Profeter och kungar

Seppo Nurmi, 2007-2014

Huvudsida: B-hist, hemsida: www.kosmiska.se

Människornas levnadsvillkor och religionen

Människan levde på forna tider under vädrets villkor. Årstidernas växling och förutsägbart väderlek var villkor för liv och död. Vädret bestämdes av gudarna, vinden var guds ande, guds andning. Den mäktigaste var stormens gud, vad han än hette hos olika folk, Baal Hadad hos syrierna, Marduk hos babylonierna, Enlil hos forna sumerer, och Jahveh hos hebréer. Denna gud skulle man frukta, hans ord skulle man ovillkorligen lyda. Lyckades man inte, och det gjorde man som regel inte, var straffet omedelbar: torka, storm, all slags plågor som hade med vädret att göra. Gud talade i vinden. Vem kunde tyda Guds ord? För det ändamålet hade man särskilda förkunnare, profeter. De gick in i ödemarken, och under lång askes och svält sökte de höra Guds ord i ökenvinden. När de sedan hade fått sina syner återvände det till folket och berättade vad de hade sett och hört. Inte bara hebréer hade sådana förkunnare, alla folkslagen hade särskilda förkunnare eller präster som tolkade gudarnas vilja.

I dag talar vi om ”tro” som något man har i stället av tvivel, eller nonchalans över religiösa saker, eller ateism. På den tiden vi behandlar här fanns inget sådant alternativ. Gudars existens var ett självklart faktum, ingen kunde låta bli att tro på det. Däremot kunde man sätta sin tilltro till en viss gud i stället för en annan. Och det är det som Gamla Testamentets tro på Gud egentligen handlar om. Det handlar om människans levnadsvillkor i förbund med sin Gud, sina förfäders Gud, som var den enda ”sanna guden”. Det sista ordet bör vi förstå som tillförlitlig gud, i motsats till grannfolkens opålitliga gudar. Det gällde inte om att neka deras existens, utan att neka deras makt över det egna folket. Först långt senare började teologiska teoretiker diskutera om det bara fanns en Gud hela i universum.

Allting, tänkte man, styrdes och ställdes av gudarna, också årstidernas växling. Särskilt det senare styrdes av vädrets gud, som ofta uppfattades som den mäktigaste. Varje avvikelse kunde uppfattas som uttryck för Guds vrede. Människan måste ha ett förbund med denna gud, och förbundet innebar lydnad, och när människan inte lyckades med detta krävdes en försoning. Försoningen var en ritual som upprepades årligen och den försäkrade att förbundet med Gud skulle upprätthållas ett år till. Det var brukligt att ha denna ritual på våren. Den försoningsfesten firar vi fortfarande, nämligen Påsken. Försoningens innebörd var hos många folkslag att guds son offrades, ett offer sänkt av Gud själv, för människors synder. Gudsonen kallades Dumuzid i Sumer, Tammuz i Babylon, och ofta bara Baal ”herren”, eller Adonai som är ett hebreiskt ord med samma betydelse, men användes också av närliggande folk. ”Herren” som syftades här var alltså frälsaren, även om vissa folkslag inte firade
frälsningsfesten, bl.a hebréerna. Orsaken var att dessa var eller tidigare hade varit nomader. Frälsningsfesten var nämligen främst jordbrukarnas fest.

Orden ”Baal” och ”Adonai” kunde användas också för andra gudar. Språkbruket var lika svävande som i våra kristna kyrkor även i dag: stundom kan med ordet ”Herre” avses Gud Fader, stundom Jesus Kristus. Församlingen har inga problem med detta för de har sammanhanget klar. En utomstående som inte känner kristna seder och språkbruk skulle nog stå något undrande. Sådan förväxling har skett just när det gäller ”Baal”. Grekiska krönikörer förstod inte ordets betydelse, varför den felaktiga uppfattningen spreds att ”Baal” var namnet på en gud. Det var också vanligt att Guds riktiga namn ansågs för heligt för att uttalas, varför man använde ordet ”Baal” i stället. En annan form av ordet är ”Bel” som förekom hos vissa folk. På motsvarande sätt gör judarna fortvarande när de tilltalar sin gud med ordet ”Adonai”, eftersom det heliga namnet är förbjudet att uttalas. I berättande text används i stället ofta ordet ”Elohim”, ett gudsnamn som inte är helt hebreiskt av sitt ursprung och kanske därför är tillåtet att skrivas och uttalas.

Det tycks således varit så att sådana mysterieritualer var populärast hos utpräglade jordbruksfolk. En försoningsfest ordnades där kungen (hos babylonier), eller annan hög representant av samhället klädde sig rollen som den guds son som offrade sig. Han fick ett rituellt straff, vanligen fick han motta förnedring och slag. Sedan sker ett djuroffer, vanligtvis ett lamm, som nu symboliserar frälsarens offerdöd. Sedan återuppstod han, vilket firades med en fruktbarhetsfest. Syndarnas förlåtelse och jordens fruktbarhet var så garanterat ytterligare ett år framåt. Frälsningsritualen hade i folkens tro en kosmisk dimension, den var en del av världsordningen, och fick under inga villkor att utebli.


Den babyloniska läran om frälsningen

I Babylon, det vet man från över 4000 år gamla dokument, kallades påskfesten ”akitu” eller nyårsfesten eftersom man forna tider började året på våren. Festen varade i tretton dagar, lika många dagar som det ryms månvarv i ett år. Den femte dagen från början av festperioden red kungen under folkets jubel in i staden och till tempelområdet. Och det gjorde han på den det äldsta och därför heligaste riddjuret, åsnan. Det var fem dagar före det symboliska straffet då guds som, som kungen gestaltar i skådespelet, skulle dö och försona människornas synder. Kungen dödas dock inte, utan han byts ut mot ett offerlamm. Det är därifrån det kommer som vi alltjämt hör i kyrkan, att lammets blod frälser folket. Återuppståndelsen skedde sedan den tredje dagen efter offret, vilket som vi också räknar det, blir två dagar senare. Bakgrunden torde vara den att det motsvarar antal månader som torrperioden i Mesopotamien varade, och växtligheten till större delen vissnade.

Den ”tredje dagen” betyder egentligen att man hoppar över en dag (som när Jesus dör på Långfredagen och åtruppstår på Påsksöndagen). Räknesättet under forntiden och antiken var inklusivt: både dagen där räkningen börjar och där det slutar räknades med. Guds son vistades således i underjorden en dag. En dag i ritualen symboliserar ett månvarv i verkligheten. Festens hela längd i Babylon var tretton dagar, lika många dagar som det finns månvarv i ett år, även om det trettonde månvarvet inte ryms helt inom året. Måhända var denna brist på samordning mellan månvarven och året en del av det mytologiska innehållet i festen: syftet var att återställa ordningen, och börja räkningen från början. Festen började i Babylon vid nymåne som var närmast vårdagjämningen, och slutar således ungefär vid fullmåne. En del folkslag, som inte firade lika länge, anpassade i stället slutet av festen till fullmåne, och så gör även vi med påsken.

