Sodom och Gomorra

Av Seppo Nurmi, 2010 - 2014

Huvudsida: B-hist, hemsida: www.kosmiska.se

Aktuella historiska perioder

Nedan är det historiska tidsutrymmet vi behandlar här markerad med blått. Det är Abraham och städerna Sodom och Gomorra vi siktar på, men det är inte helt klarlagt vilket århundrade vi hamnar då.

Kultur-era tid f.Kr ca.
Paleolitisk 15000 Första bosättningar, vid Jordan floden, äldre stenålder; sk. Natufian bykultur, jägare samlare.
Neolitisk 10000 Yngre stenålderskultur, odling av vete, korn; getter, får; sakrala föremål är kvinno- och djurfigurer.
Halaf
period 6500 - 5500 Norra Mesopotamien, äldsta fasta åkerbruket; krukmakeri och bränning av lera till föremål.
Ubaid
period 6500 - 4000 Troligen de semitiska akkadernas förfäder, agrikultur utvecklas med bevattningsanläggningar.
Chalcolitic
(Uruk period) 4000 - 3500 Sumerernas ankomst; användning av metaller från folken på norra bergen, först koppar, sedan brons.
Fornakkadisk
3500 - 2900 Akkadisk dominans som avslutas efter klimatförsämring och en period av svåra översvämningar.
Staten Sumer 2900 - 2300 Sumerisk dominans; den akkadiska staden Babylon grundas men är bara ett handelscentrum ännu.
Akkadisk period 2300 - 2200 Staden Agade / Akkade, och kung Sargon I.
Guti
invasion ca 2200 En kortvarig invasion av ett (närmare okänt) bergsfolk från norr. Amoriterna slår Guterna i söder.
Sensumerisk
period 2100 - 2000 Maken återtas av prästkung Gudea av Lagash, sedan kung Ur-nammu, som skapar de första lagböckerna.
Amoritisk
period 1900 - 1800 Saden Mari dominerar; staten Assur uppstår i norr men har än så länge en akkadisk kultur.
Babylons högperiod 1800 - 1700 Akkadisk statsbildning i södra Mesopotamien, bl.a kung Hammurapi 1700 f.Kr.
Hettitisk invasion ca 1500 Svår torka i hela mellanöstern, invasion av Mellanösten och Egypten av hettiterna.
Kassitisk
dynasti 1500 - 1100 Bergfolket från ”landet Kus” i nordost, första invasion redan ungefär 1700 f.Kr.
Assyrien 1100 - 630 En blandkultur som kallas assurisk, bl.a. kung Salmanassar III 858 f.Kr., Assurbanibal 668 f.Kr.
Nybabylonisk period 630 - 560 Den sista akkadiska maktperioden, kung Nebudkadnesar II.
Persisk maktperiod 560 - 330 Perserkungar Kyros, Darius, Xerxes.
Samtidigt den grekiska kulturens glansperiod i väst.
Hellenistisk period 330 - 280 Alexander den Store från Makedonien f.
356 d. 323 f.Kr, grekisk kultur blandas med österländsk.


Abrahams vandring

Jag har läst flera bibelöversättningar parallellt, men hänvisar till 1917 års version för att tolkningarna i den äldre texttraditionen är mer invanda. Bibel 2000 är till viss del moderniserat till oigenkännlighet. Man har velat göra texten mer lättläst, och använder moderna beteckningar och ortsnamn, som jag har märkt inte alltid överensstämmer med den gamla geografin. T.ex har det äldre uttrycket ”Salthavet” blivit översatt till ”Döda Havet”, vilket i sig är rätt vattendrag, men knappast som Döda Havet i sin nuvarande form. För en religiös läsare spelar det förstås mindre roll, medan mitt syfte är just att närmare granska geografin.

Länk till Bibeltext, översättningen 1917, Internet projekt Runeberg: http://runeberg.org/bibeln/01_11.html
En modernare version finns hos Svenska Bibelsällskapet, med textkritiska hänvisningar http://www.bibeln.se/

Bibelns berättelse om Abram /Abraham är ganska lång, och det som intresserar oss nu är 1 Mos. 11 – 20 som innehåller en hel del geografiska detaljer. Terach ger sig av från nedre Mesopotamien Vägen beskrivs i Bibeln ganska detaljerat, här i kort referaT: Ur - Harran (där Terach dör) - Kanaan, Shekem (Orakelterebinten) - Negev öknen – Egypten – tillbaka till Negev - Betel (mellan Betel och Aj).

