B.4. Babel och språkförbristningen

Seppo Nurmi, 2007-2010

Huvudsida: B-hist, hemsida: www.kosmiska.se

Patriarker och kungar, fortsättning på listorna

Vi befinner oss fortfarande i Mesopotamien, ungefär vid 2900 f.Kr strax efter den stora floden. Noahs och Sems folk har inte längre gemensamma kungar med sumererna eller ens med de övriga akkaderna, utan räknar bara sina egna lokala ledare. Det är oklart vilka städer som gäller, men i slutet av listan finner vi Tera och Abram i staden Ur. Nedan en tabell där jag åter gör en teoretisk rekonstruktion av patriarkernas åldrar. Det uppfyller inget vetenskapligt syfte, utom kan måhända bevisa att de som tecknade ner det hela kan ha haft någon slags av mänsklig åldersbestämning, även om den gått förlorad sedan. Jag utgår från att man i forna tider inte räknade åldern i år utan andra slags kalendariska perioder. För att få åldern i år måste den i Bibeln angivna åldern delas med ett lämpligt tal. Delaren för Sem är fortfarande antalet månvarv i ett år, sedan blir det en ganska märklig tvåmånaders period, och sedan blir det någorlunda vettiga skördeperioder, två eller tre per år, beroende på förhållandena och var man bor. Söderut fick man tre skördar per år men lite norrut bara två.

Nr

Patriarkens namn

Blev far vid ålder

Biblisk ålder

Omräkn. delas m.

Blev far vid ålder

Verklig ålder

11

Sem "Semiter"

100

600

12,6

21

48

12

Arphaxad

35

438

6

19

73

13

Shelah

30

433

6

18

72

14

Eber "Hebreerna"

34

464

6

19

77

15

Peleg

30

239

3

23

80

16

Regu (Reu)

32

239

3

24

80

17

Serug

30

230

3

23

77

18

Nahor

29

148

3

23

49

19

Tera

70

205

3

36

68

20

Abram (Abraham)

90

175

2

58

88

Tabell B4.1. Patriarkerna från Sem till Abraham

Noas son Sem lånar namnet till de folk vi i dag kallar för semitiska, och Eber några generationer senare till hebréerna. Akkadiska folk kom ursprungligen norrifrån eller nordväst från övre loppet av Eufrat och Tigris. Så småningom tar de över makten, och vid 2500 f.Kr har landet redan ett starkt akkadiskt inflytande. Ca 2300 f.Kr tar Sargon (Sargon den Store från Akkad, en tidgare kung än Sargon I och II) över makten i Sumer och bildar det stora akkadiska imperiet, med huvudstaden i Agade (eller som möjligen uttalades Akkade).

Nedan en fortsättning till den sumeriska kungalistan. Enligt listan kommer dessa efter varandra, först kungarna i Kish, sedan de i Uruk. Eftersom hjältekungen Gilgamesh måste vara minst från 2700-talet f.Kr., så måste dessa listor vara åtminstone delvis parallella. Principerna hur kungarna listades måste ha grundat sig mer på en religiös praktik än på historisk dokumentering. Regeringstiderna anger också snarare kungens religiösa viktighet än hans verkliga regeringstid. Egendomligaste är En-dara-ana vars regeringstid anges med precision på en halv dag. (Om det inte är en feltolkning måste någonting exceptionellt ha hänt som hindrat att man gett honom ens en halv dag mer).

 Kungar av Kiš

 Regeringstid


 Kungar av Uruk

 Regeringstid

 Gišur, Jušur

1 200  

 Meš-ki'ag-gašer (från Eanna)**

900  

 Kullassina-bel

900  

 Enmekar (bygger Uruk)

420  

 Nan-Giš-lišma

1 200  

 Lugal-banda (gudomlig herde)

1 200  

 En-dara-ana

420y 3m 3½d

 Dumuzi fiskaren (från Ku’ara)

100  

 Babum

300  

 Gilgameš (vars far var en gud)

126  

 Pu'annum

840  

 Ur-Nungal

30  

 Kalibum

900  

 Udul-kalama

15  

 Kalumum

800  

 La-bašer

9  

 Zuqaqip

900  

 Ennun-dara-ana

8  

 Atab

600  

 Mešhe “smeden”

36  

 Mašda

840  

 Melem-ana

6  

 Arwi'um

720 

 Lugal-ki-GIN

36  

 Etana ”herden”