Dumuzu eller Tammuz, som frälsaren kallades i Babylon, var också en växtlighetens gud. Hans föregångare var den sumeriske Dumuzid, vars namn betyder ungefär ”en riktig son”, eller ”(åter)levande son” vars återuppståndelse firades redan för 6000 år sedan. Syndernas förlåtelse genom en frälsare och Guds son är så en av de äldsta religiösa myterna man känner till, runt fyra tusen år äldre än kristendomen.

Sumeriska ordalydelser: dumu = barn, son , zid = riktig, god, levande; du = gör, mu = kvinna, dumu = ”gjord av en kvinna” dvs. ett barn

Religiösa ritualer var sammankopplade med kosmiska händelser, så trodde man. Babylonierna, liksom alla andra dåtidens folk, var djupt troende. Nyårsfesten vid vårdagjämningen slutade med det heliga bröllopet. Den återuppståndne var nu brudgummen, och bruden var ingen mindre än himmelsgudinnan. Deras förening resulterar en son som ska födas nio månader senare vid vintersolståndet. Då föddes nämligen ”världens ljus”, Solen. Man trodde allmänt att om frälsningsfesten någonsin skulle utebli skulle världen gå under. Gudarna skulle inte låta årstidernas växling fortgå. Denna olycka inträffade verkligen på 500-talet f.Kr. när perserna erövrade Babylon. För dåtidens folk var det en händelse av apokalyptiska mått, och inte bara Babylons undergång, men också profetiorna om världens undergång fick en näring av det. Babylon verkligen gick under, för perserna fann inte stadens läge bra för sin del. Världshandeln fick andra vägar och ruinerna av staden täcktes av ökensanden för att återupptäckas först ettusen år senare.

Vi kan räkna akitu-festens dagar så här: 1 onsdag, 2 torsdag, 3 fredag, 4 lördag, 5 Palmsöndagen, 6 måndag, 7 tisdag, 8 onsdag, 9 torsdag, 10 Långfredagen, 11 lördag, 12 Uppståndelsen (söndag), 13 Bröllopsdagen (måndag), men det är osäkert om babylonierna använde motsvarande veckodagar som vi.

Den babyloniska tideräkningen

Jag anger det här för att det påverkade den israelitiska kulturen under de stora profeternas tid, under den sk. babyloniska fångenskapen, och även annars eftersom den babyloniska kulturen var tongivande i hela Mellanöstern.

Babylonierna hade en sju-dagars vecka, och veterligen redan sumererna. Veckans längd bygger på en dubbel himmelsk magi: det fanns sju viktiga himlakroppar (som man kände till då): Solen, Månen, Merkurius, Venus, Mars, Jupiter, och Saturnus. Samt det faktum en månfas är (lite drygt) 7 dagar lång, så att det ryms fyra månfaser och fyra veckor i en månad. Var sjunde dag räknades som helig, eller förbjuden, i den meningen att man då inte fick utföra vissa angivna sysslor. Veckodagarna hade inga egentliga namn, utan en vecka räknades som en månfas, och dagräkningen började från nymåne. Bestämda dagar i månaden var offerdagar för varsin gudom.

Ett månvarv i förhållande till stjärnorna (en siderisk månad) är 27,3 jorddygn lång. Månens alla faser (en synodisk månad) tar 29,5 jorddygn. Hur lång är månvarvet beror på hur man betraktar månen, som man ser den från jordytan i olika faser, eller astronomiskt gentemot stjärnbilder. Ett år räknas vara 365,26 dygn gentemot stjärnhimlen (sk. siderisk år) och då blir det 12 eller 13 hela månvarv per år. Babylonierna, som var skickliga astronomer, räknade tydligen efter månens läge i stjärnbilderna. De kunde också räkna fram solens läge i stjärnbilderna, trots att stjärnbilderna inte syns när solen syns. Vår tids horoskop är en kvarleva från den babyloniska himmelsmatematiken och tillhörande religiös magi.

Nedan de babyloniska månaderna, som var 13 stycken. Före varje månads namn nedan kan läggas ordet ”Arakh” som betyder just månad. Judarnas månadsnamn togs av de babyloniska under fångenskapen (en tidigare judisk månadsräkning övergavs). 

Nr.

Babylonisk månad

Gudom

Judisk månad

Motsvarar vår månad

1

Nisānu

Anu och Bel

Nisan

Mars/April

2

Avaru , Āru

Ea

Iyar

April/Maj

3

Simanu

Sin (Nanna)

Sivan

Maj/Juni

4

Dumuzu , Tammuz

Adar

Tammuz

Juni/Juli

5

Abu

Aru

Av

Juli/Augusti

6

Ulūlu

Ishtar

Elul

Augusti/September

7

Tashritu, Tishritum

Shamash

Tishrei

September/Oktober

8

Samna

Marduk

Cheshvan

Oktober/November

9

Kislimu

Nergal

Kislev

November/December

10

Tebētum

Pap-sukkal

Tevet

December/Januari

11

Shabatu

…?

Shevat

Januari/Februari

12

Addaru, Adār

Erra

Adar

Februari/Mars

13

Makarusha Addari

Ashur

-

Extra månad *)

*) utom varje 17. av ett 19-års cyckel, när den extra månaden var lagt efter den 6. månaden Ulūlu.

Den är en blandad mån/sol-kalender som försöker anpassa månvarven till året, vilket räknas som tiden mellan två vårdagjämningar. Månadernas längd har varierat under årtusendena mellan 28, 29, och 30, så också namnen och gudarna de var ägnade åt. Ovanstående är bara ett exempel, och historiskt ganska sen. T.ex har den trettonde månaden ägnats åt guden Ashur (alternativt skrivsätt Assur), en assyrisk gud, vilket kom långt efter den tidiga babyloniska maktperioden. Den trettonde månaden hade tidigare varit demonernas månad. Namnen på månaderna och gudarna bär fortfarande under senbabylonisk tid en tydlig sumerisk prägel. Den sumeriska himmelsguden Anu är den första av det skälet, medan det var Marduk som uppfattades som den högste guden under Babylons maktperiod. Märk att av gudarna betyder ”Bel” (eller ”Baal”) ordagrant ”Herre”, och den som avses är, som fortfarande i dag i kyrkan, den högsta guden, eller hans son frälsaren. Babylonierna förmodligen identifierade ”Bel” som Dumuzu/Tammuz, som ju förekommer som en månadsnamn senare, men som annars inte har någon offermånad angiven. Det är ju den första månaden man firar akitu-festen till hans ära.


Profeterna

Det svenska Ordet ”profet” härstammar från grekiska ”prophetes” via latinsk form ”propheta”. En äldre grekisk form var ”prophatas”, ordagrant en ”förtalare”, fast man inte hade den negative svenska vinklingen ”förtal” här utan snarare avsågs en som talar för någon, nämligen för Gud. Det hebreiska ordet för profet är ”naví” och anses ha ursprungsbetydelsen ”kallad”, enligt en annan tolkning ”förkunnare”. GT skiljer också mellan ”teckentydare och spåmän” och verkliga profeter (5 Mos 18:14-22). Att ”profetera” är enligt gammaltestamentligt språkbruk inte i första hand att förutsäga kommande händelser (i motsats till vår vardagliga användning av ordet) utan att uppträda med auktoritet från Gud. Med denna auktoritet hade profeterna också en stor politisk makt, ibland större än kungen, i varje fall förkunnade de som om de hade större makt än kungar. "Profetiorna" kommer ofta i form av löften och hotelser. Vad Gud gör som belöning när man lyder Hans bud, och hur Han straffar den olydige.

