En modernare version finns hos Svenska Bibelsällskapet, med textkritiska hänvisningar http://www.bibeln.se/

Märk speciellt texten 1 Mos 6:4. ”På den tiden - och även senare - när gudaväsendena låg med människornas döttrar och fick barn med dem, fanns det jättar på jorden. Detta var urtidens hjältar, och deras rykte var stort.” Detta syftar uppenbart på de äldre sumeriska och babyloniska sagor som har varit urkunder till texten i Genesis.


Olika versioner av ”syndafloden”

Man kan placera ursprunget till myten om Noa runt år 2900 f.Kr.. Den sumeriska skapelseberättelsen, kallad Eridu Genesis, talar också om den stora floden, och om kungen/kungasonen Ziusudra från staden Shuruppak. Kungen/prinsen med sina närmaste och husdjur räddades på en stor flodbåt eller flotte. Ett annat dokument från samma tid, eller kanske lite senare, är sagan om Gilgamesh. På sina resor möter han Atrahasis, eller Utnapisthim, mannen som överlevde den stora floden. En ännu senare version är den grekiska sagan om Deukalion. Det anses vara paralleller till Mosebokens berättelse om Noa. Alla har koppling till vin, Deukalion identifieras ibland med vinguden Dionysos, och Ziusudra med Sumerernas vingud, och Noa var glad i vin han också, så berättar Moseboken. Det kan ses som en detalj som antyder ett gemensamt ursprung för historierna. Akkaderna kom från nordväst, och och han som i myten kallas Ziusudra kan haft sitt ursprung i en akkadisk kung. I Mesopotamien var jäsning av spannmål till öl redan känt på den här tiden, det finns gamla kilskriftsdokument som bevisar det. Vinodlingen däremot uppfanns nordväst vid trakterna av Svarta havet och det är mycket möjligt att det var akkaderna som medförde vinodlingen till Mesopotamien.

Jag ger nedan korta referat till några olika versioner av ”syndafloden”.

Den sumeriska sagan om Ziusudra

(Den är i väsentliga delar samma som den Babyloniska sagan om Atrahasis.)

Gudarna hade tillsammans skapat människan för att hjälpa dem och göra sysslor som de inte ville göra själv. När antalet människor ökade blev guden Enlil (El) irriterad för oväsendet folk förde, som gjorde att han inte kunde sova. Han bestämde sig att göra sig av med människorna och dränka dem. Guden Enki var en människovän (en del sumeriska skapelseberättelser säger att det var han ensam som skapade människan) och varnade Ziusudra, som byggde en båt och räddade sig och sitt husfolk.

Ziusudra var prins i Staden Shuruppak. Det finns också varianter där Ziusudra tog en tillgänglig stor flodbåt för boskapsfrakt för att rädda sig själv och sin familj på. Efteråt blev folk arga på honom för att han bara hade tänkt på sin egen och sin familjs och egen boskaps räddning och han jagades bort, och han flydde uppåt floderna mot nordväst. Berättelserna varierar således ett från hjälte som räddade människosläktet till en skurk som bara tänkte på sig själv.

I de allra äldsta versionerna talar man bara om en översvämning av den lokala flodbädden. I senare versionen har man bytt ut det till en ocean, och lokala kullar till berg. Det är så mytbildning sker, redan i de sumerisk/babyloniska skrifter har man lagt till ganska mycket, och dessa utgör sedan underlaget till Bibelns berättelser. En grekisk form av Ziusudra är Xisuthros, I den versionen av översvämningsberättelsen omnämns han som son av en Ardates, som torde syfta på Armenier. Många av dessa, som var kunniga i metalltillverkning, var bosatta i Mesopotamien där de var mycket högt uppskattade. Jag återkommer till det när jag analyserar betydelsen av berget Ararat i historien.

Den babyloniska sagan om Utnapishtim och Gilgamesh

Sagan är funnen på kilskriftstavlor från ca 2000 f.Kr., men själva sagan är äldre, någonstans mellan 2750 – 2500 f.Kr.; dock ändå något yngre och mer bearbetad än den om Ziusudra. Det är ett helt epos om hjältekungen Gilgamesh, som är en mer eller mindre mytisk kung från sumerisk tid runt 2800 f.Kr. Sagan om Gilgamesh är världens äldsta kända epos, och är därtill nästan helt bevarad. Trots sin ålder (eller kanske just därför) är den litterärt anmärkningsvärt högtstående, med djupa insikter om sökandet efter livets mening. Det finns svenska översättningar i bokform, till och med har den spelats i teater inte så länge sedan. I Internet finns bl.a. denna engelska version: http://www.ancienttexts.org/library/mesopotamian/gilgamesh/


Bild B3.1 Gilgamesh


Bild B3.2 Kilskrifttext om Utnapishtim.

