Några noteringar angående mitt "bibliska" projekt

Seppo Nurmi, 2007-2014

Huvudsida: B-hist, hemsida: www.kosmiska.se

Förord

På sensommaren 2006 var jag på en turistresa på den grekiska ön Santorini. Ön är känd av sin imponerande "caldera", en vulkanisk krater där själva ön är bara ett yttre rim av den forna kratern. Detta är rester av den forna ön Thera som någon gång runt år 1 500 f.Kr. exploderade i en makalös vulkanisk katastrof. Helt naturligt blev en sådan katastrof invävd i myterna bland folken runtomkring, däribland i Bibeln i berättelsen om Moses och exodus. Eftersom nu den här katastrofen kan bekräftas av geologiska data kan vi använda det för att spekulera om tidpunkten för Moses verksamhet och exodus. Jag började leta efter mer fakta runt dessa händelser, och fann en mängd intressanta samband med egyptisk historia. Intresset väcktes och jag började leta efter andra katastrofer och märkvärdiga händelser som kunde tjäna som rättesnören för att finna verkligheten bakom myterna. Närmast kommer man då att tänka Sodom och Gomorra. Jag följde sedan tillbaka Abrahams vandring till hans ”urhem” staden Ur i Bibelns Kaldéen, eller Sumer som historikerna kallar landet, och vidare tillbaka i tiden till Noak. Hur långt tillbaka kunde man komma egentligen, kanske ända till Eden?

Det skrivs mycket om dessa ämnen, men det verkar vara mest för att bekräfta ens personliga tro. Sådana ”forskare” bestämmer först vad resultatet ska bli och letar sedan med ljus och lykta efter detaljer som stödjer den förutbestämda åsikten. Jag har i stället gett mig på en resa utan att i förväg bestämma vart jag skulle hamna. Riktiga forskare, historiker och arkeologer, är oerhört restriktiva med slutsatser om dessa forntida platser och händelser. Dels ligger det i forskningens natur att inte binda sig till en viss slutsats. Men också finns med rädslan att uppfattas som oseriös om man tar upp vissa känsliga ämnen, vilket gör att få seriösa historieforskare alls vågar beröra bibliska myter. Som en glad amatör har jag inga sådana förbehåll. Jag skriver vad jag för tillfället finner vara rimligt att det kan ha hänt, och jag kan ändra min åsikt om och när jag upptäcker nya fakta.

Om själva texten ska nämnas att jag försöker skriva korta kapitel i ett slags kommentarform. Det är inte så litterärt, utan mer att samla fakta och presentera dem kortfattad med lite slutsatser. Vissa kommentarer, som är mer ett tillägg och som kanske lite avviker eller vidareutvecklar ämnet, skriver jag indraget och kursivt med lite mindre text. När det bär åt alldeles för långt ur ämnet eller blir för långa sidoinlägg, hänvisar jag till det via en länk. Det är ett försök att förbättra läsbarheten. Läsaren kan lättare hoppa över de bitarna om det verkar gå för långt i smådetaljer och oväsentligheter.


Bibeltexternas ursprung

Om Bibelns ursprung kan sägas att det i början var högst skilda slags av material. Det fanns bevisligen skrifter med nära nog biblisk innehåll ända från sumerisk tid, men det är oklart om senare kopierare av de hebreiska texterna har haft tillgång så gamla urkunder; det är ganska sena arkeologiska fynd, t.ex lertavla arkiven i Ninive. Möjligen var det en del som åternedtecknades i omgångar och fraktades med i folkets vandringar. Men en stor del är nog säkerligen muntliga traditioner, som det var ett ansvar för särskilda personer i den prästliga hierarkin att memorera och berätta vidare. Sedan fanns rent folklore, vilket är mycket föränderligt och gärna anpassar sig till senare förhållanden, även när den berättar om äldre tider.

De hebreiska skrifterna samlades ihop i huvudsak från 700-talet f.Kr och framåt när det gäller Torah, dvs de fem Moseböckerna. Senare lades till historiska böcker och annat, som t.ex Höga visan. Det kan vara värdefullt att notera att Torah betyder "läran", och den är också avsedd för undervisning. Undervisningen börjar vid ganska unga år, kanske vid 12, och fortsätter tills man är giftasvuxen vid ca 18. Texternas innehåll har anpassats till detta syfte. I början är det mycket genealogiska listor, förfäder släktled efter släktled för utantill läsning, som var dåtidens vanligaste pedagogiska metod. Annars innehåller de första böckerna religiös sagostoft, och enkelt berättad historia, tillräckligt enkelt för ett barn. Det är först i senare delar som skrifterna blir mer svårtolkade, mer filosofiska, mer poetiska, och mer politiska. De följer någorlunda läsarens stigande mognad. Jag förstår om man blir imponerad av det strorslagna i det, att man lyckats få in så mycket av mänsklig erfarenhet och människans själsliga utveckling i en bok.