Ett stort utrymme ges också till politisk förkunnande (i religionens och Guds namn självklart) som riktade sig mot stormakter, framför allt mot Babylon. Varför var staden Babylon så hatad av Gamla Testamentets profeter? Det var en handelsstad, och även om det fanns andra, var den här staden vid denna tid den största. Utöver de officiella ceremonierna till babyloniska gudars ära, som de styrande i staden såg till att de korrekt genomfördes, fanns andra mer lokala varianter. Det fanns ju olika folkslag i staden, och många språk talades. Och många gudar dyrkades, och man vet inte på hur många olika sätt. Detta orsakade splittring och utslätning av gamla seder inom folkgrupperna, en politisk utveckling som inte gillades av vissa. Det fanns ett slags nationalism, fast i en uråldrig form som avsåg en släkt, alla med gemensamma, och ofta namngivna, anfäder. För att hålla ihop folket uppstod nationella religiösa rörelser, det är en sådan lära profeterna förespråkar. Man ska inte dyrka en mängd olika gudar på olika sätt i stora städer, utan man ska samla sig till folkets gemensamma helgedom och dyrka fädernas gud, på samma sätt fäderna alltid gjort det. Det var en fokusering på folkets speciella skyddsgud (totem-gud kallad av etnologer). Med tiden kom denna gud anses som den enda som man fick dyrka över huvud taget, och så blev den också benämnd ”den enda guden”.

När stora riken började formas av och kring storkonungar uppstod problemet att hålla ihop riket. Den naturliga samhällsbindande kraften var tron på stammens gudar och ritualer. För att ta över och kanalisera dessa sedvänjor på ett sätt som passade en stor centralmakt försökte man att införa en gemensam religion för hela riket. Ett sätt var att samla ihop alla gudom som dyrkades av de olika stammarna. De av de olika stammars gudar som var någorlunda likartade kunde jämföras med varandra och sammanföras till bestämda statliga gudar. Så gjorde man mycket framgångsrikt till exempel i Egypten. Namnen som de olika stammarna använde var dock olika och det ledde till en viss förvirring. Fortfarande på den grekisk-romerska tiden hade gudarna många parallella namn, och identifieringen mellan dem var inte alltid entydig. Det var också lätt att haka på namnet och använda det för politiska syften. Till exempel att den rätta guden skulle få kallas bara med det rätta namnet, något som bär ekon ännu i dagens religiösa rörelser.

Det uppstod nu alltså politiska rörelser som ville separera den egna folkgruppen från storkonungens maktsfär, och dessa isolationistiska rörelser använde flitigt religiösa argument. Bara stammens förfäders högste gud skulle vara den riktiga högste guden, och skulle dyrkas med det rätta namnet och med de rätta ritualerna. Allt annat var att avvika från Guds förbund. Det bar förstås politiska förtecken, men den politiska tydligheten har gått förlorad under årtusendena och blivit ersatt med ett mer metafysiskt tänkande. Och förvisso var det menat redan från början att det rent politiska budskapet inte skulle vara för lätt att avslöja, därför inlindades det med en myckenhet av teologiska övertoner. Därtill kommer att sättet att tänka politik på denna tid var alltid naturligt inblandad med religion. Syftet var således inte att vilseleda folk utan att visa det till rätta. Det var för det ändamålet de många profeterna dök upp. Det fanns ingen egentlig skillnad att vara Guds profet och en politisk agitator, för all politik var också religion.

Motangreppet från centralregeringars sida var att upphöja storkungen själv till gudom, till Guds förmedlare, eller till Guds uppenbarelseform. Denna synnerligen komplicerade teologi lyckades trots allt förena rikena i Östasien (som i Kina) och i Nordafrika (Egypten), men inte fullt ut i Mellanöstern. Motståndet var för starkt och motståndarna utvecklade en allt mer skicklig argumentation. Mellanöstern förblev politiskt splittrat trots åtskilliga försök att förena området under en storkonung. I den mån det lyckades var det kortvarigt och efter bara ett par generationer hade man lyckats så en ny splittring. Mycket av Gamla Testamentets historiska berättande är just om detta, hur profeterna gång på gång lyckas leda Israels folk ifrån stormaktens inflytande. Nu var säkert inte israeliterna de enda som ville gå sina egna vägar, men de är de som vi känner bäst från skriftliga källor, dvs. just från Gamla Testamentet. Var det så att demografin, folkens sammansättning, var mer splittrad i Mellanöstern? Eller var det den profetiska rörelsen som var alltför framgångsrikt och intelligent format för att kunna övervinnas, så att den lyckades hålla isär folken från att sammanfogas till ett?


Profeterna Jesaja

Historisk placering

Dateringen för början av boken är kung Ahas och Hiskias tid någonstans ca 730 f.Kr. Den som predikar är Jesaja Amos son, vars gud är Herren Sebaot, härskarornas herre, Israels krigsgud. Det är inte självklart om denna alltid har uppfattats identisk med Jahve. Bibelhistorikerna tvistar om ämnet. Det troliga är ur historisk perspektiv att israelerna från början var som de flesta folken och hade flera gudar. Samtidigt hade många folk djupare teologiska idéer som förklarar alla gudar som att representera samma större helhet. Egyptierna kanske var bland de främsta i det hänseendet som hade en teologisk nio-enighet av gudar. Många av profeterna förefaller predika ett sådant enhetligt guds-begrepp.

I den första delen av boken förutsäger, eller frammanar, profeten Babylons och en del andra städers undergång. Babylon går dock inte under ännu i detta skede. Och trots att profeten talar även om Damaskus undergång stod staden kvar, och gör så än i dag. Salmaneser III (859 - 824 f.Kr) visserligen vinner över Syrien och staden Damaskus, som är i förbund med israeliska stammar, men det resulterar i fred 851 f.Kr. Assyrierna hade nog med problem på andra håll i sitt väldiga rike och lämnade Damaskus oförstörd.

Samaria går dock till slut under 721 f.Kr och befolkningen förs till fångenskap och dessa försvinner ur världshistorien. Därmed försvinner också, så berättas, 10 av Israels stammar. Kvar är bara Juda och Sim(e)on, som går sedan ihop till vad vi i dag känner till som Juda stam, "judarna".

Jakobs söner, hette ju: Ruben, Simeon, Levi, Juda, Dan, Naftali, Gad, Asher, Isaskar, Sebulon, Josef och Benjamin. Levi's efterkomma räknades inte som en egen stam med ett landområde, utan de blev "leviterna", prästerskapet, som förekom överallt inom Israel. Och inte Josef heller, som ju enligt sägen var Faraos hovherre, utan det var hans söner Efraim och Manasse som blev stamfäder för var sitt stam. På så sätt blev det tolv stammar ändå.

