B6. Till och från Egypten

Seppo Nurmi, 2007-2010

Huvudsida: B-hist, hemsida: www.kosmiska.se

Bild B6.1 Pyramiderna i Giza

Det är denna utredning om flykten från Egypten som jag började hela det här biliska projektet med. Den blev inte först färdigt, då jag snart upptäckte att det inte var svårare, utan snarare lättare, att forska ännu äldre tider. Exodus är någonting som är så djupt kulturhistoriskt, att det är verkligen svårt att skilja fakta från myter. Här följer ändå ett försök att avslöja verkligheten bakom myterna.


Israels folk

”Israels folk” är Jakobs efterkomma, det var han som fick namnet ”Israel” efter att ha brottat med Gud. Men det är för lång tid mellan Abraham och Jakob, för att det ska riktigt stämma med den bibliska genealogin. Om vi placerar Moses på 1400-talet f.Kr. och Jakob följaktligen på 1500-talet, interpolation baklänges i tiden (med mansåldrar ca 70-75 år och faderskap vid 20-30 års ålder) ger att Abraham levde vid ungefär 1700 f.Kr. Det saknas ännu minst 200 år till 1900 f.Kr., vilket är mer trolig tidpunkt. Vågar man föreslå att man har missat några släktled mellan Isak och Jakob? Det är inte otroligt att man missat här och där. Egentligen är nog listan av bibliska patriarker mera myt än verklighet, och det finns flera olika listor i den judiska traditionen.

Abraham, av muslimerna kallad Ibrahim, hade sönerna Ismael (med Hagar) och Isak (med Sara). Så småningom kommer berättelsen till Jakob och hans 12 söner, som är förfäder till varsin stam. Den berättelsen är säkerligen symbolisk, och syftet är att skapa sammanhållning, och en minnesbild och ramsa om det Israelitiska folkets stammar (som vi till ganska nyligen alla var tvungna att memorera). Det naturliga antalet stammar i ett folk ansågs generellt vara ett dussin. Så var det bland israeliterna, och så berättas (Tacitus) också att var fallet bland de tidiga nordiska folken, osv.

Tiden då det israelitiska folket har ökat i antal så att splittring till dessa skilda stammar kan sägas uppstå är runt 1600 f.Kr., säger den härskande teorin. Det är under ett århundrade då Egypten är tillfälligt svag och makten erövras av det kananeiska folket hyksos. Dessa är nog inte hebréer men man kan väl tänka att de är på något sätt besläktade. Det stämmer i alla fall någorlunda väl med berättelsen om Josef som faraos hovman. Efter Jakob verkar de angivna släktleden i antal generationer stämma ända fram till Moses, om man antar att Bibeln inte talar om år utan skördeperioder som här är två per år. Om man utgår från ca 1600 f.Kr. och lägger till några år, tills alla Israels stammar hunnit vandra ner till Egypten, och sedan lägger till det som sägs i Bibeln att Israels folk var i Egypten 430 skördeperioder dvs. 215 år, då hamnar Exodus ungefär vid 1450 f.Kr., i god överensstämmelse med vad man på annat sätt kommer fram. Det behöver inte för den skull vara bevis för att Moseböckerna ger en riktig släktkrönika, utan snarare så att man hade en uppfattning om den tidsperiodens längd, och anpassade antalet generationer i krönikan därefter. Som sagt finns det fler judiska släktkrönikor med lite varierande innehåll, den som återfinns i Gamla Testamentet är bara en av många.