1 500  


 Balih

400  

 Kungar av Ur:

Regeringstid

 Enme-nuna

660  

 Mes-ane-pada

80  

 Melem-Kiš

900  

 Meš-ki'ag-Nuna

36  

 Barsal-nuna

1 200  

 Elulu

25  

 Samug

140  

 Balulu

36  

 Tizkar

305  



 Ilku'u

900  



 Ilta-sadum

1 200  



 Enmen-baragesi *

900  

 * förstörde Elams vapenmakt


 Agga

625  

 ** gick till sjöss och försvann


Tabell B4.2. Kungar av Kish och Uruk efter floden

Eftersom sumererna bara anger de religiösa regentnamnen på prästkungar, och dessutom alltid på sumeriska, är det inte lätt att identifiera dem som Bibliska personer. Man bör kanske också beakta vad som sägs på sumeriska kungalistor, att en ny kungaätt gavs av gudarna och placerades i Kish direkt efter floden. Det är bara 12 km mellan Babylon och Kish, och det är mycket möjligt att Marduk-templet grundades där just då, och stadskärnan började flyttas från Kish till Babylon. Då skulle Bibelns kung Nimrod vara identisk med kung Gishur (Jushur) av Kish. Eftersom det står att ”en ny kung gavs av gudarna” måste det betyda att han inte tillhörde de gamla kungaätterna utan kom utifrån. Kan han ha kommit från landet Kus på bergen? Det bodde en akkadisk befolkning dit uppåt också, som grannar till Elamiterna. Kish var en akkadisk stad, liksom var den nygrundade Babylon och den nya kungen var av akkadisk härkomst. Så var också Bibelns Nimrod eftersom han ingår i det hebreiska släktträdet.

Bibel 2000, 1 Mos 10: 1-12

Detta är släkttavlan för Noas söner, Sem, Ham och Jafet. De fick söner efter floden. Jafets söner var Gomer, Magog, Madaj, Javan, Tuval, Meshek och Tiras. Gomers söner var Ashkenas, Rifat och Togarma. 4Javans söner var Elisha och Tarshish, kitteerna och rodaneerna. Från dem kom folken som spred sig till öarna och kustlandet, vart och ett i sitt land och med sitt språk, i olika stammar och folk.
Hams söner var Kush, Misrajim, Put och Kanaan. Kushs söner var Seba, Havila, Savta, Ragma och Savteka. Ragmas söner var Saba och Dedan.
Kush blev far till Nimrod, som var den förste härskaren på jorden. Han var en väldig jägare inför Herren; det är därför man säger ”som Nimrod, en väldig jägare inför Herren”. Hans rike omfattade från början Babel, Erek, Ackad och Kalne i Shinar. Från detta land kom han till Assyrien och byggde Nineve, Rechovot Ir, Kelach och Resen mellan Nineve och Kelach; det är den stora staden.

Nimrod nämns här som den förste härskaren på jorden. Det kan väl ha uppfattas så, om han var den första stora kungen efter den stora floden, därtill kung i Babylon och hela det Sumeriska riket (Bibelns Shinar). Alltså inte nödvändigtvis första kungen efter floden, men den första stora. I sumerisk-babyloniska myter är den stora jägaren Gilgamesh, kung av Uruk (Erek), så Bibelns Nimrod kan också tänkas syfta på honom.


Babels torn

Babel eller Babylon (den senare är grekisk namnform) låg nära nutidens Al-Hillah i Irak. Babylon började växa till den mäktigaste staden i Mesopotamien och under Hammurapi ca. 1850 f.Kr. nådde den sitt största maktposition. Man har uppskattat att staden hade ca 50 000 invånare. Tornet som syftas var en stor zikkurat, ett sumeriskt/akkadisk tempel och offerplats, som i formen påminner en trappstegspyramid. Stadens Babylons rikedom speglades i det att detta tempel för stadsguden Marduk gjordes större än de tidigare, även större än det gamla mäktiga templet Ekur för El i den heliga staden Nippur. (Det sumeriska ”e-kur” betyder ”husberg” och kom senare att användas av andra liknande byggnader också; ordet ”zik Zikkurat kurat” är akkadiska.).

Bild 4.1. Rekonstruktion av Marduk templet i Babylon.

