Djävulen

Seppo Nurmi, 2007-2014

Huvudsida: B-hist, hemsida: www.kosmiska.se

Inledning

Djävulen är en falsk figur, det var jag bekant med innan jag började denna lilla analys, men att han skulle vara så genomfalsk som det sedan visade sig, det var faktiskt lite av en överraskning. Först något om ”Djävulens” etymologi, och det finns åtminstone två olika. Kyrkans språk var länge latin varför det känns naturligt att börja därifrån. Nu är det dock så att något ord för denna figur fanns inte alls i latinet ursprungligen, han var helt okänt för de gamla romarna, men han kom in i kyrkolatinet i formen ”Diabolus”, ett ord som möjligen kommer från ett annat håll.

devilI antikens latin är ordet för gud ”deus” och ”dea” för gudinna, med de äldre samt mer folkliga dialektala formerna ”dievus” och ”dieva” (därifrån kommer också det moderna ordet ”diva” i betydelsen gudinnelikt överlägsen person). De lantliga dialekterna låg närmare dagens italienska redan under antiken, och hade mycket av sitt ordförråd från konkurrerande italienska språk, som till exempel samniternas språk som kallas oskiska. I det språket heter gud och gudinna ”diuvei” resp. ”deivai”. Alla är av samma ordstam ”deva” som härstammar från det fornindiska indoeuropeiska urspråket sanskrit. Ordet har betydelsen ”gud” helt generellt. Från början avsågs de hedniska gudarna, som sedan under kristen tid demoniserades, och man behövde då separera ordet för gud till två diametrala motsatser. Man uppfinner således djävulen i sin kyrkliga form. På kyrkolatin heter djävulen ”Diabolus”. Detta kan alltså från början härstamma från ett ord för gud, fast från sådana ord i folkliga dialekter. Den folkliga italienska formen är ”Diavolo”, och har säkert gemensam bakgrund med bl.a engelska ”Devil” och svenska ”Djävul” (med en äldre stavning ”Dievul”), samt det något annorlunda lydande tyska ordet ”Teufel”. Likaledes skulle man fått därifrån det spanska ”Diablo” och franska ”Diable”.

En annan vanlig tolkning för Diabolo utgår från grekiska ”diabolos”, som i varje fall i bibliska sammanhang tolkas som ”Guds anklagare”, men som egentligen betyder bara någon som anklagar. Jag har inte kunnat finna etymologiska fakta som skulle ge någon äldre religiös betydelse för termen. Möjligen kan det ordet ha kommit över till andra språk via den grekiska översättningen av Bibeln, eftersom det hebreiska ordet ”Satan” anses ha en liknande betydelse. Den låter som en efterkonstruktion, man var av teologiska skäl i behov att finna en härledning som direkt hänvisade till Guds motståndare. Det gör i sig inte den här etymologin mer osannolik, snarare tvärtom: som det visar sig är Djävulen själv en efterkonstruktion, och då är det väl troligt att hans namn också är det.

En äldre grekisk ordform för den senare etymologin skulle kanske bli ”dia ballosis” där prepos. ”dia” = genom eller tvärs över som i ”diameter”, och verbet ”ballo” = kasta som i ”ballistik”, samt ändelse ”-os(is)” som betyder en som gör något (den sista delen ”-is” försvinner i lite senare grekiska ordformer). Ordagrant alltså en som kastar sig över någon. Den första delen kanske i slarvig läsning kan uppfattas som Deo” genitiv formen av Deus , och man har velat översätta ”Diabolos” felaktigt som ”Guds anklagare”, men det grekiska ordet som sådan har verkligen inget religiöst innehåll.
Diabolos kan i böjd form bli ”diabolo”, men som grundform har den senare inte alls har med Djävulen att göra, utan avser en gammal jojo-liknande leksak. Ordet är italienska och betyder ”dubbelskål”, eftersom föremålet har formen av två skålar fästa ihop i bottnen.

I forntiden fanns dock egentligen ingen renodlad djävul, snarare var alla gudom mer eller mindre onda. Sådan var också sumerernas huvudgud Enlil, som kanske är urformen till himmelsguden som motsvarar hebréernas El eller Jahveh. Enlil var synnerligen lättretlig och ville ideligen förinta människorna. Att ”frukta gud” hade en mer bokstavlig betydelse, i stället av en allmän fromhet som det verkar betyda numera. Det tog årtusenden innan den fruktade guden blev den gode guden. Samtidigt fanns också goda gudar, och gudinnor. Dessa betecknas numera ofta som ”avgudar”, de har med tiden av kristna (och inom islam), associerats med djävulen, såsom jag närmare redogör nedan.

Även om det alltså inte fanns någon regelrätt Djävul i äldsta tider, trodde man på onda andar. Det ansågs finnas en hel skara sådana, och ofta trodde man att de hade sin hemvist i underjorden, i skogen, bakom fjärran berg eller hav osv. Dessa demoner kom och störde, och man försökte jaga dem tillbaka dit de tillhörde. Det var förtretliga andeväsen, mindre mäktiga än gudarna, men de kunde orsaka skada, sjukdom, och även död. De hade dock sällan makt över hela länder och kungariken, som gudarna ansågs ha. Om de till undantag hade en sådan makt var de som regel gudar till ett fiendefolk, som man sökte svärta ner så det egna folket inte skulle få för sig att dyrka dem.

Djävulen kan med goda skäl kallas en modern myt, som alltjämt utvecklas och ändrar sig. Kyrkan som sagt har varit mycket framträdande i utvecklandet av myten, men också myndigheterna, som med hjälp av "Den Onde" och Helvetets eld kunde skrämma folk till lydnad. Denna skrämseltaktik verkar fungera än i dag, det ser man ännu på många håll. Den kristna djävulsgestalten förefaller vara en teologisk konstruktion vars bakgrund är tydligt religionspolitisk. Eftersom det var rätt hopplöst att bekämpa en stor skara av konkurrerande gudar och andeväsen, kom man på en förenkling. Man uppfinner en teologisk motpart till Gud som ensam är ansvarig för all ondskan. Det är mycket enklare i teologin att föra ihop alla konkurrenter till den enda Guden till en enda Djävul. Varifrån har man tagit stoftet för denna, som det verkar, avsiktligt konstgjorda figur? Jag försöker belysa här några typiska inslag. Det blir en uppräkning av mer eller mindre avsiktliga feltolkningar och folkliga missförstånd av äldre religiösa föreställningar. Listan kan göras mycket längre, det som står nedan är långt ifrån uttömmande.

Jag vill också påpeka att jag på intet sätt försöker att försvara själva Djävulen, snarare bara att visa att det inte finns något riktigt äkta runt den figuren att försvara på.


Djävulen som en retorisk figur

Under antiken var retoriken en vetenskap som uppskattades högt. Vi har fortfarande kvar mycket den uppskattningen när det gäller politiskt och religiöst språkbruk. Den vetenskapliga retoriken har sk. ”figurer” som avser metoder för att vinna över sin motståndare i talekonst. För att nämna ett par som kan vara intressanta i sammanhanget: att förlöjliga den motståndaren som talar med patos, och förringa den som försöker att använda humor. Det är som det gamla spelet om ”påse, sten och sax”, där ena alternativet alltid vinner över det andra. En viktig retorisk figur som flitigt används heter ”skyldig på grund av association”. Således kan talaren associera sin motståndare till exempel till en känt kriminell eller en misslyckad politiker, och det räcker med att tala om sin motståndare och den kriminella, eller om den misslyckade, i samma sats-sammanhang, även om man i sig inte framhåller sambandet. Åhöraren kommer i varje fall koppla ihop det, enligt ”ingen rök utan eld” principen.

Djävulen är att betrakta bland den starkaste av alla retoriska figurer. Det finns ingen så ”kriminell” symbol i en religiös debatt än Djävulen, och man slipper krångla till det som i exemplen ovan. Kan man hänföra sin motståndare till Djävulens anhang är motståndaren förlorad. Gud är inte lika stark i retoriken, Guds existens kan även förnekas. Men att förneka en anknytning till Djävulen, om man har blivit beskylld med det, det går inte. Det är ju känt, nämligen, att Djävulen alltid förnekar sig själv. På så sätt blir nekandet ett erkännande. Inte undra på att Djävulen så flitigt används i predikningar, särskilt av fanatiskt troende. Har någon en gång beskyllts att vara anhängare av Djävulen, finns ingen annan utväg att underkasta sig talaren. Med (den retoriske) Djävulens hjälp har så talaren övertagit makten i debatten.


Utseendet och utstyrseln

Hornen, bockfoten och svansen

Här har vi en bild av den ”förskräcklige”, vars blotta åsyn väcker fasa. Det är antikens grekiske skogsgud Pan (romarnas Faunus ) vi talar om. Gudens namn har möjligen en gemensam urform, i stil med ”Phaunos”, där Ph i grekiskan uttalas som ett P, men i latinet som ett F, för det är vanligt med en sådan bokstavsväxling mellan dessa besläktade språk. Det svenska ordet ”Fan” kan ha samma ursprung. Denna bockfotade och hornbeprydde naturväsen var så förfärlig att se att folk flydde i ”panik”,fan vilket förklarar panursprunget till det ordet. Djävulens svans var så egentligen från början en bocksvans som är kort och lätt att dölja. Konstnärer fann den till och med för lätt att dölja, varför den byttes med tiden ut mot någonting som liknar en kosvans eller en draksvans.