På senare tid har också framförts helt avvikande teorier, som att Exodus inte skulle utgått från Egypten utan från Haran i nuvarande Irak, och det ökenområde som korsades var den Syriska, inte Sinai. Arkeologiska fynd stödjer på teorin att den judiska befolkningen i Palestina kom in i landet den vägen. Gamla namn på platser var ofta beskrivande, och många platser fick likartade namn, vilket gör olika tolkningar möjliga. Det gör det också möjligt att berättelser som i början beskriver olika händelser och platser senare vävs ihop, och det är mycket vanligt att folksagor övertas från andra folk. Vandringen från Egypten kan mycket väl vara en gammal folksaga som till en viss del bygger på verkliga händelser, men det behöver inte ha varit just judarnas förfäder det ursprungligen rört sig om. Mycket troligt dock fanns det en nomadisk folk som vandrade först till Egypten, till och med fick en maktposition där, och några hundra år senare tvingades vandra ut igen. Det bevisas bland annat av existensen av hyksos faraonerna. När dessa sedan störtades av inhemska egyptiska faraoner blev det nödvändig för de tidigare härskarnas fränder att lämna landet.

Vi bör också komma ihåg att berättelsen om Israel dvs. om Jakob och hans tolv söner, som blev förfäder till tolv israelitiska släktleden, att detta också är en folksaga. Sanningen lär snarare vara den att det från början var olika folk som förenades, som blev fogade samman och blev det som sedan kallas folket ”Israel”. På ett eller annat sätt var de släkt förstås, att binda släktband med äktenskap mellan söner och döttrar var det vanliga sättet att säkra avtal mellan olika stamledare på den tiden. Men sedan måste banden mellan folken förstärkas genom att skapa en gemensam historia, en berättelse om en gemensam stamfader. Berättelsen om Jakob och hans söner är en typisk sådan. Där finns också Josef, som får symbolisera det kananeiska folket som vandrade till Egypten, och som vi i Egyptens historia känner till vid namnet hyksos.

Kananeser uppfattas i Bibeln som fiender till Israel, men detta kan tolkas som en beskrivning av de olika stridigheter som förekom i samband med folkvandringar. Det skedde många folkvandringar inom området på denna tid. Annars kallas de fientliga grannarna i Bibeln ”filistéer”, ett ord som kommer från ”phaelistine”, en grekisk form som syftar dem som vi idag kallar palestinier, ett samlingsnamn för konkurrerande och tidvis fientliga städer inom området. De andra förenades, eller övervanns, beskrivningen beror på synvinkeln. Från den vinnande klanens synvinkel hade man erövrat Kanaan, det ”lovade landet”, en tidstypisk politisk formulering. Att folken i Kanaan blandade sig med varann, det var någonting som verkligen hände, och så det står även i Bibeln. Men det var ingalunda alla på den tiden som gillade det. Detta blev till en stark religionspolitisk rörelse, påhejad av de som kallas profeter (från grekiskans ”pro-phatas” dvs. för-talare som förespråkar någonting). Man förespråkade att en sträng ”renhet” i det hänseendet skulle hållas, även om det bara var en minoritet av folket som anslöt sig till den strängaste formen. Amsagorna anpassades också till politiken, och det var den minsta och strängaste gruppen skriftlärda som förde dem vidare i skriftlig form. Det är så vi har fått berättelserna i Gamla Testamentet.


Östra Medelhavet geologiskt instabilt

Området i östra Medelhavet är geologisk aktivt. Det är tre kontinentalplattor som skaver mot varandra här, den Europeiska, den Afrikanska, och den Arabiska. Sprickan mellan de två sistnämnda går från Röda Havet upp till Jordan-flodens dal.

Bild B6.2. Kontinentalplattorna vid östra Medelhavet och österut, och deras rörelsemönster.

Jag har behandlat detta närmare i en annan del, nämligen den om Abraham, här bara en kort sammanfattning. Det är möjligt att landshöjden vid denna tid var sådan att Jordan-floden kunde rinna ända ner till Röda havet, men det är inte geologiskt bekräftat, bara författarens egen hypotes. Vid den tiden som kunde sammanfalla med Bibelns berättelse om Abraham, någonstans mellan 2400-1900 f.Kr, händer här någonting extremt, troligen omfattande jordbävningar och vulkanisk aktivitet. Hela geografin blir förändrad.