Marduk är från början en amoritisk gud och hette från början Amaraduk som betyder ”stormens djurkalv”. Guden och infördes under en maktperiod av amoritiska kungar. Marduk blir sedan den högste guden i den blivande stormakten Babylon, men det är ännu några århundraden dit. I den senare babyloniska religionen var Marduk skaparen och högste guden, men hans äldre mytologiska bakgrund är som en son till vatten- och jordguden Ea (Enki på sumeriska). Senare uppfattas han som världens skapare, och hans återfödelse firade spå våren, alltså en tydlig koppling till fruktbarhetskulten.


Här en sakral strof från Babylon som klingar oväntat bekant i örat för oss:

Min herre är min gud, min herre är min härskare, finns det någon herre förutom han?”

Jag har bara plats för detta korta citat som dock är kännetecknande. Tongången i gudsdyrkan är genomgående mycket likt oberoende av religionen. Här talar vi dessutom om en tro som kan ha haft en direkt verkan på formuleringen av bibeltexter, genom att judarna vistades i Babylon under sin påtvingade exil. Mycket fromma hymner (psalmer) för Ishtars / Inannas ära är också bevarade. Många vill kanske hellre föreslå att det var de babyloniska prästerna som lånade av judarna, men det är orimligt med tanke på de flertusenåriga traditioner som den babyloniska gudsdyrkan bygger på. Den nämnda strofen framfördes för guden Marduks ära, men det är troligt att den är äldre. Marduk i Babylon bara ersatte Enlil men ritualer som utfördes för hans ära ändrades inte så mycket.

Bibelcitat om världens skapelse (1 Mos. 1:6-9):

Och Gud sade:”Varde mitt i vattnet ett fäste, som skiljer vatten från vatten”. Och Gud kallade fästet himmel. Och det vart afton och det vart morgon och den andra dagen, Och Gud sade: ”Samle sig allt vatten som är under himmelen till en särskild plats så att det torra bliver synligt.” Och det skedde så.

Det handlar om två vattens som skiljs av varandra, den ena ovan himmelskupolen, och den andra nere på jorden. Babylonierna, och också judarna fordom, trodde att det var så. I bakgrunden finns den babyloniska skapelsemyten. Urgudarna eller urkrafterna Apsu (”sötvattnet”, manlig) och Tiamat (”saltvattnet”, kvinnlig), ger upphov till flera generationer av gudar, där Marduk är den femte i ordningen. Hans fader Ea, också han en sötvatten-gud, har fångat Apsu och har makt över honom, men den ursinniga Tiamat hotar förstöra allt hon har skapat. Marduk får då ta över styret. Tiamat har förvandlat sig till en fasansfull drake, vars kropp är fylld av saltvatten. Marduk dräper draken och delar kroppen mitt itu. Den ena halvan av kroppen blir himlavalvet, och det mesta av saltvattnet från hennes inre placeras där ovanpå. Det andra vattnet är en mindre mängd som bildar haven, och där torra jorden finns i mitten. Om man undrar varifrån vattnet kom där ovanpå Guds ande svävade, så var det saltvatten från Tiamats inre. I den babyloniska versionen hette Gud alltså Marduk, men det har funnits en äldre version med Enlil eller El i huvudrollen. Andra folk hade säkert kännedom om den via handelsförbindelser, kanske till och med ärvde hebréerna den äldre versionen med El i huvudrollen och tog den med sig. Under de mer än ettusen år som gick tills Gamla Testamentet skrevs ner omformades berättelsen för att bättre passa för den judiska Skaparen.

Marduk-tempel
Bild B4.2. Ruinerna av Marduk-templet (zikkurat) i Babylon, vad som anses vara originalet till ”Babelns torn”

Kungar och gudar smälter ofta ihop i gamla sagor. Dels för att förfäder lågt tidigare uppfattades som gudar, dels för att kungen ansågs vara en guds inkarnation på jorden. Som det berättas i Bibeln, byggs staden Babel av Nimrod, son till Kus. Kung Nimrod sägs i Bibeln var en stor jägare och en mycket egenmäktig man (likt sumerernas och babyloniernas Gilgamesh). I sumerisk gudavärld motsvaras han nog närmast av Ninurta, men det är inte omöjligt att man under babylonisk tid avsåg guden Marduk, eller hans jordiska uppenbarelse, en kung som tjänade honom. Nimrods drottning sägs ha hetat Semiramis och härskade i Ninive. Hon var sagodrottningen med de hängande trädgårdarna, och kan avse gudinnan Ishtar som var Ninives stadsgudom. De hängande planteringarna, som räknades i världens sju underverk under antiken, fanns verkligen, och var del av plats- och tempelkomplexet i Ninive. (Den forna staden Ninive ligger intill den moderna Mosul i Irak.)