Om dessa hebreiska skrifter kom sedan (300 -100 f.Kr.) en grekisk upplaga ”Septuaginta” . Det är den grekiska upplagan som bildar grunden till Gamla Testamentet i Bibeln. Nya Testamentet samlades ihop fram till 300-talet e.Kr. Det fanns en mängd olika texter men de vanligast förekommande samlades i en latinsk utgåva. Den innehöll också en latinsk översättning av Septuaginta. Den latinska utgåvan var egentligen från början en mer praktisk samling av texter för religiöst bruk, varför den kallades ”Biblia Vulgata”, vilket rätt och slätt betyder ”de vanligaste texterna”. Det är av den latinska vardagliga termen som det heliga ordet ”Bibel” härstammar. Att den skriften var Guds ord och helig kom man på senare, först vid 600-talet e.Kr. En viktig motivering till helighet var att skydda texterna, och därmed också den rätta läran, från ytterligare ändringar. Mycket hade dock hunnit bli ändrat och förvanskat i texterna redan till dess.

Dessa tidiga förvanskningar kallas för ”interpellation”, ett slags förskönande term. Man menar att man ”rättade” texter med den sanna tron som rättesnöre, eftersom man ansåg att texter som inte överensstämde med tron var felaktiga och behövde rättas till. Sådana anpassningar gjordes också när det gällde rent historiska (profana, icke kristna) texter, till exempel verk av romerska och judiska författare. Från 300-talet hade kyrkan fått makt över transkriptionerna, den manuella kopieringen av gamla skrifter. Det fanns som regel bara ett fåtal kopior varför det var lätt att förstöra de gamla kopiorna och byta ut dem mot nya och tillrättalagda. Ibland talar man också kanonisering av texter, främst då de religiösa. Det är en latinsk term som betyder standardisering, dvs. anpassning till den påbjudna läran, och till hur texten skulle användas. T.ex skulle det stå ”Herren Jesus Kristus” när texten var avsedd att läsas i gudstjänsten, även om det inte var de orden som användes i originalet. Detta är en anledning till att tillämpa hård källkritik. Det gör inte bara historiker utan även seriösa teologer och exegetiker av i dag, man är väl medveten om interpellationerna.

Länk: Bibeltexternas innehåll, schematiskt och historiskt


Om dateringar

Mycket gamla saker, äldre än 10000 år tillbaka i tiden, anger jag beräknad bakåt från nutid. I övrigt använder jag f. Kr. för år före vår tidräknings början, och e. Kr. för år efter vår tidräknings början. Det är inte det vetenskapliga skrivsättet, men jag använder det för det känns mer tillvant, och jag vill undvika förvilla med konstiga vetenskapliga beteckningar. När det gäller historiska och arkeologiska datumangivelser refererar jag dock ibland till vetenskapliga varianter.

Vår nuvarande årtals beteckning bygger på ett religiöst baserat antagande om ”Herren Jesu Kristi födelse”, A.D. ”Anno Domini” (”Herrens År”). Det var munken Dionysius Exiguus (ca. 470 – 540 e. Kr.) som ursprungligen gjorde antagandet och placerade året 1 till vad han trodde vara året för Jesu födelse. Något år noll användes inte, så vi hoppar ännu i dag i årtals beteckning från 1 f.Kr. direkt till 1 e.Kr. (en räkneoperation kunde visserligen resultera ”ingenting”, på latin ”nihil”, och det ersättes då med någonting som man kunde räkna med, 1 t.ex.). Många anser numera att året var fel räknat av Dionysius, då Jesu födelse borde enligt Bibeln inträffat under Herodes den Stores livstid, medan han enligt pålitliga historiska källor dog redan år 4 f. Kr.

Fram till Dionysius Exiguus tid användes antika datumangivelser. En den romerska A.C.U. ”Ab Urbe Condita” = ”Från Stadens (Roms) Grundande”. Det var ännu inte kutym att räkna årsskiftet från 1 januari, utan det var vanligare med att fira nyår 25 mars. Från detta datum började året i det antika Rom, men det var också en tusentals år äldre tradition att börja året från vårdagjämningen. Det råder inte full enighet i tolkningarna, men det förefaller som mest troligt att Dionysius räknade att Jesus avlades av den Heliga Anden 25. mars år 753 A.C.U. och föddes 9 månader senare 25 december samma år, så han tog det året som år 1 A.D. i den nya tidräkningen, men han räknade alltså årets början från 25 mars.