Den nedre delen av Jordan-flodens flöde till Röda Havet blir nu igenstoppat. Döda Havet blir till i det som tidigare kallades Siddim-dalen, där det alltså inte tidigare fanns något hav, men kanske några sjöar som inte var salta för att de hade ett utlopp. Från att ha varit rikligt vattenförsörjd av det nedre Jordan-förloppet mot Röda Havet blir området söder om Döda Havet nu ett öken, eller en stäpp. Det är fortfarande möjligt finna vatten och gräs på sina ställen längs vägen över Sinai till Egypten. Nomaderna kunde ännu en tid finna sin försörjning här. Sedan följer en lugnare period som varar till den tiden som motsvarats av berättelsen om Josef och hans bröder.


Två vulkanutbrott som nära sammanfaller

Sedan händer någonting igen, vilket orsakar en väldig hungersnöd, det är ungefär 1650 f.Kr., och folk börjar leta sig söderut, mot Egypten. Händelserna verkar också ha försvagat Egypten, och Palestinska kungar tar över makten i landet, de kallas för Hyksos, och det kallas för Hyksos-perioden i Egyptisk historia. Var det frågan om vulkanutbrott? Två vulkaner kan misstänkas, vulkanön Thera i Medelhavet, vars rester bildar den nuvarande ön Santorini, och Aniachak på Alaska. En del forskare placerar dessa båda utbrott parallellt, även till på samma år.

Utbrottet på Aniachak på Alaska och Ragnarök

Utbrottet i Aniachak anses bäst tidsmässigt avklarad, det skedde år 1645 f.Kr. Askan har kunnat noggrant analyseras bl.a. på gamla islager i Grönland. Utbrottet var mycket omfattande, hela berget kollapsade, och man vet att sådana extrema utbrott, särskilt när is är inblandad, ger mängder av finfördelad stoft som blir kvar i atmosfären, och ger klimateffekt runt hela världen flera år efteråt. Man vet också att det borde har orsakat fallande aska i hela norra jordklotet, men allra mest högst upp i norr. Det borde också ha orsakat kraftigt bortfall av solljus på flera års tid, och stänga kalla vintrar. Var det detta som gav oss de nordiska berättelserna om Ragnarök och Fimbulvinter? För även om man i den nordiska mytologin placerar dessa till framtiden, måste det finnas en forntida händelse som har gett upphov till begreppen (”ragnarök” kan översättas till ”regna aska”)? Först kom askregn och kyla orsakat av Aniachak utbrottet i norr, och sedan (några år till några generationer senare) någonting liknande, men nu orsakat av utbrottet på ön Thera i söder. Nordborna kom att tro att världen en gång skulle sluta så.

Av senare kraftiga vulkanutbrott kan nämnas en som inträffade år 536 i Sydamerika. Luften blev konstigt tjock och solen syntes knappt på ett år, berättas det av flera europeiska krönikörer. Ändå befann sig själva utbrottet på andra sidan av jordklotet från Europa räknat.

Utbrottet på Thera och det Egyptiska mörkret

Tidpunkten för det Stora utbrottet i Thera i Medelhavet är fortfarande delvis en öppen fråga. Olika metoder för tidsbestämning ger motstridiga besked, och dateringar varierar från 1650 till 1428 f.Kr. Geologiska metoder tenderar att ge ett par hundra år äldre årtal än arkeologiska, vilket har lett till kontroverser och förvirring. Radiokarbon mätningar (radioaktiv kol C14 metoden) t.ex. anger att utbrottet skett runt 1600 f.Kr., och dendrokronologi (trädens årsringar) ger runt 1650. Arkeologiska fynd tyder på senare tid runt 1500-1450.