Obs. För att undvika sammanblandning måste nämnas att det finns en mycket senare stad från Assyrisk tid som lite oegentligt kallas för Nimrod av historikerna.

Babylon Babylon framstår som det stora hatobjektet för de bibliska profeterna, vilket nog har en religionspolitisk bakgrund. Från äldsta tider hade ”Herre-stormvind” den sumeriska En-lil, i hebreisk form Jah-veh (eller tidigare kanske uttalad Jah-havadh), varit den högsta guden. I den heliga staden Nippur i landskapet Eden fanns för Enlil det heliga tempelberget, Ekur, som var den högsta byggnaden i världen vid denna tid. Nu växte handelsstaden Babylon till och en ny kung i landet bestämde sig att bygga där ett tempelberg som var högre än Ekur, som till råga på allt var tillägnad en annan gud. Det var förstås en makalös skymf mot den gamla guden, och det skulle inte vara förvånande om hans anhängare började en hektisk kampanj mot helgerånet. Man kunde ju med skäl påstå att den nye kungen försökte göra sig större än Gud själv, dvs. Enlil/Jahveh.

Bild B4.3. Babylons stadskärna

Det nya tempelberget, som av de akkadisk babylonierna kallas zikkurat, var ägnad åt Babylons stadsgud, åskguden Marduk. Han uppfattades också som handlarnas gud, och identifierades av de hebreiska profeterna med ett syriskt namn Mammon, de rika skrävlarnas gud. Det gick inte att tjäna två gudar, Jahveh och Mammon, domderade profeterna. Men Babylonierna offrade inte bara till Marduk, utan lika populär om inte mer var fruktbarhetsgudinnan Ishtar (som motsvarar sumerernas gudinna Inanna). Det var nog den gudinnan som kallas för ”skökan” i bibeln. Huvudorten för hennes dyrkan var, som ovan sagts, staden Ninive, en annan mäktig handelsstad nordväst från Babylon. Under Assyrisk tid blev Ninive även huvudstad en tid, och ”skökan”, som man menar både staden och gudinnan med, ännu ett hatobjekt för profeterna.

Gamla Testamentets berättelse om Babels torn är nog avsedd att vara sedelärande och bär ett politiskt budskap. Den är troligen skapad på en senare tid och har i efterhand blivit placerat på denna tid. Det hänger ihop med det stora hatet som profeterna uttryckte mot centralregeringen i Babylon under dess nya storhetstid långt senare. Jag återkommer till detta i ett senare artikel om profeternas tid.


Det Historiska Babylon

Babylons historiskt kända storhetstid var dock inte innan 1900-1800 f.Kr. och sammanfaller bättre med Abrahams tid, vilket är för långt fram för att vara den påstådda språkförbistringens tid. På Bibelns lista av patriarker är man här mellan Eber och Peleg, och tidpunkten borde vara någonstans före kung Sargon I. Om nu Nimrod avsåg en jordisk kung vi kanske kan datera honom till ungefär 2500 f.Kr. (stämmer också någorlunda om han identifieras med Gilgamesh). Babylon ligger rätt nära Kish där de sumeriska kungarna härskade vid denna tid. Vi kan utgå från att handelsstaden Babylon började växa mäktig i närheten av regeringsstaden, och en annan likaledes växande handelsstad Ninive grundades längre norrut. Bibelns Nimrod kom från Kus, och det är troligt att här åter avses bergsområdet nordost från Sumer. (Den alternativa, och genom århundraden kanske mest populära, tolkningen är Kus som Etiopien, som dock känns lite långt borta för en Mesopotamisk kung vid denna tid). En till möjlig teori är att Nimrod skulle vara identisk med Hammurapi. Han grundade visserligen inte staden, men man kan säga att han skapade det mäktiga riket Babylon. Den skingrades också strax efter hans död. Då är vi på 1800-talet f.Kr. Vi måste då placera Abraham något efter, vilket också låter rimligt med tanke på den oroliga tiden som följde när det stora Babyloniska riket började falla isär.