Bilden här till vänster visar (en sentida kopia av) en antik skulptur av den fule men snälle skogsguden Pan. Den andra bilden, den till höger, visar en modern grafikers syn på Djävulen. Nog är det Pan som är förebilden här också, bara hornen har gjorts större (horn av en stor bagge i stället av en bock). Minen i båda är mer pilsk än ond, vilket överensstämmer väl med den antika uppfattningen om Pan.

Pan var en godlynt gudom, herdarnas beskyddare, som hjälpte folk i deras dagliga värv. Den förskräckliga åsynen var mer för att skrämma rovdjur och onda andar. Motsvarande förskräckliga väktare på de godas sida finner man också i österländsk mytologi, sådana figurer finns t,ex i gamla kinesiska tempel. Pan var också guden för pastoral harmoni och musik, Panflöjten har fått namnet efter honom. Han var också fruktbarhetsgud, kännetecknad av vild sexualitet och ständig potens. Han var svår efter all slags honkön, vilket var lätt att associera till de orgier som man på medeltiden och senare ansåg Djävulen hålla på med.

pan_vingudFaunerna uppfattades också som att vara en hel hord, och till sällskapen tillhörde också nymfer, satyrer mm naturandar, och den sexuella frigjordheten var en central tema. Dessa kopplades också ihop med vinets och fruktbarhetens gud Dionysos, romarnas Baccus, till vars följe dessa naturväsen ansågs tillhöra. I Grekland och Rom anordnades årliga vilda fester som hade en fruktbarhetstema, och där kulterna runt Dionysos och Pan utövades. En lövad och med blomstergirlander täckt fallos-staty drogs fram i en vagn medan folk jublade, dansade och drack. Dessa fester var direkta föregångare till vår tids karnevaler, även om man nog oftast lämnar ut falloset ur processionen.

Bilden till vänster är från en grekisk vasmålning runt 350 f.Kr. och visar Pan som en vingud, med bockhorn och backsvans. Hornens framåtböjda läge är vanlig i antika bilder, och symboliserar erotisk förmåga.

Under antiken spreds ett rykte (berättad av Plutarchos) att en sjöman vid namn Thamus hade fått ett gudomligt meddelande att Pan hade dött. Snarare så var det en sammanblandning med ett religiöst ritual där det hördes rop på ”Thamus Panmegas”, ”den allstore Tammuz”, som var en Babylonisk-Syrisk frälsargestalt vars död och återuppståndelse firades vid påsken enligt en årtusenden gammal sedvänja. Hur som helst, så dyker den hiskeliga bockfotade och hornbeprydde figuren igen på medeltiden för att skrämma vettet av folket. Pan kanske inte motsvarar Djävulen i teologiska termer, men den satyriska utstyrseln och den skrämmande yttre åsynen har säkerligen påverkat hur Djävulen har framställts i konsten. Pan som ett naturväsen kunde ta gestalten av ett djur, och det tror man om Djävulen också. Som en svart katt (därför spottar man efter den), eller som en pudel ( ”pudelns kärna” i Goethe’s Faust), osv.


Djävulen och hans anhangdemon

Ibland förekommer djävulen ihop med en skara av liknande figurer, fast ofta mindre. Dessa representerar förstås hans anhang, smådjävlarna, men de är också en kvarleva av Pan's sällskap, vilka var mindre Pan-lika figurer Paniskoi, samt satyrer och diverse andra naturväsen. Dessa kom också att identifieras med de talrika demoner som man förr trodde på. Demonerna var också från början mer att uppfatta som naturväsen: det fanns ingen viss utpräglad ond ande utan det var naturen och dess talrika väsen av olika slag som uppfattades som hotfulla.

Under grekisk kultur uppstår sedan en mer idylliska naturuppfattning, då den grekiska naturen var till stor del förvandlad till en pastoral mark, med herdar med sina får och getter, och det onda med tiden blev diffust och svårtolkad, mer sammanknippad med människans egen ondska och tragiska öden. Grekerna hade sina skådespel, tragedierna, som hade ett ödesmättat religiöst innehåll. Naturväsen kom att uppfattas som frigjorda lustiga figurer som firades med backanaler mm festligheter. Läran om Djävulen och hans anhang var nya kristna kyrkans sätt att försöka undertrycka den populära kulten kring dessa naturväsen och det sexuellt frigjorda firandet.


Eldgaffeln

poseidonTreudden, eller ”eldgaffeln”, är egentligen ett ljuster, ett fiskeredskap. Under antiken var treudden en symbol för havsguden, grekernas Poseidon, romarnas Neptunus, vilken inte bara härskade över havet och stormarna där, utan kallades också för ”jordskakaren”. Jordbävningar och vulkanutbrott ansågs vara hans verk, något som i Italien och andra Medlehavsländer inte är så ovanliga naturkatastrofer. Det var ju onda krafter, och i den medeltida kristendomen flyttades denna ondska från den hedniske guden till Djävulen. I folkliga föreställningar, när kunskapen om antika gudar började bli mer suddig, kopplades Poseidon och Djävulen också ihop med den ganska obetydliga romerska eldguden Vulkanus i sin underjordiska grotta. På så sätt förväxlades med tiden fiskeredskapet treudden med eldgaffeln.

Bilden visar en modern Poseidon-staty i antik stil, som finns att beskåda i Köpenhamn.

Treudden var också ett tvekampsvapen för gladiatorer i Rom, och bars i gladiatorkampen av en symbolfigur kallad ”Retarius” som också hade ett slags fiskenät som han försökte snärja motståndaren i. Trots sin enkla beväpning och lätta utrustning betraktades denna som en farlig motståndare i gladiatorspelen pga. sin lättrörlighet. En av Kristus symboler är fisken, och motsatsen i den kristna teologin är Djävulen som fiskar själar. Fiskenätet har han sedan tappat bort men treudden är kvar för att symbolisera denna hans egenhet.

Den nordiska Loke påminner om Poseidon i den mån att det är den fjättrade Loke som rycker sina bojor och orsakar jordbävningar. Han blir fri i världens ende, vid Ragnarök, trodde svenskarnas förfäder, där är en ytterligare koppling till svavel och rök. Loke är också en motståndare till asa-gudrana, och har således samma roll som Satan i den judiska mytologin (om vilken mer längre fram).


Lucifer

luciferOrdet ”lucifer ” är latin och betyder ”eldbäraren” eller ”eldbringaren”. Liknande bakgrund har också den grekiska titanen Prometheus, som är människovän och kommer med elden till människorna. Hans namn syftar på visdom, att tänka före, och han har så en tydlig släktskap till, eller direkt härstammar från, den ca fyra tusen år äldre sumeriska vatten- och visdomsguden Enki, som också hjälper människorna, och kommer med metoder att odla jorden och göra eld. Detta högförräderi behagade inte den högste guden som förbannar avfällingen. Hos grekerna vad denna högste guden Zeus, och hos sumererna Enlil, som de forna hebréerna förkortade till El.

Bild: En modern konstnärlig grafisk produktion föreställande Lucifer med lysande ögon. Här har Lucifer identifierats med Djävulen. Märk väl att det är kohorn, vilket är vanligare numera. Bockhorn anses ofta för små för nutida produktioner.

Sådant människovänligt beteende ledde alltså till utfrysning i gudarnas värld. Människorna skulle inte hjälpas till ett värdigt liv, de skulle förbli gudarnas slavar. Eldbäraren är en rebell bland gudarna. Men han är ännu inte ”Den Onde”, för han är god, och en del äldre sumeriska skrifter anger Enki som den guden som skapade människan. Han är i ett slags förbund med människorna för att med sin visdom, och ibland med slughet, hjälpa människorna mot den retliga och lynniga himmelsherren Enlil.

”Lucifer ” i latinet har också i betydelsen morgonstjärna dvs. planeten Venus, som inte bara representerar den romersk-grekiska kärleksgudinnan, utan också modergudinnan och kärleksgudinnan (Venus i Rom eller Afrodite i Grekland, Inanna / Ishtar / Astarte i Mellanöstern). Djävulen har en i olika sammanhang återkommande koppling till den för kristendomen så misshagliga moder- och kärleksgudinnan, som faktiskt länge (fram till 400-talet e.Kr.) var den starkaste konkurrenten till Kristendomen.

På grekiska heter eldbärare ”Fosfor”, varav kommer ett latiniserat form ”Phosporus” som ytterligare ett antikt benämning för planeten Venus som morgonstjärna. Grundämnet fosfor fattar lätt eld varför den också fick samma latinska namn. Utöver svavel som finns såväl i svartkrut som i vulkanisk aska, är fosfor en av de ämnen som man förknippade med elden i Helvetet.


Mörkrets Furste

Denna figur uppfattas i sin allra tidigaste form som demonernas högste. Den är numera kanske mer vanlig i den anglosaxiska kultursfären (”Prince of Darkness”), och förekommer rätt sparsamt hos oss. Denna mörkrets ande är i en slående motsättning till eldbäraren och morgonstjärnan Lucifer, som han ofta associeras med. På modern tid har vi vissa svårigheter att få ihop mytologin om denna motsägande figur. Bakgrunden till ”Mörkrets furste” kan man leta i österländska religioner, det går så långt som till Indien. Antikens människor trodde visserligen på ett flertal ondsinta och farliga andeväsen, men de hade ingen enhetlig djävulsfigur, ingen högste av de onda.