Det tidsspannet är för stort för att vara för ett enda vulkanutbrott. Kan det betyda att det var fler utbrott? Författarens hypotes är att det sker ett flertal utbrott i Thera, av vilka de första, men inte de största, vid ca 1650 f.Kr. Överlagrad med askan i atmosfären från vulkanutbrottet i Alaska blir verkningarna till klimatet så stora att de tillsammans orsakar hungersnöden som Andra Moseboken talar om. Det skulle också förklara de motstridiga mätresultaten. Man mäter inte en utan ett flertal utbrott, och vissa metoder (de geologiska) tenderar ge resultat från den äldsta askan, och andra metoder (de arkeologiska) från den sista. Man kan förenklad säga att geologer letar efter gränsen där askan först uppträder, medan arkeologer är intresserade av jordlagret där den inte längre finns. Det kulturlagret är från åren efter då man börjat återuppbygga efter katastrofen.

Bild B6.3. En satellitbild på den nuvarande grekiska ögruppen Santorini. Konturerna av den forntida vulkanön Thera kan fortvarnade skönjas, även om det mesta av ön blev bortsprängt av vulkanexplosionen ca 1450 f.Kr. Före utbrottet var allt detta en stor vulkanö som var runt en kilometer hög. En mittkägla av vad som är kvar av vulkanen framträder i mitten av kratern. Den i bilden synliga kratern är ca 11 km bred och bildar nu en lagun omgiven av några öar. Huvudön, som i dag kallas Thera, är i dag en populär turistö. Det är möjligt att gå hela den långa kraterkanten, med underbara vyer och vackra byar på vägen. Utgrävningar bl.a. på orten Akrotiri visar rester av minoisk kultur, samma kultur som som fanns på Kreta.

Man har kunnat finna rester av askan från Thera på Grönlandsisen, vilket har tolkats som att tidpunkten för den stora explosioner var på 1600-talet f. kr. Årtal som anges varierar dock stort , t.ex. 1613, 1628 osv. Det kan dock vara så att detta var tidpunkter för de första vulkaniska utbrotten, som kanske inte inträffade i huvudkratern utan invid vatten, vilket har lett till att vattenånga och vulkanisk stoff har blandats. Detta ger som regel omfattande bildning av finfördelad aska som sprider långt omkring. Vatten kyler ner magman som stelnar och hindrar ytterligare större utbrott, varvid vulkanen stillade sig tillfälligt och under de följande nära 200 åren hade bara sporadiska mindre utbrott. Om huvudkratern var igenproppat, vilket är rimligt för att vulkanen hade varit tyst i årtusenden innan, då blir en explosion av hela bergstoppen till slut enda sättet för trycket att komma ut. Den slutgiltiga explosionen kastar upp i huvudsak bergsmassor, lava och pimpsten, medan askmolnen blev mindre omfattande. Den första explosionen har då alltså givit mest och också långt senare mätbara verkningar långt ifrån ön, medan kulturen i närheten lyckades överleva den. Den senare explosionen var mindre markant sett långt ifrån, men den omedelbara effekten på kulturen omkring blev ödesdigert.

Det finns historiska noteringar som stöder på hypotesen om fler utbrott och längre påverkan. Det finns en bevarad skrift från denna tid av Ahmose I (1550-1525 f.Kr.) som anger att svåra regnoväder har drabbat Egypten. Det är troligen referens till något tidigare händelser. Sådana oväder är extremt ovanliga i denna klimatzon, då som nu, och i orsaken kunde varit utbrott i Thera. Ett lågdraget eller tätt efterkommande utbrott av aska som stör klimatet kan förklara hur legenden om Egyptens plågor har uppstått. Dessa tidigare eruptioner kanske inte var lika stora som den sista från ca 1450 som får hela vulkanen att störta samman. Därmed upphör också all arkeologisk påverkan av utbrottet. Detta förklarar de skenbara motsättningarna i tidsbestämningen. Man kan således dra slutsatsen att katastrofen är över och livet återgår till det normala ca 1430 f.Kr.