Bild B4.4. Sumeriska städer märkta på en modern satellitkarta

Sumer och senare Babylon var handelsstater mer än erövrare, även om strider mellan folkslagen förekom tidvis. Handeln var väl organiserat och folken från detta område förblev kända som handelsmän även långt senare i historien. Vad man kan säga om de tidiga storrikena så var de inte så fast bundna. Det Sumeriska riket var närmast att betrakta som ett handelsförbund mellan olika folkstammar. I huvudsak levde akkadiska stammar norrut och uppför vid flodernas källor, och var mer nomadiska av sitt levnadssätt. De sumeriska stammarna bodde i huvudsak närmare nedströms, eftersom de var jordbrukare och handelsmän. Dessa två folkslag bodde och rörde sig relativt fritt och självständigt inom den Sumeriska statsbildningen.

Motsvarande kan man också säga om det Babyloniska väldet allra första tiden. Först något senare började storkonungar begränsa friheten och binda stammarna hårdare till centralriket. Och då kom också protesterna, och en en viss ”profetisk” motståndspolitik började föras. Förvisso hade sådant inträffat tidigare också att Sumeriska härskare hade försökt knuta makten åt sig, vilket ledde till de första egentliga storkrigen, som inte var bara skärmytslingar mellan stammarna. Under sådana krigstider valde en del nomadiska stammar att flytta till fredligare områden. Det kanske också var skälet till varför Thera med sin son Abram, och med sitt folk, började vandringen bort från den staden som i Bibeln benämns Kaldeiska Ur.


Språkförbistringen

Bibel 2000, 1 Mos 11: 1-9

Hela jorden hade samma språk och samma ord. När människorna flyttade österut fann de en dal i Shinar där de bosatte sig.Nu skall vi slå tegel och bränna det”, sade de till varandra. De använde tegel som byggsten, och som murbruk använde de beck. De sade: ”Låt oss bygga en stad, med ett torn som når ända upp i himlen. Vårt namn blir känt, och vi slipper vara skingrade över hela jorden.”
Då steg Herren ner för att se staden och tornet som människorna byggde. Herren sade: ”De är ett enda folk och har alla samma språk. Detta är bara början. Nu är ingenting omöjligt för dem, vad de än föresätter sig. Låt oss stiga ner och skapa förvirring i deras språk, så att den ene inte förstår vad den andre säger.” Och Herren skingrade dem från denna plats ut över hela jorden, och de slutade att bygga på staden. Därför kallas den Babel, ty där skapade Herren språkförbistringen på jorden, och därifrån skingrade han människorna ut över hela jorden.

Ordet "balal" på hebreiska har betydelsen otydligt tal, vilket överförts till stadens namn (otydligt tal har liknande uttryck i många språk, jämför med det svenska "babbel", och grekiskans "bar-bar"). Men egentligen var stadens namn på akkadiska "Bab Ilu", port till Gud, på herbreiska "Baa El". Stadens namnlikhet med det hebreiska ordet om otydligt tal passade nog bra för den gammaltestamentliga berättarens avsikter, när han skapade den sedelärande och politiska historien om språkförbistringen. Religiösa ledare i de nomadiska hebreiska stammarna gillade nog inte den mäktiga staden, där det talades många språk, och som hotade sluka dem och deras kulturella egenart. Berättelsen kan också symboliskt syfta till splittringen av folken till ett antal stadsstater, som Kish, Uruk (Erech), och Ur. Staden Kish var i huvudsak akkadisk, de två andra hade blandad befolkning. Vid denna tid förekommer strider mellan sumeriska och akkadiska folkgrupper. Vid 2300 f.Kr. tar den akkadiske kungen Sargon (den Store) över makten i hela landet och flyttar huvudstaden till Agade, men detta händer först några hundra år senare. Babylon kan då ha förlorat i maktposition, men den blev knappast helt störtat och förstört (som Bibeln påstår), fast kanhända har blivit tillfälligt härjat under kriget.

Babylon utvecklades vidare och blev en central handelsstad redan runt 2 000 f.Kr. Förklaringen ligger i det att det dels grundades i ett framstående kulturkrets, samt att det låg centralt i en knutpunkt av handelsvägar. Sumererna var ingalunda den enda högstående kulturen vid denna tid. Jag ska nämna några, som också flesta förekommer i Bibeltexterna.