Berättelsen om översvämningen är bara en del av sagan, och tjänar till att ge hjälten vissa kunskaper och insikter. Gilgamesh är på en lång resa bortom bergen och cederskogarna för att möta den beryktade Utnapishtim tillsammans med sin hustru var de enda som hade överlevt den stora floden. Utnapishtim utsätter Gilgamesh en del prövningar, och berättar först sedan hur han lyckades överleva floden. Före den stora översvämningen fanns staden Shuruppak på floden Eufrats strand. Där möttes gudarna och bestämde sig att förgöra världen i en väldig flod av vatten. Det var den högste guden, himmelens och vädrets gud En som anförde mötet. Han får de andra gudarna att svära en ed att inte berätta åt någon människa om planerna, men den sluge visdoms- och vattenguden Ea, människovännen, gick till Utnapishtim och talade till väggarna i huset, för att så hålla eden att inte berätta åt någon människa; dock var avsikten att Utnapishtim skulle höra. Ea sade till väggarna att bygga en båt som var lika lång som bred (alltså egentligen en flotte), bygga på den ett slags överbyggnad, och föra alla sorter av levande varelser in i den.

Så gör nu Utnapishtim, och han tar med guld, silver och alla slags levande varelser som finns på jorden. Ea befaller honom gå in och stänga dörren efter sig. Svarta regnmoln samlar sig och åskguden Adad mullrar. Jorden spricker som en kruka av lera och allt blir mörkt. Ovädret är så väldigt att även gudarna förskräcks och börjar ångra sitt tilltag. Alla gudarna darrar och gråter. Regnet varar sju dagar och sju nätter, och sedan blir det äntligen ljust igen. Utnapishtim öppnar ett fönster och ser hur hela jorden har förvandlats till en väldig vattenyta och alla människorna har förvandlats till sten.

Utnapishtim faller på sina knän och gråter. Båten fastnar sedan på toppen av berget Nimush, där den ligger still för sju dagar. Den sjunde dagen släpper Utnapishtim ut en duva. Den flyger runt och kommer tillbaka för den finner ingen viloplats. Sedan släpper han ut en svala. Den flyger iväg men kommer efter ett tag tillbaka för den finner heller ingen viloplats. Sedan släpper han ut en korp. Den flyger iväg, hittar fast mark och kommer inte tillbaka.

Utnapishtim skickar sedan ut alla de levande varelserna åt alla håll, och offrar ett får på stället. När gudarna känner lukten av brännoffret börjar de samla sig runt Utnapishtim. Den högste guden En, vars idé det var att förgöra människorna, är rasande för att någon har överlevt, men hans bror Ea lyckas lunga honom. En ger frid åt Utnapishtim och hans hustru, och välsignar dem så att de blir odödliga.

Det är slutet av berättelsen om översvämningen, men sagan fortsätter med hur Gilgamesh söker hemligheten till odödlighet. Hjältens sökande efter odödlighet kommer inte från fruktan av döden, utan han förtärs av sorg efter sin döde vän vilden Enkidu, vilket för honom i tankar om livets meningslöshet, och till slut till det fruktlösa sökandet.

Enlil är det sumeriska namnet på himmelens och vädrets gud, medan babylonierna kallade honom En, akkaderna Il (eller Ilu), och de till de senare besläktade hebréerna El. Hans bror, jordens och vattnets gud hette på sumeriska Enki, medan babylonierna kallade honom Ea. Hebréerna dyrkade tydligen inte denna gud och har inget namn åt honom. Hans roll i den bibliska versionen är följaktligen struken. Grekerna hade däremot en motsvarande gud vid namn Prometheus.

Berättelsen om Utnapishtim i eposet om Gilgamesh är egentligen bara en mer litterärt framställd fragment av den babyloniska versionen av översvämningsmyten. Litteraturforskare anser också att originalet Gilgamesh-eposet är ett verk a en författare, och den är således världens första (kända) roman (skriven ca 2800 f.Kr.). Man har dock funnit olika versioner av den i lertavlor, och kan konstatera att man gjort tillägg i eposet, kanske några hundra år senare.

Den grekiska sagan om Deukalion

Deukalion var enligt den grekiska sagan son till titanerna Prometheus och Clymene, och gift med Pyrrha, dotter till Pandora (hon med asken) och titanen Epimetheus, bror till Prometeus. Titanerna, jättarna, som var ett slags främmande gudar, var de grekiska gudarnas motståndare, konkurrerande gudar så att säga. Ephimeteus gav djuren de positiva egenskaper de har, och Prometeus gav människorna elden, vilket inte gudarna gillade. Zeus hade bestämt sig att förgöra människan. Prometheus varnade sin son Deukalion och tillsammans byggde de en farkost. Sedan kom floden.