Den närmaste forntida motsvarigheten till den onda är den persiska Ahriman som mörkrets herre, en mytologi från ca. 300 f.Kr. och fram till ca 900 e.Kr. Motsatsen är ljusets herre Ormuz, och den senare identifieras med Lucifer (särskilt i antroposofin). De representerar världens olika aspekter och delning till motsatta krafter, och kampen mellan dem som hela existensen bygger på. Någon gång under andra årtusendet f.Kr. uppstår i Persien religionen zoroarism enligt vilken det är profeten Zarathustra som medför den stora visheten som förenar världen. Det var en persisk religion, som dock spridde sig både till väst och till öst, vilket också påskyndades av det att anhängarna förföljdes i Persien. När profeten Zarathustra levde är omdiskuterat, men inte senare än 600-talet f.Kr. Guds namn i zoroarismen var egentligen Ahura Mazda, och hans onde motpart hette Angra Mainuy. Senare, så framställer man det man ofta, har namnen utvecklats till formen Ormuz (eller Ohrmazd) respektive Ahriman. Men man har spekulerat andra möjligheter, som att Ormuz på något sätt skulle ha samband med Hormuz sundet.

En annan möjlig bakgrund är en religion som kallas Zurvanism, vars gud hette Zurvan och som hade två söner, en god och en ond, ljusets och mörkrets prins. Zurvanismen bär tecken för släktskap med indisk brahmaism och hinduism, därifrån den kanske härstammar. Också i zoroarismen nämns guden Zurvan som tidens gud. Det är möjligt att zoroarismen utvecklades ur zurvanismen, men å andra sidan verkar det som dessa två religioner existerade och vidareutvecklades parallellt fram till ca. 200 f.Kr., och de påverkade säkert varandra. Ofta blandas dessa religioner ihop, för det är inte så mycket som är känt om zurvanismen, men desto mer har man skrivit om zoroarismen (även i världslitteratur, till exempel filosofen Friedrich Nietzsches kända verk ”Also sparch Zarathustra”).

I Indien lever fortfarande zoroarister, kallade Parser (dvs. perser). Religionen har ett (i Indiska mått mätt) litet antal utövare, som dock en del tillhör i Indiens mest inflytelserika familjer, bl.a ägarfamiljen till Indiens största industrikomplex Tata-group.

Zoroarismen utbredning påverkade religiösa och filosofiska föreställningar i väst. Typiskt sådant är Himmel och Helvete som icke jordiska former av existensen, och att det finns bara två Herrar att välja mellan, den Gude eller den Onde. Också Platons uppfattning om en ideal-värld, som ska finnas parallellt med den skuggvärld där vi lever i, bär zoroaristiska kännetecken. Denna typ av dualism spred sig från ca 400-talet f.Kr. Framåt och förekom inte bara i Grekland utan också i Syrien och ända ner till Egypten. Syrien och Egypten helleniserades efter Alexander den Store och blev grekisk-österländska blandkulturer där många religiösa blandningar florerade. Bland annat läran om heliga män, asketiska utövare som var trogna på en viss gud, spred sig hit förmedlad av perserna, härstammande kanske ända från Indien. Det utvecklades till asketiska klosterrörelser i Syrien och i Egypten, kristna klosterorden har hämtat sina förebilder här.

Efter frigörelsen från Babyloniska fångenskapen, vilket gjorde att judarna var i tacksamhetsskuld till perserna, vann persiska idéer fotfäste också hos dem. Från den patriarkala tron på Abrahams gud som skyddade det egna folket mot främmande gudar och folk utvecklades i stället en mer allmänmänsklig gudsbild, Gud i motsats till den Onde. Det är nu Satan förvandlas till Guds motkraft, från att ha varit en ganska harmlös narr och baktalare. Kristendomens uppfattning om Satan bygger vidare på den grunden, ytterligare förstärkt med den kristen-hellenistiska nyplatonismen, som den också den har sin bakgrund i zoroarismens motsättning mellan en ljus och mörk sida av existensen. Därifrån kommer egentligen den kristna läran om dualismen, en himmelsk värld som är vår riktiga hemvist, och en vrång jordisk värld som ska bara vara en förberedelse till himmelsfärden. Och den som inte förmår uppfylla kraven i sitt jordeliv, eller inte vill ta emot frälsningen, hamnar under den mörka furstens makt.


Baphomet

baphometBaphomet är en motstridig ockult figur, som anses förena gott och ont. Denna gudom påstås ha dyrkats av medlemmarna av Tempelriddarorden, ett orden som var mäktig under korsfararperioden men som senare bannlystes. Även frimurare har beskyllts på motsvarande. Det är oklart om sanningshalten runt dessa påståenden. Bl.a annat är källan en fransk 1800-tals författare, som skrev under pseudonymen Eliphas Levi, och som sägs också ha myntat ordet "ockultism". Den äldsta bakgrunden till denna bockliknande figur kunde vara en gud från sumerisk tid (Shub-Niggurath), som var gudarnas rådgivare.

Bild av Baphomet, som här framställs som en halvt kvinnlig figur.

En annan teori är att man på medeltiden blandade ihop denna med "Mahmed", en då vanligt förekommande form av namnet Muhammed. Eftersom faktiska kunskaper av Islam i den kristna världen då var nästan obefintliga, trodde man att muslimerna dyrkade en hednisk gud eller djävulen i form av Baphomet. Dyrkan av Baphomet lär förekomma än idag inom djävulsdyrkan och i andra ockulta kretsar, men det är ett nutida fenomen och bygger på ytterligare förvrängningar av de äldre myterna.

Det finns en möjlig, till och med sannolik, koppling till den i sinom tid mycket utspridda religionen i romarriket, tron på den persiske guden Mithras. Denna religion tycks ha försvunnit helt spårlöst vid kristendomens inträde. En förklaring kan vara att den strängt hierarkiska religionen som Mithras tron var införlivades till kristendomen såsom ett orden, och gav så småningom upphov till de ordenssystem som har funnits och delvis ännu finns: olika riddarorden, och t.ex frimurarorden. Mithras var nämligen också en frälsare som dog och återuppstod, och en del av de berättelser vi har om Jesus faktiskt berättades om Mithras redan långt tidigare. T.ex den om de tre vise männen, och den heliga måltiden var viktig också för Mithras troende.

I det stränga hierarkin var det tillräckligt att byta ut det högsta skiktet till kristna, och så var övergången till kristendom ett faktum. En kanske djärv teori, men inte orimlig, är att Tempelriddarna egentligen från början var en Mithras-orden som kristnades. En figur likt Baphomet ska kunna vara en ledsagande gestalt i dessa orden. Men efter att Jesus tog över från Mithras föll Baphomet i kurs, och som det brukar i sådana fall, han blev en ockult figur.


Leviatan

leviathanLeviatan eller Leviathan. I gamla testamentet är det ett havsodjur, och omnämns också bara som ”Ormen”. Inom kristen mytbildning sammankopplas ofta med Djävulen och paradisets orm. Förekommer också positiv betydelse som en världshärskare och skyddsande, som i 1600-tals filosofen Thomas Hobbes bok vid namn ”Leviathan”, där det en symbol för den goda staten (bilden är från den boken). Tycks vara ett populärt namn i böcker för det finns fler som använt det. Man kan förmoda att det är en äldre havsgudom som ligger bakom gestalten. Har vissa anknytningar till gestalter som den grekiske havsguden Poseidon, och den ormen som ligger runt hela världsomkretsen, som många folkslag trodde på, såsom mesopotamier, greker och vikingar.

Bilden är från Hobbes bok "Leviathan".


En avvisad gudom, eller en fallen ängel

Det är många mytiska figurer som kan räknas upp här, inte bara titanen Prometeus som redan nämndes. Onekligen faller den kvinnliga demonen Lilith, i judisk mytologi Adams första fru, i den kategorin, liksom Adapa som den ”gamle” Adam, en från himlen avvisad vädergud som hade mixtrat med vindarna, och som fick straffet att bli dödlig och så blev den första människan. I de sumeriska myterna föregick han den av stoft skapade nye ”Adam”. Ormen i paradiset, som i äldre mytologi representerar Ishtar eller Lilith, hör också hit (men Ishtar, sumerernas Inanna, hade också en besvärlig demon i form av en orm i sin trädgård). Många folk har varierande djävulsgestalter som har gemensamt att de är avvisade gudar från förkristen tid.

En avvisad andlig varelse kallas ofta ”fallen ängel” i judisk och kristen religiös språkbruk. Vanligtvis är det Lucifer som är den fallna ängeln, eller så den judiske Satan. Det ligger antingen en relativt sen Judisk Kabbalistisk eller Kristen mytbildning bakom den versionen, men bakgrunden är ändå den urgamla berättelsen om ljusbäraren.