Man ha också framfört att ett enda vulkanutbrott, även om den är mycket katastrofal, inte kan ha släckt hela den mäktiga Minoiska kulturen som fanns på öarna Thera och Kreta, som det verkar ha hänt. Och man har klarlagt att katastrofen inte verkar har orsakat förlust av liv i någon större utsträckning. Hur kan vi förklara detta? Om de första utbrotten inte var lika kraftiga förvarnades befolkningen och hann fly. Samtidigt innebar ständiga utbrott under 200 år en belastning som ö-kulturen inte kunde bära, utan den skingrades. En teori är att Mykener anföll Minoaner och övervann dem, och det är möjligt de var i så försvagad tillstånd att de blev erövrade av andra. Men det kan också vara så att de bara lämnade allt och flyttade över till det grekiska fastlandet, och smälte samman med den Mykenska kulturen. Den sedan följande Mykenska storhetstiden kan ha fått en skjuts framåt av de inflyttade Minoerna, som ju språkligt var besläktade med de förra, men kulturellt mer utvecklade.


Faraos dotter

I Bibeln berättas att Farao skulle låta döda alla nyfödda israeliska gossebarn (en återkommande motiv i Bibeln). Moses döljs undan och läggs till sist i en korg tätat med beck och lämnas i Nilen i hopp att någon finner honom och kan ta hand om honom. Det blir Faraos dotter, och så hamnar Moses i faraos hov.

2 Mos. 2. 1-10
En man av Levis släkt gifte sig med Levis dotter, och hon blev havande och födde en son. Hon såg vilken fin pojke det var och höll honom gömd i tre månader. Sedan kunde hon inte gömma honom längre utan tog en korg av papyrusgräs och tätade den med beck och tjära, lade barnet i den och satte ut den i vassen vid Nilstranden. Pojkens syster ställde sig ett stycke därifrån för att se hur det skulle gå med honom. Då kom faraos dotter ner till floden för att bada, och hennes hovdamer gick fram och tillbaka utmed stranden. Hon fick syn på korgen i vassen och skickade en slavinna att hämta den. När hon öppnade den såg hon att där låg en pojke och grät. Hon tyckte synd om honom och sade: "Det är nog ett av de hebreiska barnen." Då sade pojkens syster till faraos dotter: "Skall jag skaffa en hebreisk kvinna som kan amma barnet åt dig?" - "Ja, gör det", svarade faraos dotter. Då gick flickan och hämtade pojkens mor, och faraos dotter sade till henne: "Ta med dig det här barnet och amma det åt mig. Jag skall betala dig för det." Kvinnan tog då pojken och ammade honom. När pojken blev större förde hon honom till faraos dotter, som adopterade honom och gav honom namnet Mose. "Jag har ju dragit upp honom ur vattnet", sade hon.

Berättelsen om ett barn som lämnas i en korg är något av standardstoff, det finns fler sådana legender hos olika folk. Det är en återkommande saga för bortförklaring till ”hittebarn” dvs. oäkta barn. Namnet Moses har översatts på olika sätt, och den hebreiska tolkningen tydligen syftar till vatten. Författaren av dessa rader föreslår följande härledning: t.ex. namnet till ett antal faraoner är Totmes, eller Tuht-mosis, vilket betyder son till guden Toth. Fadern till Moses är säkert inte egyptisk fast kanske modern är, och man kan inte hänvisa till en egyptisk gud. Därför heter han nog bara ”Mosis” dvs. ”son” på egyptiska.

Vi kan försöka placera Moses i den egyptiska historien. Det finns en moderskandidat som passar, Hatshepsut, som levde ca 1500 -1460 (1504 - 1482). Det måste varit hon som är den faraos dotter som här avses. Andra källor än Bibeln antyder nämligen att Hatshepsut skulle haft en älskare från Israels stam. Så det är möjligt att Moses är hennes son. Det skulle förklara också Moses framstående roll i hovet, för Hatshepsut är inte bara en dotter till en farao, hon blir sedan själv en farao. Det bör påpekas att ”Hatshepsut” egentligen inte är ett personnamn utan betyder ”den förnämsta av damer”, ett slags hederstitel som man kanske kunde översätta till ”prinsessa”. Vi vet inte hur hon kallats av den närmaste familjen, om hon kallats med något annat namn.