Varför har då 1 Januari blivit årets början? Det ideala förhållandet mellan månads och års längderna skulle vara 30 dagars månader och 360 dagars år. Månkalendern var dominerande fram till grekisk-romerska antiken, och fortfarande har vi spår av den i vår tidräkning. Att räkna med månvarv ca 29 dagar, eller idealiserad 30-dagars månvarv ledde till att årets början flyttade runt i årstiderna. Man försökte komma åt detta problem på olika sätt. Ett var att fästa vissa helger till dagjämningar och stolstånd, vilka kunde iakttagas och tidbestämmas av särskilda till kunskapen invigda präster. Vårdagjämning och vintersolstånd var de två viktigaste på Medelhavs området (här i Norden också sommarsolståndet dvs Midsommar). Man försökte placera årets början, 25 mars, till vårdagjämningen. Ganska exakt 9 månader senare inträffar vintersolståndet. Den antika mystiken kopplade detta ihop, och Solens födelsedag firades således vid vintersolståndet, emedan konceptionen, "det heliga bröllopet" enligt den gamla fruktbarhetsriten skedde vid vårdagjämningen. Man brukade lägga till extra dagar i året efter vintersolståndet för att nästa vårdagjämning skulle ske vid rätta datum. Dessa extra dagar ägnades åt religiösa fester. Det blev sedan också naturligt att börja årsräkningen efter dessa festligheter, från 1 januari. Det förekom redan under antiken att man räknade år så, även om det inte blev allmänt spritt. Senare under kristen epok ville man konkurrera ut de kvarlevande hedniska festerna och började fira Jesu födelse vid denna tid.

I antika texter är det mycket vanligt med ett uråldrigt sätt att ge namn åt året: man angav namnet på en härskare och numret för regeringsåret. I Rom utvecklades det till en variant då man bara angav namnet på någon som innehade en viktig ämbetspost det året, eftersom Rom länge var en republik och det fanns officiellt ingen envåldshärskare. Tjänstetiden för ett sådant politiskt vald ämbete var tämligen kort, 1 till 3 år, så året ansågs vara tillräckligt noggrant angivet med det. Senare under kejsartiden använde man en kejsares namn och hans regeringsår, eller kejsaren och en tjänsteman i kombination. Således står det i evangelierna, att det hände under Augustus regeringstid medan Kyrenius (grekisk namnform, han hette Quirinius på latin egentligen) var ståthållare i Judeen. Det låter som en typiskt dåtida årtalangivelse som avser de (två eller tre) åren som Quirinius innehade det officiella ämbetet, dvs. omkring 6 e. Kr., och inte alla de ett tjogutal år han annars var verksam i Judeen, eftersom man ju tydligt i texten söker precisera året. (Men den tolkningen stämmer inte med regeringstiden på Herodes den Store, som också förekommer i texten.)


Eftertankar

Jag har en försökt hålla en vetenskaplig humanistisk infallsvinkel, och utövar ingen avsiktlig polemik emot religionen i sig. Det finns tyvärr många som anser det vara förbjudet att tolka Bibeln annat än kristet religiöst sätt, och sedan finns andra som kritiserar Bibeln med utgångspunkt av religionshat. Folk med fanatisk tro, fanatiska ateister medräknade, har jag ingenting till övers. Jag avser inte kritisera, jag omtolkar, och utgår i tolkningen från en sökning av historisk bakgrund. Jag drivs av nyfikenhet, inte av vilja att nedvärdera någon eller någons tro. Jag ser mig själv som "mannen från Mars" som har lärt sig förstå människors språk, men som inte riktigt har förstått innebörden. Vad menas egentligen med ord som ”Guds ande”, varför måste man ”frukta Gud”, vad är ”synden”, och varför behövs en "frälsning". Alla dessa och många fler religiösa begrepp visar sig dessbättre ha en känd historisk bakgrund, och blir på så sätt någorlunda möjliga att begripa även för den icke religiösa. Jag hoppas att jag kan hjälpa någon mer än mig själv att förstå.