En till avvisad främmande gud är den babyloniske eldguden Molok (eller Malek på kananeiska), vars närmaste offerplats från Jerusalem sett fanns i Hinnomdalen, vilket ortsnamn (hebr. Gei-Hinnom) har gett upphov till judarnas namn på Helvetet,”Gehenna”. Man kan göra en lång lista av namn på främmande gudar som senare har blivit synonymer till Djävulen. Nedan har jag ett till exempel.


Ilskans gud, Jäveln, Perkele

Med djävulen sammankopplas ibland också Asmodeus, som är ursprungligen en persisk gud (Aeshma Daeva), en gud av ilska. Det är den typen av andar man åkallar just vid tillfällig ilska eller smärta. Den svenska ”Jävel” är väl ofta använt som ilskans gudom. Andemeningen är egentligen inte åkallan utan just att avvisa. Ilskan eller smärtan lindras, så känner man, när gudens namn ropas (det finns numera vetenskapliga bevis som stödjer den hypotesen).

I Finland är ilskans och förtretens gud Piru, men Perkele är ett annat namn som används ofta. Det är finnarnas och en del nordsvenskarnas motsvarighet till Djävulen. Ursprunget anses vara en baltisk åskgud, Perkunas. Finnarna tog med sig namnet när de vandrade norrut mot Skandinavien, och förvrängde det till en svordom.


Belsebub

Det är en figur med en intressant historisk bakgrund. Bibeln talar om ”Belsebub” som skulle vara den mäktigaste guden i Filistéernas stad Ekron. Staden låg bara knappt 4 mil från Jerusalem, och fanns som en kananeisk stad långt före 1200-talet f.Kr. då Filistéerna tog över den; den fanns kvar som stad ända till runt 100 f.Kr. Jerusalem och Ekron var tidvis bittra fiender, men fiendskapen mellan Israels folk och filistéerna var inte kontinuerlig, utan det fanns långa fredliga perioder då kulturerna påverkade varandra. Bibelns folknamn ”filistéer” och det moderna ”palestinier” har gemensam grund i en äldre ordform ”phaelistinae”; krig mellan dem och israeler förekommer dessvärre fortfarande.

Denna ”Belsebub”, en gud till Israelernas arvfiender, behövde förstås bekämpas, inte minst för att också en del av Israelerna var lockade att dyrka honom. Till och med kungen av Israel, som det berättas i Bibeln i Andra Konungaboken, 1 Kap. Det sägs också att man offrade människor till denna gud genom att bränna dem levande. Vid människooffer brukade man forna tider använda krigsfångar när tillgång fanns, troligen också då hebreiska fångar. Ett av offerplatserna var Hinnomdalen (Gei-Hinnom) utanför Jerusalem, på hebreiska också kallad Gehenna. Helvetets eld kan ha en av sina förebilder här, och namnet Gehenna kom så att beteckna helvetet på hebreiska.

baalVad betyder då ordet ”Belsebub”? Ordet ”Baal”, eller lokalt kananeiskt uttal ”Bel”, betyder bara ”Herre”, och generellt kallades alla gudar i Kanaan och Syrien med epitetet Baal eller Bel. Ett närliggande ord till ”sebub” är det hebreiska ”zebub” som betyder ”fluga”, och vi kommer till den populära översättningen ”Flugornas Herre ”. Var det en gud för boskapsskötare med flugproblem? Snarare är det en avsiktlig hebreisk förvrängning av namnet. Eftersom det var en mäktig gud för en handelsstad, får vi en mer trolig härledning från den kananeiska namnformen ”Bel Zebul”, eller ”Baal Zabul”, som betyder ”Furstarnas Herre”, och vars betydelse ligger nära det hebreiska ”Adonai Sebaot” dvs. ”Härskarornas Herre”, som Israels folk kallade sin gud när de befann sig i krig. Således kämpade Härskarornas Herre mot Furstarnas Herre, vilket låter mer sakligt och jämbördigt i sammanhanget. Det hebreiska ”Adonai” liksom det kananeiska ”Baal” eller ”Bel” betyder ”Herre”, och orden lånades kors och tvärs, och användes blandad. Så syrierna kunde kalla sina gudar ”Adonai” (vars grekiska form är Adonis), och hebréerna sin ibland för ”Bel”, vilket retade profeterna. De förbannade detta dumma folk som hade svårt att göra skillnad mellan grannarnas föraktliga ”flugherre” eller ”Belsebub”, och deras egen ”Herren Sebaot”.

Bilden här anses föreställa den syriske guden Baal Hadad, som var en stormgud.

Till kristen mytbildning lär ha påverkat en del att i Palestina-området dyrkades en Herre eller Baal som uppfattades som en son till El, alltså var han Guds son långt före Jesus. Inte förvånande representerar Baal (eller Belsebub) i Kristendomen också Antikrist. Eftersom Baal inte betecknar en viss gud utan bara är ett epitet, kan man spekulera vilken Baal som avses. Det var troligen den babyloniske världsfrälsaren, Himmelsgudinnans älskling Baal Tammuz, eller en palestinsk/syrisk motsvarighet till denne. En kandidat till fadern är sedan den syriske stormguden Baal Hadad, en konkurrent till El / Jahve, för också den senare var från början var en stormgud. ”Hadad” etymologiskt är samma som en babylonisk vädergud ”Adad”, sumerernas ”Adapa”, som forntida hebréer kallade ”Adama”. På så sätt för ”Belsbub” oss 6000 år tillbaka i tiden ända till den ”gamle Adam” i denna ganska virriga teologiska utveckling.

Det finns en del ockulta övertoner med epitetet ”Flugornas herre”, vilket har också utnyttjats av många författare. Det är bara en typisk exempel hur en felöversättning eller ordförvrängning blir till en myt och hamnar sedan bland det mer ockulta religiösa stoftet.


Demonerna

Vårt ord ”demon” kommer från grekiskans ”daimon”. Betydelsen är ursprungligen ungefär den samma som latinets ”genius”, den styrande livsanden människor ansågs att ha. (Därifrån kommer det att även vår tids konstnärer kan ha ”demoner”, och några har till och med ”genius”.) Det kan finnas onda ”daimon” som frestar från det ”rätta vägen ”, det är väl något sådant tankeprång som har lett till att demoner nu oftast avser onda andar.

pasuzuI bilden den sumerisk-babyloniske demonen Pasuzu, som var en och förmedlare mellan demoner och människor. Denna hund-liknande vingade varelse tillbads för han ansågs ha läkekraft, och det var dennes kvinnliga motpart, demonen Lamashtu som skickade sjukdomar till människor. Den senare är urformen till den grekiska sagans Pandora, hon som släppte ut sjukdomarna ur sin ”ask”. Observera också att figuren har fyra vingar, det var vanligt i Sumer och Babylon att andeväsen framställdes fyrvingade. Det är sådana bilder av skyddsandar av äldre typ som i Bibeln kallas för keruber. De är föregångare till den senare kristna konstens ”kerubiner”, som dock brukar framställas bara med två vingar.

Det fanns således en hel andevärld av diverse andar eller ”demoner”, nyttiga som förtretliga. Vissa fanns omkring där människor levde, vissa andra verkade bara i särskilda demonvärldar. Ordet har jag här använt som en gemensam beteckning för diverse naturväsen och andra mindre gudom. Också före detta gudar, som fallit från sin höga position, har stundom blivit avvisade till demonlandet. Demonernas land, på psykologisk plan, säkerligen också representerade det främmande och skrämmande som fanns utanför den egna kultursfären. Demonerna fanns inte bara i skogarna och i haven som då ännu var i stora delar outforskade, utan också främmande kulturer betraktades som boplatser för diverse ondsinta eller svårkontrollerbara andeväsen.

Andeväsen behövde betvingas så att de inte ställde till skada. Bland alla folk, verkar det, fanns en vedertagen metod att betvinga förtretliga andar. Det framgår i stort sätt alla gamla traditioner och skrifter, från Kalevala och Edda till Bibel. Andeväsen kunde befallas, och för det behövde man bara veta deras ”riktiga” namn. Det fanns alltså alltid ett magiskt ord för varje andeväsen som var effektivt i alla fall tillfälligt. Denna magi eller vana är djupt inbyggd i alla språk i de folkliga lagren: alla folken brukar svära. Detta förklarar också varför det i t.ex. judendom är förbjudet att uttala guds ”riktiga” namn. Det är för att människan inte är tillåten att försöka betvinga Gud. Det är det som menas i budord nummer 2: ”Du skall inte missbruka Herrens, din Guds, namn ”.

Främmande gudom och gudar för fiendefolk räknades utan vidare till de mer ondsinta och oberäkneliga demonerna, som man skulle hålla sig ifrån. Men handelsstater som Babylon och Grekland hade en mer vidsynt attityd och accepterade alla slags främmande gudar, bara de inte blev för dominerade. Den accepterande attityden var bra för handelsförbindelserna förstås. Sedan fanns nästan alltid inre grupperingar som var mer intoleranta, som hävdade sin suveränitet genom att höja värdet av den egna ättens gud, och nedvärdera andra. Sådana upproriska stämningar skapade grogrund för religiösa talare och åsiktsbildare, profeter. Deras budskap gick ut på att främmande gudar var farliga demoner, och representerade den onda jordiska makten, fiendefolket (filistéerna ) eller centralmakten (Babylon). T.ex. ”Mammon ”, rikedomens gud i närliggande handelsstäder. Mammon var egentligen en syrisk-palestinsk gud, men ansågs troligen också vara identisk med Babylons stadsgud Marduk.