Bild B6.4 Hatshepsut, dotter till farao Totmes I, sedermera farao hon själv också. Hon är den närmaste möjliga till att motsvara Bibelns person ”faraos dotter”, som tar hand om Moses barnet. Det finns ett flertal statyer av henne, men just den här något skadade statyetten visar personliga och kvinnliga drag. Dessutom är den utan det ceremoniella lösskägget, med vilken hon annars ofta bildas. Man kan därför gissa att den är från åren innan hon blir farao, kanske runt 1475 f.Kr.

Egyptens järnlady

Hon är dotter till farao Totmes I och senare drottning till sin halvbror farao Totmes II, men de har inga gemensamma söner. Det berättas att Hatshepsut lägger sig i landets styre redan medan hennes make ännu lever, hon betraktar sig själv som den första arvingen till sin far. Totmes II dör i tidigt (1479 f.Kr.), men det är något motstridigt hur, kanske i strid, kanske av sjukdom. Den närmaste (manlige) arvingen är ännu bara ett barn, en son till bihustrun Iset. Pojken blir nu formellt krönt till farao Totmes III. Hatshepsut, som är bara runt 20 år gammal, blir förmyndarregent. Men några år senare griper hon makten i landet och börjar kalla sig farao. Det står i de egyptiska annalerna att hon tar på sig faraons skägg och huvudbonad (skägget är ett ceremoniellt lösskägg). Egyptologerna anser att hon var en av de mest betydelsefulla av faraonerna, hennes tid kännetecknas av en stark och skicklig styre.

Hatshepsut är hela tiden formellt samregent med Totmes III, som dock spelar en biroll, han är ju heller inte son till drottningen utan till en bihustru. Men Hatshepsut drar sig frivilligt tillbaka efter 21 år i makten och Totmes III blir ensam farao. Som farao blir han en av de mäktigaste i Egyptens historia. Det finns inga kontroverser noterade mellan honom och hans ”tant”, troligen respekterade de varann.

Bild B6.3 Till höger Hatshepsut som farao, i en ceremoniell posé med alla attributerna, dubbekronan, skägget och de övriga regalierna

Mor till Moses?

Det är förstås inget vetenskapligt faktum, utan det är mer av litterär frihet som jag spekulerar på att Hatshepsut är mor till Bibelns Moses. När skulle hon då fött Moses? Hon var ung och av allt att döma attraktiv kvinna, och utan någon äkta man från året 1479 f.Kr. Tillika envåldshärskare men inte formellt farao innan 1473 f.Kr., inte heller formellt drottning eftersom maken var död, således kan hon ha varit bara ”faraons dotter” för en del folk. Hon skulle dock haft makten att välja en älskare utan att någon hade rätt att lägga sig i, en ovanlig position för en kvinna av högre stånd på den tiden. Om nu Moses var hennes son var han också en halv-styvbroder till Farao Totmes III, och kunde av denne uppfattas som en konkurrent om tronen. Detta skulle gett ännu större skäl for honom att förfölja Israels folk, eller vilket folkslag berättelsen nu ursprungligen har syftat till. Moses skulle kunna uppfattats som representant till den tidigare Hyksos-dynastin från Mellanöstern, vilka faraos farfars far Ahmose I hade lyckats störta från tronen. Privilegierna som detta folk haft tidigare hade successivt dragits bort under de senaste faraonerna, med undantag av kanske just Hatshepsut som kan ha gynnat dem. När Totmes III åter börjar följa sin farfars politik leder det till en upprorisk utveckling bland de som förlorat sina privilegier.