Efter nio dagar på vattnet fastnade Deukalion och Pyrrha med sitt fartyg på berget Parnassos. Jorden var nu obefolkad, och efter att ha tillfrågat Oraklet i Delphoi (som dock verkar ha överlevt) uppmanas de att kasta sin moders ben över axeln bakom sig. De förstod att ”modern” avsåg Gaia, Jorden, och de skulle kasta stenar bakom sig. Stenarna omvandlades då till nya människor. Män av stenar som kastades av Deukalion och kvinnor av Pyrrha’s stenar.

Enki hos sumererna hade samma roll som Prometeus hade hos grekerna. Han var ”eldbringaren”, vilket intressant nog blir ”Lucifer” översatt på latin. Dessa var visdomens gudar, landets och (söt)vattnets och ljusets gudar, och och uppfattades som vänligt inställda till människorna, medan de andra gudarna var gement lynniga och skulle aktas och fruktas. Det senare gällde framför allt den högsta guden, himlens herre, Enlil hos sumererna, Zeus hos grekerna.

Dardanusflodvåg i Arkadien

Berättelsen går så, att Dardanus, första kungen av det grekiska Arkadien, kastades i land med sin båt av en stor flodvåg, som översvämmade låglandet och gjorde det obrukbart för odling. Folk drog sig upp på bergen, men upptäckte snart att land som fanns kvar var inte stort nog att försörja dem alla. Några stannade kvar med Dimas, Dardanus’ son som kung; Dardanus själv ledde resten till ön Samothraki. Arkadien ligger i södra Grekland i Peloponnesos, medan Samothraki ligger i norra delen av Egeiska Havet. Flyktriktningen antyder att flodvågen borde ha kommit från motsatt håll, från sydlig riktning. Eftersom det moderna landskapet Arkadien är rätt stort jämfört med ön Samothraki råder här en obalans. Möjligen avsåg ”Arkadien” då bara landspetsen vid det antika Epidauros, eller de närliggande öarna, som verkligen lätt har kunnat översvämmas (t.ex Idhra).

Ogyges flodvåg i Thebe

En ännu tidigare översvämning, ansåg grekerna, hade inträffat på Ogyges tid, han var grundaren av Thebe. Floden täckte hela världen och förstörde allt så att landet var utan kung ända till kung Cecrops regeringstid. Det antika Theba ligger nordväst om Athen, vid Korintiska Viket. Flodvågen måste ha kommit från väst vilket är en lång smal väg över Korintiska Viket, eller kanske hellre från syd över Korintiska kanalen.

Den Indiska sagan

Matsya (fisk på sanskrit) var enligt legenden första ”Avatara” (inkarnation) av guden Vishnu. Legenden berättar att Satyavata, minister till kungen i det urgamla riket Dravida, och som senare blev känt som Manu, tvättade sina händer vid en ström. Då kommer en liten fisk simmande till hans händer och ber honom att spara hans liv. Han lade fisken i en kanna, som det snart växte ur; sedan flyttade han den successivt i en vattentank, i en å, och till slut i en ocean. Fisken varnade honom att en översvämning skulle ske inom en vecka och förgöra allt liv. Manu byggde därför en båt, vilken fisken töjde fast vid en bergstopp när översvämningen kom. Så överlevde Manu med några ”livsfrön” som han hade tagit med i båten., och livet på jorden åter kunde börja befolkas.

Bhagavata Purana berättar följande saga om Vishnu's Matsya inkarnation (avatar):
Läge sedan, när livet bara hade börjat på jorden, terroriserade en förfärlig demon jorden. Han hindrade brahmanerna från att utföra sina ritualer och stal den Heliga Vedan, och drog sig tillbaka i ett snäckskal i havets djup. Guden Brahma, världens skapare, vände sig till Vishnu, förgängelsens och förändringens gud, för att få hjälp. Den senare tog genast formen av en fisk och hoppade i havet. Han dödade demonen genom att riva upp hans mage och tog tillbaka Vedan. Fyra former framstod av Veda, den heliga visdomen, när den kom upp ur demonens mage: Rig Veda, Sama Veda, Atharva Veda, and Yajur Veda. Matsya bildas ofta som en fyra-armad figur med övre delen som en man och lägre delen som en fisk.

Här finns en parallell i den Assyriska och Babyloniska myten om Oannes (grekiskt namnform, sumeriska motsvarande var Uanna och Enmerkar), som var hälften man hälften fisk, och som kom med kunskap, bl.a. skriften. Det tyder på en kontakt och överföring av myter mellan Indien och Mesopotamien. Ibland anges denna figur som identisk med andeväsendet trollkarlen Adapa, som alltså skulle vara den som uppfann skriften. Dessutom blandas ibland Adapa ihop med Adama, och den vägen kommer kanske den hebreiska myten att det var Adam som uppfann skriften, i alla fall den hebreiska. (Det är verkligen ett sammelsurium av myter, för Adapa kan också identifieras med den syriska åskguden Adad.)