Fruktbarhetskulten

Inte bara främmande gudar utan också den egna kulturens gudom demoniserades om de kommit i underläge i maktkampen. När man ville avvisa en underlydande folkgrupps tro förklarade man deras gud som en farlig demon. När patriarkatet växte starkare försökte man detta också med den tidigare mäktiga himmelens och vindarnas härskarinna. Hos forntida sumerer förvandlas sunnanvindens milda gudinna Nilil till demonen Lilitu, när klimatet ändras och de tidigare milda sydliga vindar blir torra ökenvindar. Hos judarna heter denna onda ande och Adams första hustru Lilith. Historien om Nilinl / Lilith bevisar detta, och Lilith uppfattas fortfarande i kristendomen som en av Djävulens personifikationer. Men i en del länder kvarstår dock modergudinnans makt. I Sumer heter moder- och krigsgudinnan Inanna, i Babylon motsvaras hon av Ishtar. I årtusenden behåller hon en ledande position i gudavärlden i Mesopotamien, trots ett patriarkaliskt stadsskikt.

ishtar”Skökan” är en fruktansvärd röd gestalt, som förekommer i en del skräckscener i de Bibliska profetiorna. Denna onekligen är den babyloniska kärleks- och modergudinnan Ishtar , eller den syriska Astarte , som man från hebreiskt patriarkaliskt håll försökte nedvärdera så gott det gick. Att djävulen också uppfattas som röd kan ha sin bakgrund här. Hon, den kvinnliga sidan av djävuls-gestalten, representerar i den kristna teologin människans ”lägre ” dvs. sexuella behov. I Ishtar’s och Astarte’s tempel förekom sk. sakral prostitution, vilket kanske förklarar varför hon kallas just ”sköka ” i Bibeln.

Bilden föreställer den babyloniska kärleksgudinnan Ishtar. Hon bar också horn på huvudet, egentligen ett slags stiliserad månskära, eller möjligen ”Venus skära ” (också Planeten Venus visar faser, dock knappt synliga med blotta ögat, men riktigt skarpsynta kan se dem).

Kristendomens stora sexualskräck härstammar onekligen från den konkurrerande fruktbarhetskulten, som då var mycket dominerande. ”Gods moder” är en ombildning av modergudinnan, vilket faktisk lanserades i kristendomen så sent som på 400-talet e.Kr., just i syfte att utkonkurrera den hedniska Madonnan. Den mest populära under de första århundradena på vår tideräkning var dyrkandet av den egyptiska modergudinnan Isis, som ofta avbildades med ett barn i famnen. Det var Horus-barnet som symboliserade den nyfödde Solen, vars födelsedag placerades till vintersolståndet. Både modern och barnet bildades ofta med en solskiva över huvudet, eller en strålglans runt huvudet, och Isis även med en månskära över huvudet eller på pannan.

Det var först i konciliet (kyrkomötet) i Efesos år 431 som bestämdes att Maria var gudomlig och Guds Föderska, dvs Jesu moder. Folk fortsatte dock dyrka Madonnan, ”Mea Donna”, ”Min Härskarinna”, som de gjort förut, men kallade henne för jungfru Maria i fortsättningen. Det är intressant att notera att även kristna madonna-bilder bär ofta en månskära på huvudet eller på pannan, och solskivan strålglansen har blivit till en gloria runt eller över huvudet.

Månskäran med stjärnan är också islams symbol. Tolkningen är att Allah är fadern och religionen islam är att se som en moder. I bakgrunden finns en dyrkan av modergudinnan som fanns också hos araberna före Muhammed, men som undertrycktes och symboliserades sedan. Motsvarande skedde med en annan av modergudinnans symboler, duvan. I kristendomen är det den Heliga Anden som har duvan som symbol, den tredje i trefaldigheten efter Fadern och Sonen. Den äldre hedniska, mer naturliga, formen av trefaldigheten var ”Fadern, Sonen och Modern”, och ingick i fruktbarhetskulten.

Det finns rester av den urgamla fruktbarhetskulten i firandet av karnevalen (latinets ”carne vale ” = ”kött farväl” dvs. ingång till fastan). Fortfarande i dag, såsom under den hedniska antiken, bärs en bild av himmelens härskarinna, Madonnan, i en procession till folkets jubel. Karnevalen nämndes redan ovan i samband med Pan/Faunus och Dionysos/Baccus. På olika orter i Italien och Grekland firades dessa fester olika och för olika gudar, eller så hade men fler sådana fester, eller allt ihop i en fest. Många varianterna blommade. Även i dag finns därför skillnader hos olika länder när och hur karnevalen firas.


Gorgon

Av kvinnliga demoner bör man inte glömma den antika grekiska världens mest kända, gorgonerna. Dessa var våldsamma jättekvinnor och systrar, av vilka den värsta hette Medusa. Hon beskrevs som en förfärlig gestalt med ormagorgonr i stället av huvudhår. Den som såg henne förvandlades till sten. Som så ofta i antikens mytologi hade gorgonen en dubbel roll. De användes också som skydd, för att förskräcka andra. Således hade grekiska, och senare också romerska, soldater ofta en gorgonbild i skölden för att förskräcka fienden. Man kan också finna en koppling till en äldre fruktbarhetskult. Föregångaren till den grekiska kulturen var den minoiska, och där förekom sådana ormgudinnor.

Bilden visar en gorgon från gaveln i Artemis-templet i Korfu. Den kan ses här som en skyddsfigur som ska jaga bort (andra) onda andar. Bältet med ormar är en gammal fruktbarhetssymbol. Den grekiska jaktens och månens gudinna Artemis var också uppfattad som fruktbarhetsgudinna (och i det en konkurrent till kärleksgudinnan Afrodite). Hon har sin förebild i den minoiska kulturen, samt hos modergudinnor österut, som den syriska Astarte och babyloniska Ishtar. Vilket kan vidare härledas flera tusen år tillbaka till den sumeriska modergudinnan Inanna och hennes följeslagerska barnbördens gudinna Lilitu, som senare hos judarna blir demonen Lilith. Alla dessa mytiska figurer har förstås påverkat varandra under århundradenas gång på ett otal olika sätt.

Den tidiga kristna eran var hellenistisk, och mycket påverkad av den hedniska grekiska kulturens mytologi. Gorgonerna har därför säkert påverkat bilden av Den Onde. Även annars i forntida mystik var de farligaste gestalterna inte sällan kvinnliga, något som smittat av till den tidiga kristna bilden av kvinnan som den som leder mannen till fördärvet. Det var inte bara Eva med äpplet, det var alla slags av kvinnliga demoner som man skulle frukta. Men man kan tydligt se hur just gorgonmytologin har påverkat medeltida konst. Den medeltida bilden av Djävulen visar ofta gorgonkaräktär, en i alla fall delvis kvinnlig figur med ormar och slukande gap i stället av hår.


Antikrist

Det är redan delvis behandlat ovan, men jag samlar ihop det här. Det var mycket vanligt med frälsningsläror redan forna tider, sådana var minst lika populära under hednisk tid som de är nu. En mängd olika frälsargudar har dyrkats genom historien. Alla hade ett gemensamt drag: de dör och återuppstår, vilket sker ungefär vid vårdagjämningen på våren. Detta är den äldsta myten, och bakgrunden är förstås växtlighetens död och åter uppsprickande genom årstidernas växling. Fruktbarhetskultens syfte var att garantera att denna cykel fortsatte. Det är en lång rad av ”gudasöner” eller ”brudgum” som får sätta livet till: sumerernas Dumuzid, babyloniernas Tammuz, i Syrien kallad ”Herren” Adonai , som hos grekerna blir Adonis. I egypten heter han Osiris, och blev mycket populär i Rom före Kristendomen. En annan populär frälsargud i romarriket var Mithras. Sedan dyker Kristus upp och så småningom tar över alla andra frälsare. För att göra åtskillnad mellan dessa andra frälsargestalter måste den tidiga kristna läran tydligt säga ifrån: det finns bara en riktig ”Kristos”, alla de andra frälsarna är oriktiga och kallas ”Anti-Kristos” (från latinets ”anti” = tvärtemot). En del av kristna teologer sätter sedan ett likhetstecken mellan Antikrist och Djävulen. Man menar att Djävulen efterapade (i förväg?) den kristna läran för att förvilla människorna.

En del teologer har i dag en försonligare ton och kallar dem för "jesusparalleller", och menar (kanske) att det var hedniska föraningar till den kristna läran, eller tidiga budskap från Gud som förberedelse, för att göra människorna mer mottagliga till kristendomen.


Satan

I Bibeln finns onda andar som orsakar plågor. Det bygger på det som var den vanliga uppfattningen på forna tider, att sjukdomar och plågor orsakades av onda andar. Onda andar kunde vara olika starka, men det fanns ingen tydlig ledargestalt, ingen entydig Djävul. Däremot talas i Bibeln om Satan, och honom har man på senare tid blandat ihop med onda andar. Det är dock inte hans ursprungliga roll.