Där skiljer sig vägarna för Abram och hans brorson Lot. Abrams bror Haran hade dött redan i Ur och Abram, som dessutom saknade egna manliga arvingar, tog an sin yngre släkting, som seden var. Lot beger sig nu till Jordanslätten till nära städerna Sodom och Gomorra. Slätten anges vara vattenrik ända till staden Soar, som dock hette Bela på den tiden. Abram tar sig norrut till Mamres lund vid Hebron. Också talas om Siddimdalen som är full av asfaltgropar; det är den dalgången i vars norra del Döda havet numera ligger. Särskilt påpekas också att ”Salthavet” dvs. Döda Havet var någonting som uppstår först senare.

(1 Mos 14:3) De förenade sig alla och tågade till Siddimsdalen, där Salthavet nu är.

Bibelns Terach är en lokal hebreisk/akkadisk hövding (identisk med Azar?) som med sitt folk bor vid Eufrats utlopp, i Ur i Kladéen. Ordet ”ur” på fornakkadiska betyder ”stad”, så att det helt enkelt betyder ”kaldéernas stad”. Bibelns Kaldéen kommer från den grekiska formen ”Chaldaia” som på fornakkadiska hette ”kaldu”. På hellenistisk tid runt två tusen år senare avsåg Kaldén den del av det Babyloniska riket som låg runt omkring staden Ur, och där ligger också ett antal andra städer. Identifiering av platsen är inte alldeles så självklar som det kan låta. Det verkar som berättaren är medveten om att det finns flera städer med ”ur” i namnet och ville peka ut en viss en. Det är bara att vi är lite osäkra numera vad som avsågs. Är det den sumeriska staden Ur, eller någon annan stad med ”ur” i namnet? Det kan också ha varit till exempel staden Uruk, eller Bad Tibira som också kallas Urartu, eller Nippur som ju var ju Guds stad och en av de allra äldsta religiösa kultcentrum. Det kanske spelar mindre roll vilken av städerna som avses. Man kan anta att Terach med sitt folk vallade sina boskapshjordar på stäppen omkring städerna. Dessa halvnomader flyttade sig runt och knöt förbund och handelsavtal med olika härskare och stadsöverhuvuden efter vad som var gynnsammast för dem för stunden.

Terach, med sonen Abram, börjar sedan vandringen nordväst längs Eufrats bördiga floddal mot Harran, som ligger vid övre loppet vid gränsen till nuvarande Syria. Orsaken till varför de ger sig i väg kan ha varit att det blev krig. Striderna gällde att lägga några av de fria stadsstaterna under gemensam kungamakt. Haran var en akkadisk stad där Terach med sin stam bosätter sig ett tag. Kanske var det under den sumeriske kungen Eannatum (ca 2450 f.Kr). En del bibelforskare tror att det var runt år 2000 f.Kr, men det är svårt att avgöra från den geologiska och arkeologiska kunskap som finns tillgänglig.


Bild B5.1 Terach’s och Abrahams och Lots vandring visas i med grön-gula stråk på kartan ovan. Det hypotetiska nedre loppet av Jordan mot Akababukten är dragen i violett, liksom den likväl hypotetiska forna utsträckningen av Persiska Viken. (Eufrats och Tigris' nedre lopp är angiven som de ser ut idag; städernas placering däromkring ger en ledtråd hur flodernas äldre lopp kunde se ut.) Några av städerna och länderna som är med kanske inte fanns ännu på Abrahams tid, och många andra som fanns saknas. De som är med är där för att underlätta orienteringen. (Observera också Suez-bukten: Medelhavet kan tidigare ha haft en förbindelse den vägen till Röda havet. Det var knappast någon större landshöjd som behövde forceras vid byggandet av Suez kanalen.)