Obs. den märkliga ordlikheten mellan sanskrit och vissa europeiska språk: Manu = man, Adam, Veda = helig visdom, vetande. Ordlikheten behöver inte vara bara en slump, forntida sanskrit anses vara ursprunget till de sk. indoeuropeiska språken, som de flesta europeiska språk räknas till.


Slutsatser av sagorna

Vem var Noa? Det är med honom som med de flesta av sumeriska kungarna: det är mytiska personer. Det kan finnas, och troligen finns, någon grad av verklighet bakom sagorna, men man har sedan under århundradena och årtusendena vävt in stoft från myter och sagor från olika håll. Mitt intresse har varit att finna bevis på verkliga händelser som kan ha startat mytbildningen. Det är inte nödvändigt dock att det finns en viss händelse som ensam förklarar hela myten, snarare är det, som sagt, sammanvävda från olika berättelser och folkminnen. Jag har nedan plockat en sådan händelse, en översvämningskatastrof i nedre Mesopotamien som överensstämmer i viss mån i det centrala i den geografiska beskrivningen, men ingalunda med den omfattande mytbildningen, ibland också rena bokstavstron, som har uppstått runt berättelsen om Noa och ”syndafloden”.

Det verkar troligt att Deukalion, Ziusudra, och Noa är väsentligen samma sagoperson, men berättelserna har påverkats av andra översvämningsmyter och omarbetats under årtusendena. Floden när det gäller Uthnapishtim /Athrasis är mer omfattande, fast den verkar ha samma grund. Mest troligt är att den är senare hopbyggd med stoff om katastrofer som samlats från olika håll. Den best bevarade och mest undersökta versionen ingår dessutom i Gilgamesh-eposet, som är ett litterärt verk och inte en ren folksaga, även om den säkert har baserats på äldre folksagor.

Den grekiska sagan om Dardanus kunde avse Pantelleria utbrottet. (Det är en hypotes som jag presenterat, att östra Medelhavet var en insjö, som översvämmas några årtusen f.Kr. då den västra störtar in över landstungan, som går från nuvarande Italien till Afrika ungefär vid ön Pantelleria, och Medelhavet blir det hav det är nu. Se min artikel om översvämningskatastrofer.) Den hypotesen skulle passa in för att att händelserna är faktisk placerade i Medelhavet. Den kan förstås också vara en senare lokal jordbävning. När det gäller Ogyges och den grekiska staden Thebe så kan det vara lokal jordbävning, och yngre än den om Dardanus, oberoende om vad grekerna ansåg.

Indusdalen (ligger i nuvarande Pakistan men historiskt har den inräknats till Indien) och andra floddalar i Indien återigen har drabbats av så många egna översvämningar att det finns mer än tillräckligt med stoft att hämta för sagor. Indiska sagor kan däremot ha vandrat västerut och påverkat dem Mesopotamiska så att de från början lokala berättelserna har fått en mer allomfattande kosmisk karaktär. Och det finns säkerligen andra katastrofer på andra håll som har gett sina bidrag till myterna.


Noaks Ark

Hur såg Noas ark ut då? Det står i 1 Mos. 6 (Bibel 1917) :

14. Så gör dig nu en ark av goferträ, och inred arken med kamrar, och bestryk den med jordbeck innan och utan.
15. Och så skall du göra arken: den skall vara tre hundra alnar lång, femtio alnar bred och trettio alnar hög;
16. en öppning för ljuset, en aln hög alltigenom, skall du göra ovantill på arken; och en dörr till arken skall du sätta på dess sida;
och du skall inreda den så, att den får en undervåning, en mellanvåning och en övervåning.

Det är en ganska påtaglig byggnad. En aln är mellan 50 och 60 cm så byggnadsverket är således mer än 150 m lång och närmare 30 meter bred. Det är väl stor för en båt på denna tid och på dessa vatten. De första sumeriska berättelserna anger dock genomgående en flotte snarare än en båt, men den är rätt stor för en sådan också, och flera våningar skulle göra den vindfånge och instabil. Det finns berättelser från babylonisk tid där man anger att skeppet hade 6 våningar. Man har påpekat att måtten verkar stämma bättre för ett tempel, liksom också att det ska finnas bara en fönsteröppning upptill. Vad babyloniska berättare tänkte var förstås deras egna tempelbyggnader, zikkurat, som typiskt hade sex våningar. Redan på babylonisk tid runt 2000 f.Kr. har den ursprungliga texten blivit sakral och anger nu hur tempelbyggen ska utföras. Extrema händelser ansågs ju vara tecken från Gud, och var avsedda för os människor till uppbyggelse. Det blev en text som lästes i det syftet, och bättrades på under århundradens gång. Detta tog sedan Hebréerna vidare.