I judendomen, och således i Gamla Testamentet, är Satan ingen självständig ande, utan är Guds underlydande. Hans uppgift är att pröva människornas tro. Satan är ingen motståndare till Gud, men han kan i vissa myter ha en mottalares roll, en roll som är nödvändig och av Gud sanktionerad. In många fall i Bibeln är det Gud som sänder Satan till att pröva en människor. Det händer också, som i fallet av Job, att Satan ber att få pröva en människa, men det sker i syfte att förstärka Guds makt, inte att försvaga den. Så framgår det i den ursprungliga texten, men lågt senare har man infört en tolkning av texten som gör Satan mer självständig.

Den judiska Satan som den fallne ängeln är mer en Kabbalistisk gestalt, tillhörande judendomens mer mytiska och esoteriska texter. Bakgrunden här är äldre än judendomen, troligen härstammar det från det historiskt mycket äldre Sumerisk-Babyloniska mytologin. Det är en parallell till stridigheten mellan den sumeriske himmelsguden Enlil och jord, vatten och visdomsguden Enki. Han som var människornas välgörare, liksom grekernas Prometeus, vilka omnämndes ovan.

På arabiska kallas han ”Saitan”, och har samma betydelse som den den judiske ”Satan”. En sannolik bakgrund till ordet ”satan” är den semitiska ordstammen ”s-t-n” (vokalerna i semitiska språk har föga betydelsebärande roll). Den kan betyda ”bjuda till” eller ”bjuda emot”, eller ”skylla på”. Betydelsen är nästan samma som grekiskans ”diabolos”, som betyder en antagonist. Hans tidiga roll var kanske just att bjuda motstånd till Gud och ge en alternativ tolkning om sakernas tillstånd. ”Djävulens advokat”, som det heter i moderna termer. Och liksom Loke i nordiska mytologin, verkade han som en spjuver och narr i ”Guds hov ”; narren hade ju också fördelen att kunna förmedla en ”alternativ sanning”. Stundom gick narren för långt och gjorde härskaren ilsken.

Nya testamentet bryter mot den Gammaltestamentliga traditionen. Man inför ett slags oundvikligt ont. Judas måste svika Jesus för att skriften ska bli förverkligad, hans val är både nödvändigt och ont. Satan måste bli ond och vara Guds motsats för att kunna utföra sitt uppdrag att pröva människorna. Människan ska kämpa att välja mellan det goda och det onda. I början är det kanske mer ett slags lärdom att få, för att lära sig välja rätt, men senare börjar detta uppfattas som att välja och vraka mellan goda och onda individer. Att dela människorna i två kategorier, av vilka bara den ena sorten duger. Det följer logiskt från tanken om frälsningen. I grunden är de flesta förlorade och behöver frälsas, för att bli renade och godkända.


Det medeltida helvetet

Hell eller Höll var en oönskad plats för själar i den nordiska mytologin. Den isländska och fornnordiska ”helviti” syftar en isande kall plats. Den grekiska Prometeus har likheter med Hefaistos smedguden, i Rom kallad Vulcanus. Så har ”eldbäraren” Lucifer blandats ihop med Vulcanus, och har lett till tron att ingången till Helvetet är en vulkan. Helvetet hamnade så under jorden och blev varm, vilket skedde troligen under medeltiden.

Den Egyptiska teologin förklarar att själarna vägs av dödsrikets gud Osiris, innan deras fortsätta odödliga liv bestäms. Judarna kom i kontakt med den läran under sin vistelse i Egypten, om inte redan tidigare. Under romartiden var egyptisk teologi ledande, och mycket av den kristna läran bygger på denna teologi. Så också läran om att själen skiljs från kroppen och lever oberoende, men ändå måste kroppen bevaras, eller i alla fall en gravplats, viloplats för själen. Kristus har tagit Osiris plats och själarnas öde bestäms av honom, dvs. beroende på om de väljer hans väg eller inte. Sceneriet, särskild den katolska skärselden, bär fortfarande tydliga egyptiska inslag.

Religion är inte bara tro utan framför allt makt, och man kan inte behålla makten med bara hot och våld någon längre tid, det lyckas sällan mer än en generation. Maktstrukturer som består längre tider utnyttjar i stället folkets religiösa föreställningar. Det har alltid funnits en dubbel maktstruktur, den jordiska och den religiösa, som är in slingrade i varandra och stödjer varandra. Förvisso har de stundom också motverkat varandra, men en maktstruktur som lyckats långsiktigt påverka folkets tro till sin fördel har visat sig bestå längst.

hell1180hellmouthNär blev Djävulen ond och Helvetet en plåga? Det var uppenbart inte så från början. Lucifer med elden och Pan med hornen och bockfoten var rentav goda. Mörkrets Furste hade visst sina onda sidor, för han härskade över mörkrets skräckinjagande demoner. Dessa representerade faran i nattlig vild natur, och det var inte mer än förståeligt att man måste vara på sin vakt då. Det fanns också dödsriken för ”osaliga andar” i de flesta gamla religioner, men det var inte mer än dystra och halvmörka ställen där ingenting hände. ”De saliga” levde i mer upplysta ställen, som grekernas Elyseums ängar, en av förlagorna till det kristna Himmelriket

Bilden till höger är från en medeltida manuskript (1180 e.Kr.), en tidstypisk föreställning om Helvetets olika kretsar. Till höger en senmedeltida (1500-talet) bild av ”Helvetets gap”, han som sitter på lejongapets huvud anges vara ”Lucifer”.

En tro på Djävulen utvecklades alltså med tiden, starkt påhejad av makthavarna. Ordet tro används ibland nära i betydelse till dyrkan. Den som har stark tro på Gud också dyrkar Gud. Det sägs att tron på Gud gör människorna goda, fast den finns brist på bevis på detta. Motsvarande gäller också för Djävulen, och då finns det gott om bevis. Vad som händer är att tron på Djävulen blir allt starkare och har en kulmen och topp på 1600-talet. Tron på Djävulen är stark och allmän, framför allt hos dem som letar efter syndabockar, hos de som vill bränna häxor. Deras tro på Djävulens makt verkar på något sätt skapat en djävulsk makt, och ledde till ondska på hög samhällelig nivå.

Bibeln är inte alls särskild tydlig när det gäller de dömdas situation efter livet. Det lämnade så att säga fältet fritt för tänka ut lämpliga bilder. Det fanns en hel del gamla hedniska föreställningar om farliga demoner som fanns med i folkets föreställningsvärld. Dessa förvandlades till bilder av Djävulen och helvetet, tillsammans med all ovannämnd stoft om missförstånd och antika gudar. Helvetets plågor fick också ett politiskt syfte. Den antika bilden av de dömdas öde efter döden var dysterhet, men inte direkt några plågor. En del människor kunde mycket väl tänka sig att bo i underjorden eller andra slags dystra ställen i evighet, bara de fick rättvisa under sitt liv på jorden. Det var farligt för överheten, det ledde till uppror mot politiska orättvisor. Den vanliga politiska påtryckningsmetoden var tortyren, då som den är ännu i dag. Det gällde att få folk att tro att tortyren fortsatte också efter döden, i all evighet. På så sätt kunde man skrämma folk till lydnad, och av allt att döma så fungerade det. Påhejad förstås av det faktum att folkets skräck för all slags övernaturliga väsen var stor på denna tid.

En viss uppfattning om Gehenna som ”den ondes rike” tycks ha funnits hos hebréerna redan tidigare, men det Kristna Helvetet, som motsats till Himmelriket som den av många uppfattas än i dag, förefaller ha utvecklats under medeltiden. Man så att säga byggde ihop den nordiska mytologins isiga Hell med Vulcanus lava-bubblande grotta. Den mest renodlade är kanske Dantes beskrivning av Inferno i La Divina Commedia (i början av 1300-talet e.Kr.).


Häxorna

Bakgrunden till häxerier och häxprocesser är mångfacetterad. Det är i grunden en folklig tro som kanske börjar på medeltiden men mest från 1200-talet och framåt. Kyrkan motarbetade sådan tro, man sade klart ut att folk hade börjat tro på sådant som inte fanns, och som inte ens hedningarna hade trott på. Det är först från 1400-talet som kyrkan i viss mån börjar acceptera existens av häxor, och det eskalerar sedan fram till 1600-talet till att bli rena trakasserier och klappjakter. Upplysningstiden på 1700-talet lyckas slutligen sätta stopp på det. Häxorna är således ingen typisk medeltida tro, utan som mest tror man på häxor i början av den nya tiden, på på 1500 och 1600-talen.

En del av häxerier är helt klart bara äldre läkekonst. Sådan fanns i viss utsträckning fortfarande kvar i författarens barndom på 1950-talet på finska landsbygden. Sjuka djur t.ex botades fortfarande av lokala självlärda medicingummor med växter och andra konster, om veterinär inte hann tillkallas. Det fungerade faktiskt i mera banala djursjukdomar, sådana som inte krävde t.ex antibiotika. Prästerskapet gillade inte alltid dessa självlärda gummor under tidigare århundradena, och många av dem blev avrättade som häxor på 1400 - 1600 talen. Det hände ju också att gummorna (i vissa fall men tydligen mer sällan gubbarna) inte skiljde medicinalväxter från hednisk hokus pokus. Så var det ju alltid i folkmedicin att växter med läkande verkan blandades med ritualer, som skulle utföras före intagandet av medicinen.