Abram (Abraham, Ibrahim) vandrar efter faderns död vidare från Haran med sitt halvnomadiska folk. Han tar vägen sydväst via Kanaan till Egypten, eller kanske inte längre än till Sinai som också då var egyptiskt territorium. Det var möjligt för honom att göra en sådan resa, trots att det gick över land och riken. Det var sed och kutym på denna tid att låta vandrande folk ha sina vägar förbi, och de blev väl mottagna för de var viktiga som handelspartners. De kom med kött, mjölk, ull och hudar som städerna behövde, medan de köpte bruksföremål i metall och bränt lera, kanske tyger och kläder och annat som i och vid städerna tillverkades i mängder. De gjorde alltid förbund med den lokala härskaren, såsom också Bibeln berättar, och var sedan välkomna att utfodra sina hjordar på anvisat område. Abrams besök i Egypten slutar illa: det gäller hustrun Sarai som Abram inte vågar säga till kungen att det är hans hustru. Det verkar som han ännu var osäker och ovan som ledare. Efter att dragit skam över sig och blivit tillrättavisad återvänder han med sitt folk och vandrar tillbaka norrut över Negev. Varför berättas denna skamliga historia? Möjligen för att man ansåg att Guds finger var med i spelet, och pekade mot det lovade landet i Palestina.

Abram kommer sedan till den bördiga Siddimsdalen. Lot bosätter sig där i på östra södra Jordan-dalen vid Sodom, Abraham nordväst i en lövskogslund på Kananeiska slätten norrut, bara några mil sydväst från den nuvarande staden Jerusalem. Staden Hebron fanns reda då. I bilden där jag har placerat Sodom och Gomorra på kartan nedan ungefär på det området där de bör ha funnits. Däremot är den exakta placeringen högst osäker, liksom också var exakt den forna Bela var belägen.


Den forna Jordan dalen

Wadi Arabah heter i dag dalgången som ligger mellan Döda Havet och Akaba bukten i Röda havet, den tecknar sig tydligt i reliefkartor. Ordet ”wadi” betyder uttorkad flod. Kan det vara så att floden Jordan en gång i tiden rann vidare genom Siddimsdalen till Wadi Arabah och ända fram till Akaba bukten och till Röda Havet? Wadi Arabah ligger i dag 220 m över havsnivån medan Döda havet ligger 420 m under, så det skulle vara i dag en rejäl uppförsbacke för vattnet på så där 640 m. Få torde därför ta ett sådant förslag på allvar.

Men hur var de geografiska och geologiska förhållandena för så där 4000 år sedan? Enligt geologiska mätningar sjunker hela Döda-Havs-området flera cm per år, ända till 30 cm per år vid Döda Havs sänkan. Det kan göra så där 100 till 300 meter per ettusen år. Geologiskt betraktat ligger där två kontinentalplattor som rör sig åt motsatt håll, och som gnider mot varandra så att kanterna böjer sig. Man kan säga att landskapet rentav böljar upp och ner under årtusendenas lopp. Under 4000 år har berggrunden vid Döda-Havs dalen respektive Wadi Arabah gott kunnat sänkas och höjas dessa några hundra meter till nuvarande nivåer.
Bild B5.2. Till vänster det ur-historiska loppet av Jordan floden ner till Akaba bukten vid Röda Havet skissad på den moderna satellitbilden, som återges oretuscherat till höger. I denna skala kan man inte tydligt nog se Wadi Arabah söder om Döda Havs dalen (de mörkare smala linjerna finns är gränslinjer ditlagda av kartografer efter att satellitbilden har tagits). Loppet är skissad enligt en relief som bara blir synlig i en nära förstoring. I den vänstra bilden har jag också retuscherat bort Döda Havet som då ännu inte existerade, dvs. någonstans runt 1900 f.Kr eller tidigare. Jag har inte skissat några bifloder men det kan ha funnits några. Hela orådet ner till Röda havet var ju enligt berättelsen grönskande innan katastrofen kom.

Siddimsdalen var då fullt av asfaltgropar säger Bibeln. Det torde avse vad numera är hela eller kanske bara södra delen av Döda Havet. Döda havet var ännu inte något salthav, det anges tydligt i texten, det var inget hav alls då egentligen, utan just bara en floddal. Texten anger vidare att trakten var en bördig dal fram till Soar, en stad som troligen låg nära Akaba bukten. Här är Bibeln samstämmig med arkeologiska fakta som tyder på en forntida bosättning med primitiv jordbruk som sträckte sig över hela Jordandalen, och fortsatte utan märkbar avbrott fram till Röda Havet. Det tyder på att det skulle ha funnits en bördig dal hela vägen dit, vilket det ju inte finns i dag. Första Moseboken anger många geografiska fakta som man inte bör bortse från. Bl.a står där att det var före Sodoms och Gomorras förstörelse, och att Jordan fortsatte vidare söderut förbi städerna då.