Babylon återerövrar senare sin storhet och makt, det riket som kallas den ny-babyloniska. Där är det kungar som heter Nebukadnesar som är de mest kända. Assyrien hålls stången i norr, och som motvikt anfaller Nebukadnesar II Palestinien, och erövrar till slut Jerusalem 597 f.Kr. Här börjar den babyloniska fångenskapen som man mest talar om i vår bibelhistoria. Den tidigare Assyriska fångenskapen efter Samarias fall (722 f.Kr.), då de 10 stammarna tvångsförflyttades, refereras också till hos Jesajas bok i vissa delar, något som inte alltid uppmärksammas.

Det finns en välkänd källa utöver Bibeln, "Sanherids Prisma", som är en flersidig stav av bränt lera med babylonisk text om Jerusalems belägring 701 f.Kr.

Författare till Jesajas bok

Med noggrann läsning kan skönja 4 olika stilar i texten, alltså lika många författare.

Jesaja 1
Den första delen av Jesajas bok är en salvelsefull predikan, en föregångare till senare väckelserörelser (den citeras också ofta i sådana sammanhang). Budskapen är att lyda Gud, att strikt följa hans vilja. Det är starka ord och hotelser mot den som inte tar lärdom. Denna text kan verkligen vara från Jesaja Amos son, från ca 740 - 700 f.Kr. Berättelsens tempus är futurum, jag vill kalla det "berättande futurum", det som berättas om är händelser som redan inträffat. Det är säkerligen inga verkliga förutsägelser, tvärtom om vad religiös tradition påstår. Det är bara så att berättaren ställer sig som en betraktare till dessa för honom redan historiska händelser, ur perspektivet att Herren Gud hade bestämt vad som skulle komma att hända.

Jesaja 2
Den predikande stilen upphör och kapitel 36-40 är rent saklig berättelse, nu i tempus imperfekt. Det är en helt annan berättarstil. Det är från kung Hiskia's regeringstid, och Jesaja Amos' son är en av huvudpersonerna, men det är inte han som berättar utan det är en senare historieskrivare. Må hända att denne också kallade sig Jesaja.

Jesaja sade: "Detta är tecknet Herren ger dig på att han skall göra vad han har lovat: Jag låter skuggan på trappan gå tillbaka de tio steg som solen redan låtit den tillryggalägga på Achas trappor." Och solen gick tillbaka tio steg som den redan hade tillryggalagt på trappan. 

Bara helt kortfattad återges hur Jerusalem faller och Babylonisk fångenskap börjar. Denna passus (Jes 36-39) är alltså inte av Jesaja Amos son, han kan inte ha levt ända till fångenskapen börjar. Det är möjligen ett tillägg från en senare hävdatecknare. Syftet kan ha varit att knyta ihop berättelsen, som annars hade verkat än mer fragmentarisk. Det förefaller här vara en berättelse ur folkmun som återges, kanske en längre tid efter de verkliga händelserna. Kanske har boken ett tag kommit i andra händer, då det var kris och ett nödläge, och man försökte förvalta arvet från profeten så gått det gick. Det är tänkbart att namnet Jesaja följde med ämbetet på denna tid, så att vem som än hade det ämbetet använde detta namn.

Deutero-Jesaja 1
Från kapitel 40 har profeten en annan stil och blir mild i tonen och talar om sorg och tröst. Det är tydligt är en annan författare här som till den första delen, eller till den korta historiska mellandelen. Att det inte är samma författare, det är bibelforskare ganska eniga om, denna senare kallas ofta för ”Deutero-Jesaja”. Vi är här också i ett helt annat historiskt skede. Juda folk är sedan 70 år tillbaka fångar i Babylon. De sitter egentligen inte fysiskt fängslade, men de är deporterade och är inte tillåtna att återvända, ett vanligt grepp på den tiden för att hindra uppror. Profeten skriver en klagoskrift för att beveka den nya kungen, och perserkungen Kyros II låter sig bevekas. Den babyloniska fångenskapen är över 537 f.Kr. och Judeens ledare tillåts återvända hem till sin älskade Sion, Jerusalems gamla fästningskulle.

Deutero-Jesaja 2
Kapiten 48 och framåt är åter annorlunda. Här talas om frälsning, och det är vad pofetens namn "Jesajah"  betyder "Herren frälser". Det är möjligt att denna är ytterligare en senare Jesaja, "Deutero-Jesaja 2". Den här delen refereras om profetior om den kristna frälsaren, fast egentligen talar profeten om nåd som Herren Sebaot ska komma med, om folket i Israel ångrar sig.

Profetiornas relation till Juda folk

Det är en del upprepningar från sin föregångare som Deutero-Jesaja ägnar sig åt, som hot och profetior uttalade mot Babylon, men det är nu Perserna som har makten, och Babylon är redan erövrat. Gud har gett ett löfte att rädda folket och ge det en seger. Babylons fall är redan på gång, det uttalas tydligt: ”lämna Babylon”. Det är bara en tidsfråga tills maktcentrum flyttas till annat håll. Under den första Jesaja var Assyrierna ett hot som man rustade mot, och Jerusalem var hotad men inte erövrat. Under den Deutero-Jesaja hade Jerusalem sedan länge fallit, och babylonisk fångenskap ett faktum. Nu hade också Assyrien fallit och perserna hade makten. Det hade gått ett par generationer mellan dessa profeter, som lagts under ett och samma namn, Jesaja.

Jesajas predikan är nog inte enbart väckelse men framför allt politisk, i syfte att förbereda folket i Juda till ett heligt krig i Guds namn. Det är inte förvånansvärd, för tiderna är oroliga. Det råder inbördeskrig mellan norra delen av Israel och Juda. Assyrien trevar efter världsmakt, vad hela Mesopotamien anbelangar. Att Assyrien skulle anfalla också Palestina var bara en tidsfråga. Det gällde att förbereda sig. När ett stort krig hotar vet man med sig också att mycket elände kommer att inträffa många folk. Det är inte för svårt att träffa rätt i profetian. Profeten listar också i stort sätt alla folk och viktiga städer, och deras förväntade förstörelse. Vad kan man annat vänta i ett världskrig som är på uppsegling? Ändå ger han israels folk hopp, Juda ska återuppstå och få makt. Jerusalem ska uppleva fred. Det inträffar dock inte, har inte inträffat till i dag. Senare tids teologi har sedan sökt bortförklara profetens missräkning. Att det gäller om en kommande Messias, när det gäller judisk teologi, och om Kristus när det gäller kristen teologi.

Jesaja talar om en kung som ska födas och överta David's tron. Den kraftfulla kungen är hett efterlängtad av folket, och profetian är förstås fortsättning till att förbereda sig till ett fientligt angrepp. Folket ska tro att Gud ger dem en kung som vinner, en som når världsmakt. Epitet som ”Underbar Rådgivare”, ”Mäktig Gud”, ”Evig Fader”, ”Fridsfurste”, var typiska för storkungar sedan från sumerisk tid. Det var teologiska bara i den bemärkelsen att kungen i Orienten alltid uppfattades som den högsta gudens uppenbarelse på jorden. Jesaja följer gängse språkbruk. I allmänhet är hans resonemang rätt krigisk. Det har sedan förstås omtolkats att vara symbolisk, men det är en senare tids teologisk tolkning. På Jesajas tid var det krigiskt på blodigt allvar. Att hota med pest t.ex gick väl an, det var vanligt med epidemiska sjukdomar som drabbade stora arméer på den tiden och långt senare också. Och folk trodde (ända till förra seklet) att sådana skickades av Gud som straff. Det står ”profetia” men ordets betydelse var ”försaga”, ”agitation” med ett modernare ord, inte ”förutsägelse”, för det som uttalades av profeten var besvärjelser och hot och inte spådomar. Sådant var vanligt i den tidens krigspropaganda, liksom också senare tiders.