Jag utgår från att det från början var en lokal översvämning vid nedre Mesopotamien, och ett mycket mindre fartyg. Nedan är ett stycke av en berättelse om en verklig översvämning som inträffade på floderna vid mitten av 1800-talet. Det är från ett brev till en arkeologisk grävningsledare (A. H. Layard), och brevskrivaren (Matilda Rassam) befann sig långt upp i nordost, ända i Mosul där det är mindre låglänt än längre ner på floden. Ändå har den självupplevda händelsen likheter den som Bibeln berättar om. Berättaren verkar ordentligt skakad av den förödelse detta förhållandevis kortvariga (men ändå sällsynt kraftiga) regnoväder åstadkom, och hon fick känslan att hela slätten täcktes av ett böljande hav.

Regnet började nu falla i strida strömmar & där vi, tjänare, arbetare osv. osv. krupit samman i ett uselt svart tält som lät största delen av regnet strömma igenom. Så snart det blev ljust gick vi bort till kanten av ruinkullen för att kasta en blick på byn, men det fanns bara lite eller ingenting att se, och hela slätten liknade ett böljande hav som kastade sig mot ruinkullens fot.”

Det är nog många fler under årtusendena före henne som har haft den känslan. Det är förståeligt då vatten kan täcka stora områden på kort tid på dessa låglänta trakter. Också här kom en flotte (med bara uppgrävda antika statyer och inga levande varelser ombord) på villovägar och påträffades efteråt på fast mark flera kilometer ifrån flodbädden. Det är inte svårt att föreställa sig att någon för några tusen år sedan på den ännu mer översvämningskänsliga lägre del av dubbelfloderna hade fått rädda sig och sina närmaste plus några av sina djur på en transportflotte (sk. kelek, som de kallas i dag).


Bild B3.3 En liten flotte ”kelek”, men det fanns stora för boskapstransport redan på Noas tid ca 3000 f.Kr. Under träkonstruktionen fanns en mängd pontoner av uppblåsta fårskinn för att förbättra bärförmågan.


Bild B3.4 En lite större ”kelek”, en idyllisk målning från mitten av 1800-talet, som föreställer transport av statyer från arkeologiska grävningar i omgivningarna av Ninive. En sådan här kelek kunde vara både öppen och med en påbyggnad.

Man kan förmoda att hela Persiska Viken pga. det smala Hormossundet hade kraftigt höjd vattenläge under flodkatastrofen, och verkligen stora områden på det låglänta nordvästra till sydliga stranden hade lagts under vatten. För dåtidens människor måste det ha sett ut som hela världen låg under vatten. Om det nu tog så lång tid som över sju månader, varför flöt inte Noas ekipage till Persiska Viken eller ända ut till Indiska Oceanen? På denna tid var Mesopotamien ännu ett område för monsunvindar som ju blåser i veckor eller månader åt samma håll. Det var nu en extrem situation och monsunregnen säkert exceptionellt långa och rikliga. Det blåste först mot land över Indiska Oceanen, medförande fuktigt luft, och samtidigt trycktes vatten av vinden uppströms vilket ytterligare spädde på det höga vattenläget i Persiska Vikens yttersta del. I det läget strävar ytvattenströmmen, och flotten, i vindens riktning nordväst. Först efter flera veckor (i andra versioner månader) vänder vinden till frånlandsvind och vattnet börjar sjunka, samtidigt som regnet upphör. Så småningom för strömmen och vindarna flotten till ett ställe med lågt vatten där den fastnar.


Berget Ararat

Berättelserna talar inte alla om samma översvämning. Många av berättelserna, och det har säkert funnits ännu många fler som vi inte känner till, har dock påverkat varandra. Låt oss nu återgå till den Bibliska versionen, och bara för att se var den leder antar vi oss att den är någorlunda riktig vad gäller vissa lokala förhållanden, särskilt namn på platser. I en ganska modern Bibelöversättning heter det (1 Mos 8):

Vattnet fortsatte att sjunka undan och båten stannade på Ararats berg 150 dagar efter regnets början.”

Är det verkligen det Armeniska berget Ararat mer än 100 mil norrut mitt på bergstrakterna som avses, eller någon annan höjd som låg på vägen neråt mot havet där båten flöt runt?

Bild B3.5 Berget Ararat.