(1 Mos 13:10) Då lyfte Lot upp sina ögon och såg att hela Jordanslätten överallt var vattenrik. Innan Herren fördärvade Sodom och Gomorra, var den nämligen såsom Herrens lustgård, såsom Egyptens land, ända fram emot Soar.
Nu kunde också man tänka att det har funnits en flod som rann söderifrån ner till Döda havet, men då hade den ju knappast hetat Jordan. Och då skulle Döda havet ha varit salt också på Abrahams tid, men Moseboken påpekar särdeles att så inte var fallet. Således måste vattnet ha runnit genom Siddimdalen söderut mot Röda havet. Strax efter att Abraham och Lot flyttat dit kom jordbävningskatastrofen, och Jordans flodfåra söderut från Siddimdalen täpptes till. Jordans övre lopp ger inte så mycket vatten att det skulle svämma över utan vattnet avdunstar, och efter några årtusenden har sänkan blivit det salthav den nu är. Arkeologisk datering av förstörelsen av Sodom och Gomorra är kanske inte helt omöjlig: fynd vid Bab edh-Drha, Numeria, samt några till ruinstäder söder om Döda Havet antyder en jordbävning någon gång mellan åren 2450 - 2350 f.Kr som gör att städerna förstörs och överges. Kanske ändå så sent som 1900 (1882-9) f.Kr, dessa städer ligger djupt under askan, de som nämns ovan ligger vid sidan av och har förstörts av tidigare jordbävningar.(?)
(1 Mos 14) På den tid då Amrafel var kung av Shinar, Arjok kung av Ellasar, Kedorlaomer kung av Elam och Tidal kung av Gojim, började dessa kungar krig mot Bera, kungen i Sodom, Birsha, kungen i Gomorra, Shinav, kungen i Adma, Shemever, kungen i Sevojim, och mot kungen i Bela, det nuvarande Soar. Då förenade dessa sina styrkor i Siddimdalen, där nu Döda havet ligger. I tolv år hade de lytt under Kedorlaomer, men under det trettonde hade de gjort uppror. Under det fjortonde året kom Kedorlaomer och de kungar som var i förbund med honom och besegrade refaeerna i Ashterot Karnajim, suseerna i Ham och emeerna i Shave Kirjatajim. Horeerna slog de i deras bergland Seir och fördrev dem ända till El Paran som ligger vid öknen. På återvägen kom de till En Mishpat, det nuvarande Kadesh, och erövrade hela amalekiternas område. De slog också amoreerna som bodde i Haseson Tamar. Då drog kungen i Sodom ut tillsammans med kungen i Gomorra, kungen i Adma, kungen i Sevojim och kungen i Bela, det nuvarande Soar, och de ordnade sina styrkor till strid i Siddimdalen, mot Kedorlaomer, kungen av Elam, Tidal, kungen av Gojim, Amrafel, kungen av Shinar, och Arjok, kungen av Ellasar: fem kungar mot fyra.
Det är anmärkningsvärt (Mos.14) är att kungarna norr om Jordan, Shinar (Sumer), Elam m.fl. här möter kungarna av Sodom och Gomorra m.fl. just i Siddimdalen, ungefär vid nuvarande Döda Havet. Det betyder att dessa kungars., Sodom och Gomorras, respektive länder måste ha funnits längre söderut, och det kan i så fall bara ha varit vid Jordans hypotetiska nedre lopp mot Röda Havet, en floddal så då var bördig men numera inte finns mer. Bibeln säger också att det var bördigt ”ända till Soar”, dåvarande Bela, vilket bara kan betyda att den staden fanns längst ut i söder, kanske alldeles vid Akaba-bukten.