Profetiorna om Messias

Jesaja talar om en rening från synden, som de flesta folken ägnade sig åt, inte bara israels folk, det är ett historisk faktum, men det verkade vara sämre med det med de upproriska Israeliterna, som enligt profeten inte hade förstått innebörden. De ägnade sig fel sorts offer, och för fel gudar, får man förmoda. Det framgår också att israeliterna på denna tid ännu offrade i heliga eklundar (likt nordbor!). Jesajas gud är Herren Sebaot, härskarornas herre, Israels krigsgud. Det är inte självklart om denna uppfattades identisk med Jahve. Bibelhistorikerna tvistar om ämnet. Det mest troliga, ur historisk perspektiv, är att israelerna från början var som de flesta folken och hade flera gudar. Samtidigt hade många folk teologiska konstruktioner för att förklara hur alla gudarna representerade en och samma större helhet..

Begreppet ”synden” i den äldre betydelsen ”skulden” existerade då i den uråldriga formen, att  människan hade skuld till gudarna av det goda som växte, och det skulle återgäldas med att människorna skulle tjäna gudarna som lydiga tjänare. I forna Sumer och Babylon var det konkreta förhållanden i ekonomiska termer: templen, dvs. gudarna, ägde all marken och jordbrukarna hyrde den, och skulle i gengäld betala en del av skörden, samt att göra vad man kan kalla dagsverke. Människor var så också i ekonomisk mening gudarnas tjänare. Detta hängde ihop med det komplicerad bevattningssystem som templen administrerade och underhöll, och som var förutsättning för all odling i Mesopotamien. Det sumerisk-babyloniska religiösa systemet kopierades av andra regioner, så att detta sätt att tänka var tongivande i hela Mellanöstern.Så var det enda till Egypten, där också var det templen härskade över marken och hur den delades mellan odlarna. Allt beroende på Nilens regelbundna översvämningar.

Människan var således satt som gudarnas tjänare, men skötte inte alltid sitt uppdrag på ett tillfredsställande sätt. Gud (gudarna) var dock beredda att förlåta, om människorna ångrade och lovade förbättring. För det ändamålet fanns en ritual som var känt för de flesta Mesopotamiska folken sedan årtusenden, ända från sumererna. Den högsta gudens son offrade sig för människornas skull, men framför allt för att återställa världsordningen med årstiderna. Guds son var en växtlighetsgud som dog och återuppstod. Vid varje vårdagjämning firades denna frälsnings- och fruktbarhetsfest, där kungen spelade en viktig roll som Guds representant på jorden. Den slutade med att frälsaren firade bröllop med Himmelsgudinnan, som nio månader senare födde en son, Solen, och så återkom ljuset och en ny vår. Festens gång var ganska exakt den samma som vår Påsk, utom att vi har tappat bort det heliga bröllopet. Eftersom vi fick påsken från hebréerna som inte fick plats för en himmelsgudinna i sin strängt patriarkaliska teologi. Den Mesopotamiska frälsningsläran med himmelsgudinnan, och all det mytisk kvinnliga som ingick, var för dem svårare att tillämpa.

Profeten Jesaja menar dock att ritualen är viktig, att också Israels folk ska ta till sig den, och utföra den inför sin egen Gud. Det ska befria folket från synden, och göra den mäktig. En riktig smord kung, Mashiah (som vi kallar för Messias), ska komma ur Davids ätt, som utför ritualen. En helig och officiellt tillsatt kung har ju inte Israel haft på länge, och längtan för att åter finna en sådan är stor. En sådan kung, säger profeten, är Guds löfte till sitt folk.

Vid varje vårdagjämning firades alltså redan denna frälsningsfest i Babylon, liksom i de flesta städer i Mellanöstern. Den kallades ”akitu”, nyårsfesten, för det nya året började vid vårdagjämningen. Festens gång var ganska exakt den samma som vår Påsk, utom att vi har lämnat bort det heliga bröllopet, och gjort Madonnan till frälsarens mor. Den Babyloniska frälsaren korsfästes förvisso inte, men han fick ta emot slag, och fördes till dödsriket. Festens femte dag, som motsvarar vår palmsöndag, anländer den Babyloniske Kungen, som i festen representerar frälsaren. Kungen anländer under folkets jubel på ett uråldrigt sätt ridande på en åsna, den äldsta av alla riddjur och därför helgat åt denna ritual. Ytterligare fem dagar senare, motsvarande vår långfredag, ställer han sig i templet framför gudabilden, Marduk hette den högste guden i Babylon. Kungen tas av sina regalier, kläs av halvnaken, och får ta emot hårda slag på kinderna av prästen. Slagen måste ta så att tårarna trillar, det är ett gott omen, och nödvändigt för både kungens och folkets framgång. Detta hade Deutero-Jesaja sett i Babylon, och det är vad han beskriver här:

(Jes. 53:4-5) Men det var våra krankheter han bar, våra smärtor lade han på sig, medan vi höll honom för att vara hemsökt, tuktad av Gud och pinad. Ja, han var sargad för våra överträdelsers skull, näpsten var lagd på honom för att vi skall få frid och genom hans sår skola vi bli helade.

Beskrivningen i kapitel 53 är längre, och återger uppenbarligen delar av den urgamla Mesopotamiska myten om gudasonens lidanden. Den berättelsen var över 3000 år gammal redan under Jesajas tid. Han förekommer som Dumuzid redan hos sumererna och som Dumuzu eller Tammuz i Babylon. Hans symbol var ett sk. tau-kors, av formen som stora bokstaven T (vad man vet så korsfästes han inte utan dör på annat sätt). Det finns ett flertal versioner på olika håll i Mesopotamien. En av dem berättar om Gud son som föds  i en fattig herdes hus, och blir föraktad för sitt till synes ringa börd och obetydliga utseende. Ändå tar han människorna till sitt försvar, och dör för dem. Han kallas för herden, eller den goda herden. Den versionen sprider sig också till Grekland och återfinns i de lokala myterna där. (I Sverige känner vi igen den i Hjalmar Gullbergs dikt ”Förklädd gud”, tonsatt av Lars-Erik Larsson.)

Jesaja talar om att han tar emot straffet under tystnad, och det var en regel att kungen som föreställde gudasonen skulle ta emot slagen utan att klaga och utan att yttra ett ord. Det talas om ett lamm, och kungen byts i ritualen mot ett offerlamm, som symboliskt övertar folkets synder. Den offras, dvs slaktas rituellt sedan och kroppen förs ur staden. Så blir det lammets blod som frälser folket. Tre dagar senare återuppstår guds son som den heliga brudgummen, Himmelsfruns (Inanna hos sumerer, Ishtar hos babylonier) älskade. Den återuppståndne företeddes inte av kungen, i alla fall inte under senare babylonisk tid, utan av en staty eller en fallosfigur, som tillsammans med en staty av gudinnan kläddes i bröllopsskrud. Vi har kvar den här delen av festen i en del länder i form av karnevalen.