Som en kuriositet, för att det kan vara intressant att känna till, har jag gjort beräkningar om en hypotetisk ”Noa-flod” som täcker jorden upp till berget Ararats topp, på 5165 meters höjd. Havets medeldjup är ca 3000 m beräknad alla oceaner och större havsområden; landområden, kontinenterna, kan beräknas ha en medelhöjd på 840 m. Jordens totala yta är 510 miljoner kvadratkilometer. Haven täcker 71% av jordytan, ca 360 miljoner kvadratkilometer. Havens totala vattenvolym är ca 1,1 miljarder kubikkilometer, men landmassan över havsytan har en totalvolym på ”bara” 124 miljoner kubikkilometer. Totalt skulle det krävas 2,5 miljarder kubikkilometer vatten för att täcka all jordytan upp till Ararats topp, och det är ju mer än två gånger allt vatten som finns i alla oceanerna. Även om vi hade en enorm våg som sköljde över Mesopotamien upp till Ararat skulle den tömma en ocean. Och hur skulle den vattenmängden finnas kvar där uppe på berget i veckor? Visst kan man tala om Guds underverk, men då har man ju också lämnat realiteterna och gått över till mytologins område.

Inte desto mindre cirkulerar rykten att ”arken” skulle ha siktats där uppe i närheten av Ararats topp. Det är heller inte omöjligt med träkonstruktioner på bergssidorna i dessa områden som har varit bebodda i tusentals år. Kvarlämningar av byggnadsverk bevaras relativt bra i högre höjder, och att sådana fanns där kan ha varit känt redan under forntiden. Detta kan ha spätt på myterna som talar om en väldig flod och en båt på en bergstopp. Vad det i så fall rör sig om är sannolikt rester av en uråldrig tempel. Eftersom ett tempel på den tiden krävde offerdjur, så kan det också ha funnits båsar för djur i byggnaden, vilket kan ha bidragit till berättelsens omformning, dvs. att man hade fört med djur i ”båten”. Båtformade fornlämningar finns också annorstädes (bl.a i Sverige de sk. skeppssättningarna). Den nutida tolkningen är ofta att de är gravar eller tempel i form av ett skepp för ett folk som levde nära havet. Ordet är fortfarande i bruk i våra kyrkobyggnader: de har ”skepp”, och därtill ofta torn. Skeppet är en kvinnlig symbol och tornet en manlig symbol, även om kristenhetens bryderi förbjuder att tala om sådana symboler. Stora fraktfartyg, stora nog för djurtransport, hade vid denna tid, dvs. 5000 år tillbaka och mer inte den formen, utan det var fyrkantiga flottor som bars av pontoner av uppblåsta djurhudar. Det man eventuellt har sett på berget, om det nu inte är ett falsarium, är således resterna av ett tempel.

Ordet ”skepp” i kyrkan har man försökt förklara med felöversättning från grekiska (naos = tempel – navis = båt), men det mest troliga är att formen av ”långskeppet” i nordiska kyrkor från början verkligen var jämförbart med ett långskepp från vikingatiden, och kanske lånade den formen från hedniska tempel. Samtidigt har den äldre symboliken kommit med där båten också betyder det kvinnliga. Tornets uppenbara fallosform kan man heller inte bortförklara. Det hela hänger med lite omvägar ihop med Noaks ark i det att den har sin bibliska form inspirerad av de Babyloniska templen. De hade inte torn men de var ett slags torn, och likväl innehöll de kvinnlig symbolik i sina heliga rum.

Tillbaka till Noak med arken, så det beror lite på översättningen (de nyare är mer ordagranna), men det verkar som att arken fastnade på ”Ararats berg”, eller till och med ”bergen på Ararat”, och alltså inte på ”berget Ararat”. Det låter som ”Ararat” kunde avse en ort snarare än själva berget. ”Ararat” kan tolkas som hebreisk form av det Babyloniska ”Urartu”, som syftar till det sumeriska riket, eller något av dess större städer. Således kan vi tänka oss att Noa strandade på ett berg eller kulle i någon sumerisk stad nedströms. Där på lagom flytavstånd på några mil fanns bl.a städerna Bad-Tibira och Ur. Den senare låg vid denna tidpunkt (pga. igenslamningen av Persiska Viken) på västra stranden och nära deltaområdet, och kunde vara tänkbar. Nära ligger också den sumeriska staden Uruk, men ingenting tyder på att den avses. Det kan alltså ha varit Bad-Tibira (som låg inte långt från det nutida An Nasiryah), som faktiskt hade varit rikets huvudstad en lång period, och var en viktig handelsstad och huvudorten för metallproduktionen. Där saknades heller inte kullar att fastna i, staden låg högre upp på ett klippigt landskap så den borde ha klarat översvämningen något bättre än det mer låglänta närområdet. Staden verkar dock ha minskat betydelse efter floden, så helt oskadd klarade den kanske inte, eller för att den viktiga handelsvägen floden Eufrat hade bytt fåra och flöt efter översvämningen längre söderut förbi staden; den flöt nu en sydligare sväng från Kish till Ur vilket ökade betydelsen av dessa två städer.