Bild B5.3 Satellitbild av Döda Havet. Uppåt syns den gröna Jordan-dalen som den ser ut i dag. Dalen Wadi Arabah syns som ett stråk mot lägre västra hörnet i bilden. Vi kan förmoda att resterna av Sodom och Gomorra ligger begravda någonstans längs den. Till vänster kan man ana konturerna till den spetsiga Negev-öknen som sträcker sig ända ner till de moderna städerna Eilat och Akaba vid Akaba-bukten.

När Bibeln senare berättar om Mose död, och antyds igen att Soar ligger söder om Negev vid sydligaste spetsen av landet Kanaan:
(5 Mos 34:1) Mose gick från Moabs hedar upp till berget Nebo, högst uppe på Pisga, som ligger mitt emot Jeriko, och Herren visade honom hela landet: Gilead ända till Dan, hela Naftali, vidare Efraims och Manasses land och hela Judas land ända till havet i väster, Negevöknen och Jordanslätten, dalen där Jeriko, Palmstaden, ligger, och ända ner till Soar.
Negev öknen avses börja söder om Jeriko, och havet väster om det är Medlhavet. "Ända ner till Soar" måste vara ytterligare söderut. Så Jordanslätten måste fortfarande vid Mose tid avse området öster om Negev öknen, även om det låter ologiskt för nutida läsare av texten, som vet att Jordan avslutas högre upp i norr vid Döda Havet. Jesaja refererar också till staden Soar, som ju var den som sparades, medan Sodom och Gomorra i närheten gick under. ”Ända ner till Soar” måste syfta till Akaba-bukten, då det är så långt söderut man kan komma den vägen. Moab avser ett land på de Jordanska bergen norrut, dvs. öster om Döda Havet. Landet som låg mellan Siddimsdalen (nuv. Döda Havet) och Röda Havet hette Edom och beboddes av ett kananesisk folk.

(Jes 15:5) Mitt hjärta vill skrika för Moabs skull. Flyktingarna kommer till Soar och Eglat Shelishia. Uppför sluttningen mot Luchit går folket gråtande. På vägen mot Horonajim höjs klagorop över förödelsen.

Med de två första stadsnamnen avses flyktingarnas väg söderut från Moab till Edom och ända till Akaba-bukten (med de två andra avses flyktingar norrut). Eglat Shelishia kanske avser platsen för nuvarande Eilat, vars äldre kända namn är Elath. Soar låg tydligen i närheten, kanske där Akaba (Al-Aqabah) ligger nu. Man vet att området har varit befolkat från 4000 f.kr. Avståndet mellan Jerusalem och Eilat är ca 15 mil, och från Abraham i Mambre till (den förmodade) södra Jordanslätten vid (det hypotetiska läget av) Sodom, där Lot bosatte sig, skulle bli sex sju mil. Det var inget långt avstånd på den tiden heller, ett par dagsresor bara. Närmare än så kunde Lot knappast ha bosatt sig med tanke på det käbbel som tidigare hade uppstått mellan hans och Abrahams folk.

Andra teorier säger att städerna Sodom och Gomorra låg vid Döda Havets södra del, men det är helt enkelt för nära. Det är i själva Siddimdalen (som ju heller inte var odlingsbar utan full av asfaltgropar), vilket strider emot de geografiska detaljer som tydligt anges. Det står i Bibeln ”Jordandalen” och den anges ligga söder från Mambre och Hebron sett. Det som avses ligger således inte norrut från Döda Havet i nuvarande Jordan-dalen, eller i Siddimsdalen, som ju annars hade angetts i stället. Det enda alternativet som kvarstår är att Jordan-dalen fortsatte grön och fruktsam söderut förbi Siddimdalen ända ner till Akaba bukten.

Detta är förstås att ta texten i Moseböckerna som ett befäst sanning, vilket man ju inte kan hävda generellt. Geografiska och geologiska förhållanden på området stöder dock någorlunda den här hypotesen, där Jordan går vidare ända till Röda havet. Vid jordbävningen som inträffar vid tiden som här behandlas bryts en bit av kontinentalplattans kant av och ställer sig mer eller mindre på kant. Detta leder till att landskapet söder om Döda havet stiger uppåt och vid Döda havet sjunker det neråt. Den processen började redan vid jordbävningen, och stoppade Jordan från att flöda vidare vid Siddimsdalen. Senare har landskapshöjning respektive sänkning ytterligare tillökat höjdskillnaderna.