Jesajas relation till kristendomen

Man kan se Jesajas bok som den äldsta källan till den kristna läran. Jesajas bok var grunden till den kristna frälsarens uppenbarelse inför påskfesten, man strävade efter att följa skriften, om det nu var som man gjorde verkligen, eller bara berättare att så hade det hänt, så skulle man följa den texten. Texten är på så sätt ingen förutsäglese, utan en instruktion för frälsaren (fast allting kommer inte från Jesaja, ritt på åsne-fölen t.ex. är från profeten Sakarja).

Språket i början av boken är mycket litterär och poetisk. Jesaja har ett livligt formspråk som man ofta tar efter senare, det är från Jesajas stil mycket i berättelserna och predikningar i Nya Testamentet får sin inspiration. Han använder metaforer som sedan återkommer i Jesu mun, som den med vingården. Jesa-jah = Herren ska frälsa. Jesajas namn är inte bara en äldre form av namnet Jesus, han var också förebilden till ”Jesus-gestalten”. Namnet och har egentligen samma innebörd som det språkligt något senare namnet Jehoshua (Jeshosu(j)ah =herren frälser) eller Joshua på hebreiska, Jeshu på arameiska, som leder till den svenska formen Jesus. Profetens hebreiska namn var Jeshajáhu men har t.ex. i Sverige kallats både Jesaja (efter hebreiskan) och Esaias (efter grekiskan), på andra nutida språk bl.a. Isaiah och Ésaïe. Inte bara namnet på profeten, utan framför allt innehållet i Jesajas bok leder fram mot Nya testamentet.

Deutero-Jesaja talar också om nya himlar och nya jord. Det är en ny slags lära som hade uppstått österut, som börjat spridas av persiska lärda. Den liknar den som bl.a den persiske profeten Zarathustra sprider. Att det finns en annan slags verklighet, ett himmelrike dit alla själar tillhör. I ytterligare mer utvecklad form kallas den för gnosticism. En sådan påverkan är tydlig i den senare delen av Jesajas bok. Ett nytt slags religiös förhållning till Gud börjar ta form, vilket märks i Gamla Testamentets senare delar. Den kosmiska världsordningens Gud börjar bli mer en personlig Gud. Den som lägger sin personliga tillit till honom den kommer himmelriket nära. Det jordiska och det rituella som gäller hela hela folket blir mer sekundärt, och det individuella andliga innehållet i tron ges mer plats.

I detta sammanhang kan det vara på plats att påpeka ett tydligt samband med fundamentalismen: den äldre (hedniska) tron i Mellanöstern var i hög grad fundamentalistisk i den meningen att hela folket måste vara med i de rituella sammanhangen för att gudarna (eller Gud) skulle låta världsordningen att fortsätta. Det fanns ingen plats för någon individuell tro. Fundamentalisterna i olika religioner verkar ha blivit kvar i denna uppfattning. Orsaken är också uppenbar: individuell tro är inte politiskt styrbar i samma utsträckning som en totalitär fundamentalism. Därför har det i alla tider varit en motsättning mellan dessa rörelser, den individuella frireligiösa och den fundamentalistiska statsreligiösa. Inte heller är de senare delarna i Bibeln fria från denna motsättning, trots att den personliga relationen till Gud får mer plats där.


Profeten Hesekiel

Denna profet är särdeles intressant eftersom hans syner är noggrant beskrivna men ändå svårförklarade. Profeten Hesekiel verkade troligen någonstans under perioden 600-500 f.Kr. Hans syner har stundom tolkats som moderna rymdfarkoster, besökare från rymden etc. Det är inte alldeles lätt att passa dem i en historisk verklighet. För även om han verkligen drömde, hur kunde han drömma sådant som uppenbart inte kunde existera på hans tid? Det är inte bara Hesekiel som har sådana syner, de finns även nämnda bl.a i Jesaja. Beskrivningen är dock långt ifrån så detaljerad som hos Hesekiel, i Hes 1:1-28 står det så här enligt den nyare bibelöversättningen (källa www.bibeln.se):

Under det trettionde året, på femte dagen i fjärde månaden, när jag bodde bland de bortförda vid floden Kevar, öppnades himlen och jag såg en syn från Gud. Den femte dagen i månaden - det var under det femte året av kung Jojakins fångenskap - kom Herrens ord till prästen Hesekiel, Busis son, vid floden Kevar i Kaldeen. Där rörde Herrens hand vid honom.

Jag såg en stormvind komma från norr - ett väldigt moln med flammande eld, omstrålat av ljus. Och längst därinne, längst inne i elden, glimmade det som av vitt guld. Längst därinne tyckte jag mig se fyra varelser. De såg ut så här: de hade mänsklig gestalt, men var och en av dem hade fyra ansikten och fyra vingar. Deras ben var raka, fötterna liknade tjurklövar och glänste som blank koppar. Under vingarna hade de människohänder åt fyra håll. Alla fyra hade ansikten och vingar. Deras vingar vidrörde varandra. De kunde gå utan att vända sig, var och en gick rakt fram.

Så såg deras ansikten ut: de hade ett människoansikte, och alla fyra hade ett lejonansikte till höger och alla fyra ett tjuransikte till vänster och alla fyra ett örnansikte. Vingarna upptill höll de utbredda: var och en hade två vingar som vidrörde de andras och två som skylde kroppen. Var och en gick rakt fram. De gick dit andekraften styrde dem, och de vände sig inte när de gick. Mellan dem syntes något som liknade glödande kol, det fladdrade som fackelsken mellan varelserna. Elden lyste klart, och ur elden sköt blixtar. Varelserna for av och an likt blixtar.

När jag betraktade varelserna fick jag se ett hjul på marken vid var och en av de fyra. Hjulen gnistrade som krysolit. Alla fyra såg likadana ut och tycktes vara gjorda så, att ett hjul satt inuti ett annat. De kunde röra sig åt alla fyra hållen, och de vände sig inte när de rörde sig. Hjulen bestod av fyra lötar, och jag såg att det satt ögon runt om på lötarna. När varelserna rörde sig, rörde sig hjulen med dem. Och när varelserna lyfte från marken, lyfte också hjulen. Varelserna gick dit andekraften styrde dem, och hjulen lyfte alldeles som de eftersom varelsernas kraft fanns i dem. När varelserna rörde sig, rörde sig hjulen. När de stod stilla, stod hjulen stilla, och när de lyfte från marken, lyfte hjulen alldeles som de eftersom varelsernas kraft fanns i dem.

Ovanför varelsernas huvuden fanns något som liknade ett valv. Det hade en fruktansvärd glans som av is och välvde sig över deras huvuden. Under valvet höll de vingarna utsträckta så att de vidrörde de andras, och med två vingar skylde de kroppen. Jag hörde bruset från deras vingar. När de rörde sig lät det som dånet av stora vatten, som den Väldiges röst - ett larm som från en krigshär. När de stannade sänkte de vingarna.