Sammanfattning vart vi kommit hittills: Noa, eller sumerernas Ziusudra, flöt runt där i långa tider tills han i slutet av översvämningen fastnade på Persiska Vikens dåvarande väststrand i staden Bad-Tibira. Kan det verkligen vara den rätta platsen? Det är namnen som ger oss förslag i detektivarbetet, och då framför allt betydelsen, inte så mycket hur namnet låter i våra öron. Det sumeriska namnet ”Bad-Tibira” betyder ungefär ”malmorten”, där metallmalmen bearbetades. Metallerna, koppar främst vid denna tid, var en viktig handelsvara i Sumer, och i Bad-Tibira fanns kopparmalm i de omgivande kullarna. Platsen för ”Ararat” kan vara ”Urartu”, vars namn syftar också till metalltillverkning (ur = stad, ”artu” syftar till armenier). Vi har ännu i dag namnet på landet ”Armenien” från detta, i deras forna språk ”har” = eld, ”Ar”=eldgud, ”ma”=efterkomma. Strax norr om Mesopotamien intill bergen har vi två riken med besläktade bergsfolk av denna slag: det västligare folket kallar man i dag för hurriter, det östligare riket heter Subartu.

(Ett med dem besläktad folkslag kallas ”ayrie”, här Europa oftare stavat som ”arie”, som senare erövrar delar av norra Indien, men det finns ingen bevisad släktskap mellan dessa och väst-européer, t.ex germanska folk.)

Metalltillverkningen kom till Mesopotamien med de här folken, och det var i den sumeriska staden Bad-Tibira många av dessa metallarbetare och smeder bosatte sig. Det förklarar också den senare kopplingen och bibeltolkningen att det skulle röra sig om det armeniska berget Ararat, som verkligen har haft betydelsen som ett heligt berg. Ett berg med två toppar, en slocknad vulkan i själva verket. Ingenting motsäger att det skulle finnas rester av gamla tempel där, så det är möjligt att arkeologiska expeditioner skickade dit för att finna ”arken” kan verkligen finna någonting. Också är möjligt att senare kännedom av byggnadsrester på eller nära berget Ararat har påverkat berättelsens utformning i efterhand (jämför med Jerikos murar, de långt tidigare fallna murarna har bevisligen inspirerat till den berättelsen). Men att någon med en båt eller flotte skulle ha flutit upp och landat på det över 5000 m höga berget är förstås bara religiösa fantasier. Vattnet kan ha stigit flera tiotals meter men inte flera km. Mer troligt är att ur-Noa var Ziusudra som landade på en kulle i den armeniskt influerade staden Bad-Tibira.

Det är där i staden han byggde sig ett altare och offrade till sin gud. Detta kan betyda att han byggde ett altare till Enlil, men en del källor anger att han dyrkade Shamash, solguden, som var guden som främst dyrkades i Sippar, kanske även i Shuruppak. Möjligen dock kopplades den sumeriske Shamash ihop med den armeniske eldsguden Ar och han offrade till en lokal gud som en tack för sin räddning. Det uppstår sedan en kontrovers mellan Noa/Ziusudra och stadens befolkning i den sumeriska historien (den har utelämnats ur Bibeln men har funnits med i äldre versioner av Moseböcker), och han tvingas lämna staden. Vi återvinner hans släkt senare i trakterna (grannstaden heter Ur). Observera att alla dessa folkslag, sumererna, akkaderna, och armenierna hade en sak gemensamt: de hade vandrat till Mesopotamien från bergigare trakter. Tempelbergen var symboler för dessa bergsfolks längtan efter sina ursprungliga hemtrakter, där gudarna dyrkades på bergstoppar. Altaret skulle placeras högt upp för att offerröken skulle stiga upp mot himmelen. Det var bara om röken gick upp och inte trycktes ner mot marken, som himmelens och vädrets gud ansågs ha godkänt offret.

Vi förstår nu också den bibliska berättelsen om Kain och Abel, varför Kain blev gramse på sin bror Abel när hans egen offerrök inte nådde himmelen medan Abels gjorde det. Det verkar språkhistoriskt så att namnet Kain syftar till en gruvman och smed och Abel till en bonde. Verklighetens ”bröder” i landet vid floderna, där de tvingades att leva i nära samarbete, härstammade från olika folkslag, och deras samvaro var inte helt friktionsfri. Metalltillverkarna var också ett med rörligt folk, varför det kanske inte är nomader, boskapsskötare, som Kain är symbolen till.