Folk trodde ofta också att dessa "trollpackor" inte bara botade, utan också kunde orsaka sjukdomar med sina konster. Man försökte med olika medel värja sig mot sådan hednisk trolldom, trots så kristna som man var. Vissa tecken ristades ovanpå ladugårdsdörren före Påsknatten för att avvisa trollpackor och ondsinta besvärjelser. Sådant förekom ännu i författarens barndom, även om man sade att man inte trodde på det på riktigt. Men för säkerhets skull...

Ytterligare en bakgrund till häxerier är äldre hallucinogena droger. Droger och drogmissbruk är inte något modernt påfund, sådant har alltid förekommit. I naturen finns många örter som fungerar som droger. Mest kända är väl potatissläkten, där nattskatta, spikklubba, bolmört, belladonna och alruna är några alrunasom innehåller kraftfulla alkaloider. I viss mån användes de som medicinalväxter, t.ex bolmört rök användes som medicin mot tandvärk (därför heter det "bolm ört"). Men de användes också för att tillreda hallucinogena salvor och dekokter. Som tillsats blandade man i sådant som man trodde skulle ha effekt, symboliska saker som delar av döda kroppar, samt djurhud och slem. Vissa paddor har faktiskt gift i slemmet som kan ha någon påverkan.

Medeltida illustration av alruna, vars rot ansågs likna en människokropp. Alrunan var nog den mest mytiska av alla växter. Roten kan bli upp till 90 cm lång och 4 cm tjock. Den användes både som medicin och som lyckobringande amulett. Att dra upp roten så att den fick önskvärda egenskaper innebar en del mystik och ritualer.

Hallucinationerna från nämnda örter, salvor och dekokter beskrivs vara mycket livliga, vilket kan förklara varför folk faktiskt kunde berätta om resor till Blåkulla och dylikt. De kan också lämna missbrukaren i ett bestående psykotiskt tillstånd, så att han eller hon inte längre kan skilja verklighet från hallucinationer. I hallucinationerna såg man vad man trodde på, och eftersom folk på häxbålens tid, fram till sent 1600 tal, allmänt trodde på Djävulen, såg man också Djävulen.

Därtill finns ett antal hallucinogena svampar, både sådana som växer i skog, och sådana som liknar mögelsvampar. Av den förra sorten är flugsvampar och spindelskivlingar kända. Skillnaden mellan effektiv och dödlig dos är dock i många fall nästan obefintlig. Mest känd av den senare sorten är väl mjöldryga med en LSD-liknande gift, som man kunde förgiftas av olyckligtvis utan att vilja det, då det förekommer i infekterad spannmål. Utom hallucinationer orsakar den närmast helvetiska plågor (kallad St. Antonius eld). Det finns kända fall då hela byar har drabbats via oren mjöl, även modern tid i Europa. Vad trodde man då på 1500 - 1600 talen när sådant inträffade? Att häxorna hade varit i farten igen?


Litterära förebilder

Dantes Inferno

Divina Commedia (från ca år 1300) är ett litterärt verk, det är inte religion. Ändå kom verket att påverka kristendomen och dess sätt att se på Helvetet på ett påtagligt sätt. Utom Helvetet, Inferno på italienska, finns också en kapitel om Purgaroria dvs. skärselden, Paradiso här syftande Himmelen, och Monografia, den sista delen är om mötet med Gud. Denna rent höglitterära verk lär ha hjälpt till spridningen av just den ganska sentida kristna mytbilden om Helvetet och dess eviga plågor. Det har inspirerat både målare och författare till våra dagar (t.ex är det årliga skådespelet Himlaspelet i Leksand en parafras till detta verk).

Dante kallade verket bara ”La Commedia”, ”ett skådespel”. Ordet ”Divina”, gudomlig, tillsattes ca 200 år senare. Det är helt uppenbart att författarens huvudsakliga syfte var att skapa storartad konst, och inte ingripa i religionen. Men stor konst påverkar människor, och så kom boken att få en religiös betydelse. Durante ”Dante” Alghieri var filosof, poet och vetenskapsman, även politiker, men inte teolog. Som många stora filosofer och författare, var han intresserad av det mesta, en hel del också av österländsk mystik. Man kan så konstatera att han införde en del österländska influenser till den medeltida kristna tron, fast han gjorde det på ett sätt som inte var uppenbart för hans samtida. I stället kom man felaktigt att att uppfatta honom som en ren kristen tänkare.

I stor konst finns också ofta en personlig aspekt, någonting i författarens egen själsliv som behöver bearbetas. För Dante var det kärleken till Beatrice, vilket inte blev besvarad. I boken kan man därför finna en del sexualmystisk innehåll. En del av de straff som ”syndare” utsätts för kan vara typ för-freudianska fantasier, framkallad av frustrerad sexualitet. Sådana kom nu att blandas i kyrkans bild av helvetets plågor. Liknande stoff fanns där visserligen förut, från det att fruktbarhetskulten hade demoniserats, men i och med Dantes Inferno steg nu denna stoff, från att varit mest bara folklig tro, till de lärdes krets.

Mefistofeles

Egentligen är Mefistofeles bara en för djävulen underlydande ande. Men man brukar ofta betrakta honom som en djävulens uppenbarelse, och det är det som har haft betydelse för senare tiders bild av honom. Den här figuren finns, förkortad till Mefisto, i Goethes verk Faust (1800-talet), och det är i den formen som Goethe honom beskriver som han är mest känt. Åter igen har skönlitteratur påverkat myterna runt Djävulen. Denna bild avviker starkt från den medeltida brutala slukaren. Nu är det tydligt en manlig figur, och nästan mänsklig. Han framträder som en bildad men bakslug herre, som för avancerade filosofiska resonemang med sina tilltänkta offer. Mephisto

Bild: En teater-Mefistofeles, eller snarare en opera-dito. Operasångaren Feodor Chaliapin som Mefisto, 1915. En foto tagen av en pioner inom färgfotografiet, Sergei Mikhailovich Prokudin-Gorski.

Bakgrunden till Goethes berättelse är en tysk folksaga om en alkemist och filosof dr. Faustus som gör förbund med den med ond makt förknippade Mefistofeles för att nå framgång. Det finns flera verk baserade på berättelsen, men Goethes är nog den mest kända. I Goethes version är det Faust som till slut lurar Mefisto, fast kanske inte helt av egen tjänst. Den litterära Mefisto-gestalten har sedan blivit ett slags standard hur djävulen eller hans tjänare gestaltas i modernare konst, litteratur, opera, och film. Ett sådant exempel är också Mikhail Bulgakovs roman Mästaren och Margarita (utgiven 1966), där det förekommer en satirisk form av Den Onde, Woland, som i mycket påminner om Goethes Mefisto.

Det kan vara intressant att notera att t.ex i Christopher Marlowes skådespel om Faustus (från slutet av 1500-talet) förekommer de onda andarna ”Mephistophilis”, ”Lucifer”, och ”Belzebub” som tre olika gestalter. Det kan förstås räknas till konstnärlig frihet, men det ger ändå en bild av att djävulen ingalunda var uppfattad som en självklar figur vid denna tid, utan kunde delas i flera karaktärer med olika bakgrund.


Skumma läror

Satansdyrkan

Om det har förkommit verklig satansdyrkan i någon nämnvärd skala, som skulle ha någon äldre tradition, är oklart, eller till och med osannolikt, mest beroende på att Djävulen är en relativ ung religiös företeelse. Alla religiösa figurer annars faller tillbaka flera tusen år, minst 3000 år skulle jag vilja sätta gränsen till (det gäller också läran om frälsaren som dör och återuppstår den tredje dagen, som är mer än 5000 år gammal). Eftersom Djävulen i den gestalt han idag har är inte mer än ca 1000 år, har det inte funnits plats för någon allmän och utpräglad kult att utvecklas just för denna figur. Föregångarna har förstås haft sina kulter, men, som det har ovan visats, är de inte riktigt några djävlar, utan genomgående annan sorts av gudom.

Påståendena om satansdyrkan har visst förekommit, men det är mer religionspolitiskt riktade, eller snarare missriktade, opinioner det är frågan om. Man skyllde på folk för häxeri, häxorna skulle deltagit i ritualer med satansdyrkan. Det finns inga sakliga bevis för sådan häxeri, det var i stället en sorts förföljelse och moralisk panik i samhället. Det är dock sant att man särskild på landsbygden höll en del gamla förkristna ritualer vid liv (vilket vi fortfarande gör t.ex nä det gäller Jul- Påsk, och Midsommarfirandet). Sådant kan man ha fått för sig att försöka utrota med anklagelser om häxeri och djävulsdyrkan.

Det förekommer visserligen en modern form av häxeri, men det bör man nog räkna till den ny-religiösa riktningen som benämns ”new age”. Därtill förekommer ett slags modern ”satanism”, mest hos yngre som gillar särskild musikstil, men som är kunskapsmässigt så förvirrat, att jag tar upp den i ett annat sammanhang här nedan.