Man har visserligen påträffat långt äldre järnföremål, men det är meteoritisk järn, och var mycket sällsynt och användes bara i rituella sammanhang. Men också när vapen smidda av järn först nådde ett nytt område, Europa så sent som på 700-talet F.Kr. och ännu senare i norr, var de först mycket ovanliga och dyrbara. Det återspeglas i sägen om överlägsna svärd som kunde ”klyva sten”, dvs. var hårdare den tidens koppar- och bronsvapen.
Folknamnet som vi använder av fenicierna är från senare, romersk, tid och stavades på latin ”phoeni”. Ordet anses komma till latin från keltiska ”fenni”,"finni" som betyder folk som reser med båtar, som ror. Det är inte uteslutet att den nordiska båtkulturen med hällrisningar har med dessa att göra, eller att det i alla fall kan vara en kulturpåverkan långt tillbaka i tiden. (De har inte med nutida ”fenni” dvs finländare att göra, det är en sammanblandning av folknamn från senare tid.)

Babyloniska riket
Bild B4.5. Det Babyloniska riket med sina grannar (namnen är på engelska men torde lätt kunna tydas till svenska). Kartan avser ingen bestämd historisk tidpunkt utan är bara en illustration om de bibliska ländernas och städernas inbördes placering.

Handelsmän från alla dessa folkslag möttes i Babylon, och mer därtill, egyptier, palestinier osv.. I början användes det gamla då redan utdöda språket sumeriska för administration, på liknande sätt som latin användes de senaste århundradena modern tid. Den fick dock vika för modernare språk, och ersattes av ett sammelsurium av språk, en sann språkförbistring. Det fanns dock ett babylonisk-akkadisk samlingsspråk som användes mer generellt (den hade rollen som engelskan har i dag), men ändå krävdes det ständigt översättning mellan språken i handelsförbindelserna.

Se också: Tidsschema över forntida mesopotamiska kulturer


Babylons religion

Från början var Babylon en stad bland andra med en sumerisk kultur, och den var bara en handelsplats bland andra. Befolkningen var dock säkerligen till största del akkadisk, även om den som handelsplats hade en blandad befolkning. Babylon växte i efterhand, och blev allt mer tongivande för omgivning, både i handel som i religion. Dess tempelbyggen överglänste till slut även den heliga staden Nippur, vilket inte kunde ske utan kontroverser (se kapitlet om språkförbistring).

Sumerernas himmelsgud och högste gud var först Anu, vars söner var Enlil (vindens och maktens gud, en = härskare, lil = luft/vind/ande, son till Anu och Ki) och Enki (jord och vattengud, ki = jord), son till Anu och Nammu. Anu fick aldrig större fäste hos akkaderna, och även hos sumererna verkar Enlil senare ha fått överta rollen som högste gud och himmelsgud. Enligt myterna var det en stark rivalitet mellan Enlil, vindens och himlens gud, och Enki, havets och landets gud. Den senare motsvarar ungefär grekernas havsgud Poseidon, som också var ”landsskakaren”, orsakade jordbävningar, motsättningen mellan himmelsguden Zeus och havsguden Poseidon fanns också där. Denna motsättning har gett en stänk även till våra dagar, där Gud i himmelen har Djävulen i underjorden som motståndare. Skillnaden i sumererna världsbild var dock den, att det var jord- och vattenguden Enki som ansågs vara människornas vän och beskyddare, medan himmelsguden Enlil, stormguden, försökte förgöra dem. Det finns en del av detta kvar i Bibeln i de äldre Moseböckerna, t.ex i berättelsen om syndafloden. Det är också skälet till varför vi fortfarande använder religiösa fraser som ”godsfruktan”. Stormar och översvämningar inträffade allt oftare i området, stormguden, Enlil eller Jahveh, var fruktansvärd i ”sin vrede”. Enlils tempel Ekur i staden Nippur, mitt i värsta översvämningsområdet, var den högsta i Sumer, för att alltid nå upp till honom. Mycket möda lades ned för att hålla honom lugn.

En av de viktigaste i den mycket omfattande sumeriska gudavärlden var Inanna, kärlekens, fruktsamhetens, samt krigets gudinna, vars heliga stad var Eridu. Babylonierna senare kallade denna gudinna Ishtar. Namnbytet kom från an period av amoritiska härskare, hos dem dyrkades hon med namnet Astarte. Hon är urformen till alla senare kärleksgudinnor, t.ex grekiska Afrodite, och också till krigsintrigernas gudinna Athene. Inanna som modergudinna är förmodligen också urformen både till egyptiska modergudinnan Isis, och den grekiska Demeter. I Rom dyrkades modergudinnan med olika namn, men kallades ofta bara Madonna (”Mea Donna”), vilket är ungefär samma som ”Vår Fru” som man säger på svenska. Först på 400-talet e.Kr. kristnades denna och byttes ut mot Jesu mor.