Flodens omfattning enligt sumeriska källor

Kan någon verklig massiv översvämning, några har beskrivits i del A.3, ha varit Noas flod? Varje gång spår av en forntida översvämning upptäckts kommer någon med sådana spekulationer. Men Noas flod, enligt Bibeln, var orsakad av ett långvarigt regn, inte av inforsande vattenmassor. Sådant händer ännu i dag, när det regnar låga tider på bergen vid flodens källor tar det dagar innan översvämningen når deltaområdet, där sedan vattnet stiger katastrofalt inom loppet av ett par dagar eller bara på några timmar. Det troliga är att originalet till det som i Bibeln kallas syndafloden drabbade låglänta områden i nedre Mesopotamien runt 2900 f.Kr.. Äldre sumeriska berättelser talar om en översvämning på ett par veckor, vilket är rimligt. Omfattningen av den Bibliska berättelsens översvämning är större, men redan babylonierna ca 2000 f.Kr. hade utökat floden i berättelsen till att täcka över berg och vara i månader. Överdrifterna är således mycket gamla, och har möjligen påverkats av sagor från annat håll, helt säkert också rörande mycket äldre katastrofer i helt andra dimensioner.

Som jag har talat om i tidigare kapitlen så har klimatet årtusendena i Mesopotamien under de senaste successivt ändrats från behagligt fuktig och bördig till allt torrare, Klimatförändringar sker dock inte jämnt utan svänger mellan torrare och fuktigare perioder. När det blir torrare och varmare söderut, blir det stormigare och regnigare norrut. Så var det också här och vid bl.a. Eufrat och Tigris deltat förekommer vid denna tid långvariga regn som höjer vattennivån metervis. Persiska viken och Efrat-Tigris deltat sträckte sig avsevärt längre nordväst på den tiden, de har under årtusendena slammat igen . I geologiska och arkeologiska studier av området har man sett tecken på inte bara en utan flera större översvämningar här. Det finns också geologisk och arkeologiska data om en lokal översvämning på floden Eufrat runt 2900 f.Kr som sköljde över staden Shuruppak (nuvarande Tall Fa'rah i Irak) och omgivningarna, inte bara en gång utan flera gånger. Men ungefär år 2900 f.Kr. inträffade uppenbarligen en flod som fick kungen på fall och en ny dynasti grundades i staden Kish uppströms, som hade klarat undan bättre.

Stadens Shuruppak’s namn betyder ungefär ”platsen för lyckligt liv”, och var då ett mycket framstående centrum. Andra betydelsefulla städer var då de som ligger i en rad när man följer kartan söderut: metalltillverkningens centrum Bad-Tibira, ett växande centrum Ur, och Eridu som var sumerernas första huvudstad (och ligger ungefär på samma plats som en senare stad Erek eller Uruk). Andra viktiga städer var bl.a Isin, Lagash, Umma (ej med på kartan nedan), och Kish. Sippar och Nippur var äldre städer (äldre än sumer, från ”Edens tid”) med en stor religiös betydelse. Olika städer drabbades olika hård, och det finns uppgifter om detta i sumeriska källor. Den sumeriska myten gör gällande att staden Sippar (nuv. Bagdad) klarade helt oskadd, vilket ju verkar rimligt också rent geografiskt, och vi får då en uppfattning om hur långt upp översvämningen nådde.


Bild B.3.6: Sumer vid 2900 f.Kr.. En frihandstecknad idéskiss om Persiska Vikens uträckning vid denna tid (halvgenomskinligt gråblått område),samt om översvämningen på de låglänta områden i nedre delarna av flodbäddarna (markerat med en ljusare blågrön nyans nordväst längs floderna). Observera det höglänta området vid Bad-tibira, något söder om Shuruppak. Flotten eller ”arken” från Shuruppak rimligtvis tog i land här efter en irrfärd. Här fanns kullar med kopparmalm och ett tempelberg, Aratta, för de armeniska metallarbetarna. Det har lett till en sammanblandning med berget Ararat (som också kallades Aratta på den tiden).

Vad hände efter floden? En stor del av det Akkadisk-Sumeriska riket och dess städer gick under i översvämningen och det blev en stor omfördelning av land mellan folkstammarna och nya maktsfärer. Huvudstaden flyttades högre upp till Kish. Ett par hundra år senare kommer Kish att överlämnas för att ett nytt och större handelscentrum byggs någon mil eller två från den äldre staden, och kommer att kallas Bab Ilu (”Port till Gud”) på akkadiska. Den hebreiska namnformen är Babel (Bab El), och det grekiska namnet långt senare blir Babylon. Orsaken till detta var att floden hade flyttat sig, vilket lätt sker på låglänta områden. På så sätt hänger översvämningsberättelsen ihop med vad som verkligen händer historiskt.