Jag ber läsaren också beakta författarens följande mer filosofiska synpunkter:

Våra kunskaper om hur verkligheten är beskaffad är ytterst begränsade. Det går att slå mot ateismen med logik precis som det går att slå mot religion. Det går inte bevisa att ateismens teser är ett fakta lika lite som det går att bevisa att en viss religion är ett faktum. Således måste ateismen betraktas som en tro, i den meningen att ateisten litar sig till att ha rätt utan att kunna bevisa det. Den tron förtjänar respekt såsom alla andra, men inte mer. Som ett begrepp är inte ateism entydig och kan mena olika saker. Historiskt kommer termen ”ateist” från antikens Grekland, att inte tro på existensen av de grekiska gudarna (vilket Sokrates som bekant fick sona med livet). En del menar att ateism är samma sak som materialism, vilket dock inte är så självklart. Materialister tror att allting i vår verklighet är i grunden materia, men modern naturvetenskap i djupaste kunskapsnivån har inget entydigt svar på vad materia är för något. Vetenskapen sysslar inte med Guds eller andarnas existens, men den vetenskapliga logiken leder ändå till tankegångar som gör materien mycket mindre materiell än vad materialisterna verkar tro.

Vetenskapliga sanningar är föränderliga, för det är vetenskapens syfte att komma med ständigt nya kunskaper och infallsvinklar. Det är vanskligt, stundom till och med farligt, att basera etiska regler på vad vetenskapen just för tillfället håller för ett faktum. Visserligen kan vetenskapen ge långsiktigt pålitliga resultat i rent kvantifierbara frågor, men när det gäller kvaliteter och etik är vetenskapen ett rent farligt rättesnöre. Missförstånd, mer eller mindre avsiktliga, har lett till förfärliga resultat, som läran om den ”starkares överlevnad”, som används som grund för politiska förföljelser av hela folkgrupper. Dels är det felciterat, då det egentligen ska heta ”överlevnad av den bäst anpassade”, dels grundligt fel då det i första hand inte gäller individer utan hela ekosystem i den nyare forskningens belysning.

Samhällets grundvärderingar som styr vårt liv behöver för att bestå en långsiktig humanistisk grund. Vi talar om filosofisk etik och moral, och naturvetenskap, som det ovan konstateras, har andra mål och duger inte till det. Vi har ingen oberoende och obestridlig sanning som etiken kan baseras på, ingen annan än våra känslor och vår erfarenhet. Erfarenhet och känslor säger att religion ger långvariga stabila värderingar. De behöver inte vara helt fasta men de ska inte ändras för mycket om vi ska kunna planera tryggt vårt liv och våra efterkommandes liv. Idealet skulle förstås vara att vi hade en absolut vetenskaplig sanning som inte gick att rubba, men det är en omöjlighet och emot vetenskapens intentioner. Så vi behöver en ersättare, en ”ställföreträdande absolut sanning”, dvs. någonting som av mänsklig erfarenhetsgrund kan betraktas som sanning och som håller över en lång rad av generationer. Det är en sådan grund religionerna erbjuder. Det är därför vi har religioner, det är den filosofiska förklaringen till religioners existens. Kloka människor vet att det är så, och vet hur man hanterar det faktum att sanningen i religionen har ett sådant förbehåll. Så länge man kommer ihåg det blir man inte fanatiskt troende, och tillåter religionen att erbjuda den etiska grunden som är nödvändig för ett tryggt liv. Man kan ha en tro, men man kvarhåller en tvivel, och man tillåter andra att tro annorlunda. Bokstavstroende och fanatiker är sådana som inte känner sig trygga i sin tro, och tvingas värja sig mot den oro som folk som tror annorlunda framkallar hos dem.

När vi nu väl har sett att religion ur mänsklig synpunkt är nödvändigt för trygghet och beständiga etiska värden, kommer vi fram till den subtila insikten att det ändå finns en måtta sanning i de religiösa lärorna. Det är inte sanningar i logisk mening, men logiken har ändå sina begränsningar. Det finns mer subtila sanningar, vilka inte kan beskrivas i exakta formler, utan måste antydas, och själv personligen upplevas. Detta är vad sann tro är. Religionens yttre former är också i viss utsträckning viktiga för de skapar en mental bakgrundsbild mot vilken de subtilare sanningarna blir möjliga att skönjas. Lärans stabilitet tjänar syftet att kunna förmedla samma bild generation efter generation. Så skapas och bevaras kulturer och etnicitet, men också moral och värderingar. Religion är samhällets genetik, den ska visserligen förändras och utvecklas långsamt, men den ska ändå vara tillräckligt stabil för att bevara liv. För det finns också avarter, religiösa (och icke-religiösa) tankeriktningar som inte förmår bevara god liv utan leder till fanatism och mänskliga katastrofer. För att utvecklas vidare och till det bättre måste religionen kunna utsättas för påfrestningar, den måste tillåtas att granskas, och den måste tåla det.


 Högst upp på denna sida | Tillbaka till huvudsidan