Totmes III troligen alltså tar bort de förmåner dessa för egyptierna främmande kananeiska folkslag har. De kanske blir nu mer eller mindre betraktade som krigsfångar och slavar. Detta leder till uppror, och eftersom de är nu många i antal blir situationen hotfull för faraons del. Det hotfulla läget anges symboliskt med de plågorna som enligt Bibeln drabbar faraon. Alla dessa katastrofer behöver inte ha inträffat just nu, utan man blockar några lämpliga som inträffat någon gång och som passar som exempel. Enligt legenden är ledarens namn Moses, en man som uppfostrats i hovet men som har förlorat sin position där och framstår nu som en folkledare till rebellerna i stället. Uppfostrad i hovet har han troligen också en utbildning som egyptisk präst, vilket skulle passa en oäkting bättre än en tjänst som hovman. Prästerna var de litterärt högst utbildade i Egypten,vilket ju väl förklarar hans position som religiös folkledare, samt att han kunde göra ”underverk”, tricks och skådespel som egyptiska präster speciellt utbildades till.


Exodus

Hungersnöden, som drabbar folken i Palestina och berättelsen om Josef och hur Israels folk hamnade i Egypten, börjar säkerligen 200 år tidigare efter utbrottet av vulkanen Aniachak i Alaska, och vid samma tid eller högst några årtionden senare börjar vulkanen på ön Thera i Medelhavet att vakna. Något århundrade senare ger en del större eruptioner på Thera troligen upphov till berättelsen om det egyptiska mörkret och plågorna som drabbar landet. Exodus sker runt 1450 f.Kr, vid tiden eller strax efter då vulkanen på Thera får sitt sista och våldsammaste utbrott och slutligen kollapsar. Det är ett kaotiskt läge i landet som den geologiska katastrofen måste ha åsamkat. Det kan inte ha skett i en enda förflyttning av hela folket, men en del har kanske gett sig iväg redan när utbrottet skedde. Det skulle förklara de fenomen som beskrivs.

Om man följer stranden av Medelhavet från Nilens delta mot Kanaan går man över en del låga vikar, som kallas ”sävhav”, ”jam suph” på hebreiska. ”Röda havet” är helt enkelt en felöversättning, det har man kunnat påvisa. Tsunamin från utbrottet kan mycket väl ha dragit all vatten ur dessa låga vikar för att sedan efter ett tag återkomma med en störtvåg. Detta har man säkert iakttagit, vilket har lett till legenden om hur Moses torrlägger havsbotten, och hur faraon med sin här sedan drunknar i störtvågen. Någonting sådant kan mycket väl ha inträffat att egyptiska soldater har hamnat under en störtvåg. Det var dock inte faraon, Totmes III, själv som drunknade, han ledde Egypten att bra tag därefter. Faraon deltog inte själv i strider i frontlinjen över huvud taget, än mindre troligt är att han skulle följt med straffexpeditioner mot slavarna. Legender har en tendens att överdriva. Men det är visst möjligt att någon hög officer från faraons hov med hans tjänstetecken strök med.

Det står också i 2 Mos. 13:20-22:

De bröt upp från Suckot och slog läger i Etam, vid randen av öknen. Om dagen gick Herren framför dem i en molnpelare för att visa dem vägen, och om natten gick han i en eldpelare för att lysa dem. Så kunde de vandra både dag och natt. Molnpelaren gick ständigt framför dem om dagen och eldpelaren om natten.

Berättelsen överensstämmer i detaljer väl med den Plinius d.y berättar om Vesuvius utbrott ca 1500 år senare (79 e.Kr.). I en vulkanisk askpelare uppstår ständigt elektriska urladdningar, likt dem i åskmolnen, på dagen syns de kanske inte från lägre håll, men på natten ser den belyst ut. Det är alltså en vulkanutbrott man ser, även om det är långt borta. En rök- och eldpelare som är flera mil hög och hundratals mil borta verkar röra med, eller leda, betraktaren som inte förstår att den är så långt borta. Jämför med fenomenet när man kör bil på kvällen och en stjärna vid sidan av vägen verkar följa med vart man än kommer.