Det viktigaste kanske som religiös ritual var fruktbarhetskulten, som inkluderade inte bara modergudinnan utan också hennes brudgum och där en offerlamm spelade en viktig roll. Den har lämnat spår även i vår tids teologi, som innehåller en hel del symboler från denna kult. Begrepp som ”lammets blod”, ”brudgummen”, och även offerdöden och uppståndelsen, är sådan forntida religiösa reliker. Måhända har de fått en annan teologisk innebörd, men den historiska bakgrunden till själva symboliken går tillbaka till sumerisk tid. Det finns en mängd olika versioner av denna ritual på olika håll i Mesopotamien. Enligt en av de kända versionerna var det en växtlighetsgud och frälsare hos sumererna som hette Dumuzi, också kallad ”herden”, son till Enlil, född och uppvuxen hos herdarna.
Denna herdemystik återfinns ännu långt senare även hos grekerna, där den Delfiske solguden Apollon förknippas med en myt om hans påtvingade vistelse på jorden bland herdarna, förklädd som en av dem. Hjalmar Gullbergs dikt ”Förklädd Gud”, tonsatt av Lars-Erik Larsson, anspelar denna myt, som således har en avlägsen religionshistorisk koppling till den mesopotamiske frälsaren.

Babylonierna och palestinierna kallade honom Tammuz. I Syrien och hos grekerna är han känd som Adonis. Han var en växtlighetsgud, och det var en sedvänja att den tredje eller fjärde månaden, då den årliga torkan kom (vår juni-juli), begråta hans död. I Bibeln finns han också omnämnd (Hesekiel 8:14):

Han förde mig till öppningen i den port som vetter mot norr och leder till Herrens hus. Där satt några kvinnor och begrät Tammuz.

Shamash Den rituella nyårsfesten vid vårdagjämningen utfördes i olika faser under tolv dagar, en dag för varje hel månvarv i året. Torrperioden i Mesopotamien var ungefär mars - juni, som också var skördeperiod. Den hlet döda torra perioden var kanske drygd månad (månvarv) därav. Dumutsi/Tammuz inträder underjorden vid slutet av mars och återuppstår när växligheten börjar åter spira i maj. Det motsvarar att han återuppstår den tredje dagen i festens ritual, där en dag motsvarar ett månvarv. Detta gjorde han varje år, och det var förknippat med ett omständligt religiöst skådespel som aldrig fick utebli. Försoningen mellan gudarna och människorna måste återupprepas varje år, annars gick världen under. Det kallades "akitu" eller nyårsfsten, då nyår inträffade vid vårdagjämningen. De viktigaste faserna i festen var ungefär som vårt påskfirande. Efter uppståndelsen firades ett bröllop, som hos oss har uteblivit. Resultat från det heliga brölloppet mellan brudgummen Dumuzi/Tammuz och himmelsgudinnan Inanna/Ishtar var en son, ”världens ljus”, som föddes nio månader senare vid vintersolståndet. Då firades Solens födelsedag. Eftersom det heliga skådespelet var cirkulärt kopplades Dumuzi/Tammuz själv med solguden, guden som bar solen, och därav hans symbol, korset, vilket från början var ett solkors med lika långa armar, men senare blev omvandlad till ett T-kors.

Bild B4.6. Den sumerisk-babyloniske solguden Shamash, som bär ett solkors som en amulett. Denna stele är från senare babylonisk tid 900-talet f.Kr. Liknande emblem bärs fortfarande idag av offentiga personer, som av kungen.

Varför är tretton ett olyckstal hos många kulturer? Det arvet är mycket äldre än kristendomen och förklaringen är enkel. Under ett år fullbordar månen tolv hela varv, och därtill en del av ett trettonde varv. Det ryms inte fullt tretton månvarv i ett år, bara ca 12,6. I den religiösa mystiken fick detta ett symbolisk betydelse, tretton blev det ofullbordade, det olyckliga talet. Varje månvarv ägnades till en särskild gud, utom den trettonde, som man trodde härskades av demoner. Det var en del av den kosmiska föreställningen att man med nyårsritualerna återställde den goda världsordningen och avvisade demonerna.