Över valvet ovanför deras huvuden hördes ett dån, och däruppe syntes något som liknade safir. Det såg ut som en tron. Och högst uppe, på det som såg ut som en tron, syntes något som tycktes ha mänsklig gestalt. Från det som föreföll vara hans höfter och uppåt såg jag att det glimmade som av vitt guld - det liknade en eldkrans - och från det som föreföll vara hans höfter och neråt såg jag något som liknade eld. Han var omstrålad av ljus. Och som bågen bland molnen en regnvädersdag var det ljus som omstrålade honom.

Så tedde sig anblicken av Herrens härlighet. När jag såg detta föll jag ner med ansiktet mot marken. Och jag hörde någon tala.
Hesekiel befinner sig alltså i dubbelflodernas land, i Kaldeen, när han får se detta. Han befann sig i en judisk koloni nära staden Babylon, och ren allmänt var deras situation där bra. De var väl sedda i området som också övrigt beboddes av blandade folkslag. Visserligen saknade de det egna landet, vilket de tydligen var förbjudna att återvända till; deras landsflykt varade i sjuttio år. Floden Kevar (i engelsk form Chebar), kan troligen identifieras som en gren av Eufrat, eller snarare en transportkanal, som går mellan staden Nippur och Babylon. Det dåtida namnet var ”Neru Kabari” och ”Kevar” är en svensk förvrängnig av ”Kabari” via hebreiskan och grekiskan. Flodfåran finns fortfarande kvar i landskapet, det nutida namnet är ”Shatt en-Nil”.

Teori 1:

Halo
Profeten ser ett avancerat halo-fenomen. Ordet som i Bibeln ofta används för halo-fenomen är ”Herrens härlighet”. Ordet används också om regnbåge, som var lika ovanlig i ökenområden. Man skiljde inte åt dessa fenomen som vi gör numera, och även ett halo visar ofta regnbågskaraktär. Han ser alltså ett halo och en kraftig donande sandvirvel samtidigt under besynnerliga väderförhållanden. Sådant betraktades som ”Herrens syner” på denna tid, man uppfattade ovanliga naturfenomen som omen som uttryckte Guds/gudarnas vilja.halo2

Bilder: ”Herrens härlighet”. Till vänster, halo i Järfälla nära Stockholm, en morgon januari 2000. Författarens foto.  Bilden till höger är från Stockholm jan. 2009, foto Lennart Ljuhs.

Man ser antydan till ljusbrytning till regnbågens färger i bågarna längre ner. Högst upp, särskilt i den vänstra bilden, kan man med lite fantasi se någonting som liknar en tron. I den högra bilden är ett hjul, där dock den nedre delen inte syns. Profetens fantasi gör att han ser figurer. Han säger också att hjulen inte vänder, vilket kan tolkas som att de inte rullar, ekrarna håller sig orörliga i sitt läge. I mycket starka halofenomen kan man se fler cirklar, "hjul i hjul". Att vi sedan vill tolka profetens syn som något slags farkost får stå för vår fantasi.

Man kan också tänka på att profeten hade sett imponerande bilder annorstädes, bilder med bevingade varelser, keruber, som fanns målade på väggen eller vävda i skynken templet, i det allra heligaste som en vanlig fattig man, profet eller inte, sällan fick beträda. Också bilderna på gamla assyriska palats och tempel har funnits vara mäkta imponerande, även av vår tids utgrävare. Än mer märkliga kan de ha tett sig för en profet från öken, som kanske aldrig sett någonting sådant. Profeten befinner sig ju i Kladéen, i det forna Assyrien, som under denna tid ligger under babyloniskt överhöghet. I dessa assyriska bilder fanns verkligen olika ”ansikten”. Hans fantasi sätts i rörelse vid åsynen. I drömmar eller i fantasier blandas naturfenomen han sett med bilderna från templen. Profeten är överväldigad och beskriver sin syn. Vi måste komma ihåg att de som blev profeter var ofta psykiskt avvikande personligheter, och kunde ha en ovanlig intensitet i sina upplevelser.


Teori 2:

Det här är en mer spektakulär teori, för en läsare som är intresserad av UFO:n och sådant. Nu är detta om utomjordiska besökare lite för söndertjatad, så jag lanserar här en annan teori, fast inte mindre otrolig för det. Nämligen att det kanske fanns en tekniskt avancerad högkultur uppåt på bergen, som besökte floddalen ibland. Denna ”farkost” skulle då möjligen kommit från nordöst, från det området som i Bibeln kallas Elam. Man vet att Elamiterna hade en högkultur och en egen skrift, en variant av kilskrift, samtidigt som sumererna. Men man har ännu bara börjat forska den kulturen, den är därför ganska dåligt känt. Det finns också berättelser i indisk folklore om sällsamma farkoster, vilket skulle betyda att den tekniska högkulturen fanns någonstans på bergstrakterna mellan Persiska Viken och Indus floden (där nu ligger Iran, Afghanistan och Pakistan). Med en rejäl portion fantasi kan man tänka sig, att i trakter där det fanns olja lättillgängligt samtidigt som det var svårtillgängligt med vanliga transportmedel, kunde man ha tagit fram avancerade farkoster som tog sig fram luftvägen. Även om det inte finns några tecken för en sådan generell kulturell nivå som skulle göra avancerad vetenskap möjlig, kan man tänka sig ett slags helig brödraskap, på samma sätt som Pytagoréerna i Grekland, som ägnade sig åt avancerad forskning. Att de som ägde kunskapen var ytterst få skulle också förklara varför den sedan försvann spårlöst.Antikythera mekanismen

Bild av Antikythera mekanismen (se http://www.antikytheramechanism.org/)

Man har faktiskt funnit tecken på att den tekniska kunskapen under antiken, men troligen bara i slutna kretsar, var förvånande hög. Ett exempel är en astronomisk kalkylator från 100-150 f.Kr. som grävts upp i det grekiska Antikythera, och som nyligen har analyserats i detalj och har kunnat rekonstrueras. Den metallurgiska kunskapen som krävs för konstruktionen är avsevärt mycket högre än man hade trott var möjligt vid denna tid. Visserligen är det ändå runt 300 år senare än Hesekiel, men kunskap på den tiden spreds långsamt, och motsvarande eller även högre kunskaper i metallurgi kan man tänka har funnits någonstans på bergstrakterna nära Mesopotamien redan långt tidigare. Kunskapen om metaller kom från början från dessa bergstrakter. Man kan tänka sig att man inte spred ut till andra folk all den kunskap man hade, utan fortsatte utveckla den och höll den strikt inom den egna kretsen.




Lista av kungar och profeter

Listan nedan är bara en skiss. Årtalen för bibliska kungar och profeter kan inte historiskt befästas, inte ens om dessa kungar och profeter verkligen existerat. Salomo anges på i en del källor ha blivit kung ca. 970 f.Kr. Det skulle stämma överens biblisk genealogi, med med Exodus och Moses runt 1450 f.Kr som utgångspunkt. Därför har jag utgått från dessa årtal och räknat ganska summariskt, men försökt däremellan landa i någorlunda vetenskapligt befästa årtal med historiska kungar, som t.ex Kyros II och Xerxes I, kungar av Persien, eller Herodes I, kung av Juda.