Riktningen mot Santorini är inte mot landet Kanaan i nordöst, utan eld- och rökpelaren måste ha synts nord-nord-väst. Det är dock rätt riktning om man först strävar efter att vandra över Nilens vidsträckta deltaområde mot Medelhavets strand. Här talar man inte om hela den israelitiska befolkningen utan en del av ledande män med sitt närmaste folk och familjer som var på väg från huvudorten Ramseses söderut, för att sedan vid stranden vända mot öst och mot Sinai.

Obs! Det faktum att orten heter Ramseses har inte med de långt senare faraonerna Ramses att göra. Man har dock av vissa uttolkare velat placera exodus till deras tid. Det är lätt hänt att namn sammanblandas, men man ska komma ihåg att de egyptiska kungarna hette i själva verket inte så som vi brukar kalla dem, utan de hade mer invecklade egyptiska namnformer.

Avståndet från Santorini till Egypten är dock runt 500 km vilket är rätt mycket med tanke på havsytans rundning. Kan man verkligen ha sett den så långt ifrån? Teoretiskt ska höjden av rökpelaren vara 20 km för att synas 500 km borta. Kanske ännu något längre borta om man tar med ljusets böjning i luftlagren över havet. Utbrottet av Thera kan i storlek och andra förhållanden jämföras med den av Krakatau i Indonesien år 1883, där den inledande explosionen motsvarade runt 200 megaton TNT, och ljudpangen kunde då höras 500 mil borta. Tsunamivågorna var över 30 meter höga. Utbrottet varade i mer än två månader, och eld och rökpelaren var redan i början 3 mil hög och askan nådde till slut 8 mils höjd. Det är alltså fullt möjligt att också utbrottet av Thera syntes från mer än 50 mil borta, och det långa utbrottet överensstämmer med Bibelns uppgift att den kunde ses dag och natt, dvs. den pågick en lägre tid.

Som en jämförelse av klimatpåverkan kan vi också ta Krakatau 1883 (eller också Tambora i Indonesien år1815). Utbrottet förmörkade himlen runt hela jorden åratal efteråt. Ännu två år efter utbrottet kunde en ring ses runt solen och månen, och månen färgades blå. Vid soluppgången och nedgången färgades himlen lila i stället av röd. Temperaturen i hela jorden sjönk 1.2 grader nästföljande år och klimatet över världen blev kaotisk, bl.a extrema vintrar och nödår på många håll. Det tog fem år för klimatet att åter stabiliseras. Detta var trots allt ett utbrott i södra Stilla Havet, så man kan lätt föreställa sig vilken klimatverkan en lika stor eller kanske större vulkanutbrott i Medelhavet orsakade de dåvarande civilisationerna runtomkring. Och man har inte svårt att föreställa sig hur folk tolkade sådan himmelsfenomen på en tid då himlen, inte någonting abstrakt då ännu, utan den omedelbart synliga himlen ovanför, var hemvist för Gud eller gudarna. Och förvisso, hade inte gudarna varnat? Varningar och järtecken hade inträffat, askregn, konstig färg på sol och måne, extrema väderfenomen. Troligen började det med askan och den diffusa skymningen som orsakades av utbrottet på Aniachak i Alaska 1645 f.Kr., och fortsatte sedan nästan i samma veva med ett sammanträffande, eller gudarnas straff, med att att vulkanen på den dåvarande ön Thera, nuvarande Santorini, i östra Medelhavet blev aktiv, ända till den slutgiltiga explosionen av Thera 200 år senare.


Bra källa om bibeltexter med textkritisk anmärkningar mm är: http://www.bibeln.se/