1457 f.Kr - Mose dör 120 år gammal och Israels barn går över floden Jordan in i Kanaans land samt intar Jeriko

ca 1400-1101 f.Kr - Israels 12 domare: Otniel, Ehud, Shamgar, Debora, Barak, Gideon, Tola, Jair, Jefta, Ivsan, Elon, Avdon och Simson

1101 f.Kr. - Saul smörjs till Israels förste kung och regerar i 40 år

1061 f.Kr. - David smörjs till kung i Israel och regerar i 40 år

970 f.Kr. - Davids son Salomo blir kung i Israel och regerar i 40 år

966 f.Kr. - Salomo inleder det bygget av Jerusalems tempel under sitt fjärde regeringsår, 480 år efter Israels uttåg ur Egypten (1 Kung 6:1)

930 f.Kr. - Rehabeam blir kung i Juda rike (det södra riket efter det att landet splittrats efter Salomos död) och regerar i 17 år, Jerobeam blir kung i Israel (det norra riket) och regerar i ca 22 år

907 f.Kr. - Aviam blir kung i Juda rike och regerar i 3 år

905 f.Kr. - Asa blir kung i Juda rike och regerar i 41 år

865 f.Kr. - Nadab blir kung i Israel och regerar i ca 2 år

864 f.Kr. - Baesa blir kung i Israel och regerar i ca 24 år

841 f.Kr. - Ela blir kung i Israel och regerar i ca 2 år

840 f.Kr. - Simri blir kung i Israel och regerar i 7 dagar

940 f.Kr. - Tibni och Omri blir kungar över varsin hälft av Israel (1 Kung 16:21)

923 f.Kr. - Ahab blir kung i Israel och regerar i ca 22 år

920 f.Kr. - Profeten Elia utmanar Baals profeter på berget Karmel (1 Kung 18)

920 f.Kr. - Josafat blir kung i Juda rike och regerar i 25 år

902 f.Kr. - Ahasja blir kung i Israel

901 f.Kr. - Joram blir kung i Israel

895 f.Kr. - Joram blir kung i Juda rike och regerar i 8 år

888 f.Kr. - Jehu blir kung i Israel

887 f.Kr. - Ahasja blir kung i Juda rike och regerar i 1 år

886 f.Kr. - Atalja, Ahasjas mor, regerar i Juda rike i 7 år

879 f.Kr. - Joas blir kung i Juda rike och regerar i 40 år

840 f.Kr. - Joahas blir kung i Israel

840 f.Kr. - Joas blir kung i Israel

840 f.Kr. - Amasja blir kung i Juda rike och regerar i 29 år

810 f.Kr. - Jerobeam II blir kung i Israel

810 f.Kr. - Ussia blir kung i Juda rike och regerar i 52 år

759 f.Kr. - Anarki råder i Israel

759 f.Kr. - Sakaria blir kung i Israel och regerar i 6 månader

759 f.Kr. - Sallum blir kung i Israel och regerar i 1 månad

759 f.Kr. - Menahem blir kung i Israel

759 f.Kr. - Pekahja blir kung i Israel

759 f.Kr. - Pekah blir kung i Israel

758 f.Kr. - Jotam blir kung i Juda rike och regerar i 16 år

743 f.Kr. - Ahas blir kung i Juda rike och regerar i 16 år

728 f.Kr. - Anarki råder i Israel

727 f.Kr. - Hosea blir kung i Israel

721 f.Kr. - Hiskia blir kung i Juda rike och regerar i 29 år; profeten Jesaja Amos son framträder

722 f.Kr. - Huvudstaden i det norra riket, Samaria, faller i assyriernas händer och Israels rike upphör att existera

693 f.Kr. - Manasse blir kung i Juda rike och regerar i 55 år

639 f.Kr. - Amon blir kung i Juda rike och regerar i 2 år

637 f.Kr. - Josia blir kung i Juda rike och regerar i 31 år

612 f.Kr. - Assyriens fall

607 f.Kr. - Johas blir kung i Juda rike och regerar i 3 månader, avsätts av Egyptens farao Neko

607 f.Kr. - Jojakim blir kung i Juda rike och regerar i 11 år

606 f.Kr. - Jerusalem belägras av Nebukadnessar och Daniel bortförs till Babel (Daniels bok, kap 1)

597 f.Kr. - Jojakin blir kung i Juda rike och regerar i 3 månader och 10 dagar, avsätts av kungen i Babel, Nebukadnessar som istället tillsätter Jojakins bror Sidkia som kung i Juda rike. Sidkia regerar i 11 år (2 Krönikeboken, kap 36)

593 f.Kr. - Profeten Hesekiel framträder

587 f.Kr. - Huvudstaden i Juda rike, Jerusalem, faller i babyloniernas händer, "babyloniska fångenskapen" börjar

559 f.Kr. - Kyros II blir kung i Persien; den senare profeten Jesaja (Deuterojesaja) framträder

539 f.Kr. - Babylon faller för perserkungen Kyros II, Belshassars gästabud (Daniels bok, kap 5)

538 f.Kr. - Serubbabel återvänder till Israel från den babyloniska fångenskapen, templet i Jerusalem börjar återuppbyggas

530 f.Kr. - Kambyses blir kung i Persien

522 f.Kr. - Dareios I blir kung i Persien

520 f.Kr. - Profeterna Haggai och Sakarja framträder i Juda

486 f.Kr. - Xerxes I (Ahasveros) blir kung i Persien

483 f.Kr. - Xerxes I (Ahasveros) anordnar ett gästabud och blir förödmjukad av drottningen (Esters bok, kap 1)

479 f.Kr. - Ester blir drottning i Persien (Esters bok, kap 2)

474 f.Kr. - Hamans komplott mot judarna i Persien avvärjs (Esters bok, kap 3-8)

473 f.Kr. - Purimfesten börjar firas till minne av hur judarna räddades från utplåning (Esters bok, kap 9)

464 f.Kr. - Artaxerxes I blir kung i Persien, profeten Malaki framträder i Juda

458 f.Kr. - Esra återvänder till Israel

445 f.Kr. - Nehemja återvänder till Israel

424 f.Kr. - Xerxes II regerar Persien i 45 dagar och blir sedan mördad

423 f.Kr. - Dareios II blir kung i Persien

404 f.Kr. - Artaxerxes II blir kung i Persien

358 f.Kr. - Artaxerxes II dör?

333 f.Kr. - Alexander den store besegrar den persiske kungen Dareios III i Slaget vid Issos

323 f.Kr. - Alexander den store dör i Nebukadnessars palats i Babylon

175 f.Kr. - Antiochos IV Epifanes regerar i Palestina

168 f.Kr. - Antiochos IV Epifanes skändar Jerusalems tempel

166 f.Kr. - Mackabéerna leder upproret mot Antiochos IV Epifanes och uppnår självständighet för Juda

165 f.Kr. - Jerusalems tempel renas

63 f.Kr. - Pompejus utvidgar provinsen Syrien med Juda och erövrar Jerusalem

48 f.Kr. - Julius Caesar regerar i Rom

44 f.Kr. - Julius Caesar mördas den 15 mars

37 f.Kr. - Herodes den store regerar i Jerusalem

27 f.Kr. - Augustus tillträder som romarrikets förste kejsare

7 f.Kr. - Jesus föds i Betlehem i Palestina

4 f.Kr. - Herodes den store dör

14 e.Kr. - Augustus dör i Rom och efterträds av Tiberius som romersk kejsare