Några egenhändiga funderingar:

- Det som påstår sig bekämpa Djävulen kan i själva verket anses vara hans bästa påhejare, just i kraften av sin starka tro på dennes existens, och till att Djävulen måste med alla medel, framför allt med grymma medel, bekämpas. På så sätt är alla som tror på Djävulen hans lärjungar, vare sig de tror ont eller gott om honom.
- Vad lär oss historien om detta? Ju, att de främsta, och också i gärningar värsta, är de som tror att djävulen måste bekämpas hos andra människor mer än hos individen själv. Det är de som är på riktigt Djävulens anhang. För varifrån kommer gärningarna? Från tron. Objektet av tron behöver inte alls existera, utan bara tron på att Den Onde finns är tillräckligt för att orsaka mer ont än om den mystiske gestalten själv kunnat åstadkomma.

Ockultismen

Varför brukar kunskapen av Djävulen betecknas ockult framgår ju tydligt i det som har sagts ovan. Det hela bygger på ett sammelsurium av kulturhistoriska förfalskningar, vars enda syfte var att skrämma folk och dölja kunskap. Och därigenom skaffa sig pengar för de många småhandlarna i det ockulta området, eller makt och rikedom för makthavarna. Nu kan det tyckas att jag ingriper mot ockult kunskap när jag bortförklarar det mystiska med Djävulen. Det kanske jag gör, men då måste man förstå vad det ockulta är för något.

Ordet kommer från latinets ”occultus” som betyder ”dolt”, ”obelyst”, eller ”skumt”. Ockult kunskap är dolt kunskap dvs. det som de flesta inte vet, eller skumt kunskap, där det inte finns så mycket riktiga fakta att veta. Bakgrunden är ofta avsiktliga halvsanningar, bedrägeri och bondfångeri. En typisk källa för ockulta föreställningar är Kabbalismen, en vida utbredd bedrägeri och bondfångeri från 1500-talet och framåt, som bringade stora inkomster till sina utövare. Vi har kvar i den kretsen all slags spågummor och gubbar, och stjärntydare. Mycket av det moderna New Age ansluter sig till samma gamla lurendrejartradition, med magiska kristaller och magneter. Även om vi inte kan veta säkert om det finns dolda ting, om man kan förutsäga framtida öden, ändå är bondfångarna på detta område mångfaldigt fler än de som verkligen tror på det de säger, någonting som redan påpekades av antikens författare.

Varför en del folk är så besatta av det ockulta är kanske att man kan utge sig att veta något som är dolt för andra. En del är arma själar känner sig kränkta av en omgivning som inte uppskattar dem, och de vill fly bakom en sådan förmenad ”högre kunskap”. En del är säkert också sanna sökare som vill nå en djupare kunskap. Den står nog inte att finna i det ockulta. Det finns nog med dolt kunskap ändå, mycket som vetenskapen ännu inte kan svara på:. Den här undersökningens syfte bör också förstås vara att bringa det upp i ljuset, och inte föra det bakom ljuset till det ”ockulta”.

Man kan med ”ockult” också mena någonting annat än det som sägs ovan, närmast då kunskap som inte låter sig uttryckas i entydiga vetenskapliga begrepp. Ett exempel är drömtydning, som av sin natur är mångtydig. Motsvarande gäller tydning av symboler. Båda brukar ibland räknas till det ockulta. Men båda dessa discipliner kan faktiskt behandlas vetenskapligt, om inte helt naturvetenskapligt. ”Vetenskap” behöver inte nödvändigtvis beteckna naturvetenskap. Mycket av sådan här mänsklig kunskap är humanistiskt, och man måste tillåta att vetenskapen behandla det på ett humanistiskt sätt, utan att för den skull blir ”skum”, ockult.

Exorcism och annan andeutdrivning

Ordet är latin och betyder helt enkelt ”utdrivning”, men vad det avser är utdrivning av onda andar. Av kyrkans påverkan har det också kommit att kallas ”djävulsutdrivning”, enligt den teologiska tolkningen att allt ont kommer från Djävulen. Företeelsen är årtusenden gammal, många årtusenden äldre än Bibeln. Bakgrunden är i naturreligioner typ schamanismen, vilket också förklarar varför öppen exorcism bland kristna oftare förekommer i folkgrupper har en schamanistisk religion i bakgrunden. Exorcism, om än i något mer dold form, tillhör dock de äldre kristna traditionerna i många samfund, inte bara i katolicismen som den latinska termen låter förstå. Kristendomen i sin helhet har en hednisk bakgrund, praktiskt taget varje kristen sed och trossats kan spåras tillbaka till en äldre hednisk föregångare. Troende kristna har ibland svårt att acceptera att det är så, en mängd teologiska undanflykter erbjuds därför, men ur historisk vetenskaplig synvinkel är det ett faktum. Exorcismen, såsom många andra religiösa seder och bruk, kom in i kristendomen från det samhället och de religiösa traditioner som föregick kristendomen.

Den äldsta ”vetenskapen”, om man kan tala om vetenskap i detta sammanhang, är att särskild invigd person utförde andeutdrivning, när det gällde de onda andarna, eller framkallande de goda andarna. Detta kallas med en religionsvetenskaplig term ”schamanism” (ordet ”schaman” är egentligen en lokal benämning för en "häxdoktor", "nojd" i norra Ryssland och Sibirien). Årtusenden sedan var denna den förhärskande metoden att bota sjukdomar, framkalla jaktlycka osv. Det finns en hel del schamanistiska inslag i Bibeln, inte förvånande, för skrifterna härstammar från en tid då det var vanligt att tro på andeutdrivning.

För övrigt finner vi schamanerna i dag i sagorna, lätt förklädda till figurer som brukar kallas ”trollkarlar”. Det har väl inte gått någon förbi att i Tolkiens trilogi om Sagan om Ringen bekämpar trollkarlen Gandalf sina onda motståndare med trolldom och magi, ett slags modern sagoform av exorcism. En äldre upplaga kanske är trollkarlen Merlin i sagan om kung Arthur och riddarna av det runda bordet. Den är en blandning av historiska gestalter, medeltida kristna legender och ännu äldre keltiska fornsagor. Som ett annat exempel kan tas Väinämöinen, schaman och trollkarl i det finska eposet Kalevala. Även skärsår av en yxa botar han med att förbanna järnets ande, som alltså ansågs ansvarig för skadan.

Förresten, svärdet "Excalibur" i sagan om Arthur heter på walesiska (kymriska, ett keltiskt språk) ”Caledfwlch”. Här förekommer den keltiska guden Caled, vilket också torde ha gett namnet till det finska eposet ”Kalevala” (både den forna finska guden ”Kalev” = kelt. ”Caled” och stränginstrumentet ”kantele” = kelt. ”cantainn” har en keltisk förlaga). Gamla europeiska sägen brukar kunna ledas till en fornkeltisk bakgrund. Svärdet torde vara samma som också kallas Orions svärd, i Finland Väinämöinens svärd eller lie, en del av Orions stjärnbild. Det är vanligt förekommande i fornsagor att de berättar om gestalter som syns på himlavalvet. ”Den heliga gralen” borde så också kunna finnas på himlavarvet. En rimlig gissning är himmelspolen, Polstjärnan, men kan också avse himmelskupolen, således hela världsalltet. (Liksom det att kvarnen ”Sampo” i Kalevala är en symbol för himmelspolen och himlavalvet.) Utan tvekan är det en gammal fruktbarhetssymbol. Detta sista inslag har bara den kopplingen till exorcismen att det hela går tillbaka till urgamla religioner och världsåskådningar.


Vanliga missuppfattningar

Sator är inte Satan utan Skaparen

Ibland förekommer en sammanblandning med ordet ”Sator”, som dock är latin för ”Skaparen”, och alltså avser Gud, det är så ordet används i kyrkolatin. Sammanblandningen av Sator med Satan förekommer mest på modern tid, då latinet inte behärskas längre. Men ordet har också ett samband med den romerska skapar-guden Saturnus. En ganska långsökt sammanhang kan därför finnas, som kanske blandar sig i folks huvuden: i Bibeln talas om Molok som en synonym till Djävulen (vilket profeterna säger om alla främmande gudar). Det är en kananeisk gudom som också förknippas med planeten Saturnus. Detta gör det inte korrekt att anse att ordet Sator har med djävulen att göra, men snarare att planeten Saturnus kan göra det.

satorarepo

Det finns en medeltida alkemistisk tolkning som gör ordet ”Sator” något mer mystisk. Det är den magiska fyrkanten med en (ganska svåröversatt) latinsk ramsa som kan läsas från flera håll, och som rätt använt skulle ha kraften att förvandla oädla metaller till guld. Sådant bruk av Skaparen måste anses som en hädelse. Den kallas därför också för Hin den Ondes formel, men detta är också den enda kopplingen till den Onde som ordet Sator har här, och det är åter i omvägar. Ett försök till medeltida översättning: Sator = Skaparen, arepo = ???, tenet = håller i gång, opera = arbetet dvs. skapelsen, rotas = roterar, går runt.

Här på bild en antik version av den magiska fyrkanten. Bokstäverna S och N är bakvända, men under äldre romersk tid var sådan vändning av bokstäverna inte alls ovanligt. Det förekom till och med att man skrev från höger till vänster, eller i vilken riktning som råkade behaga en. Det gör att kvadraten var mer läslig och magisk under antiken än den är nu.

Fyrkanten i fråga har man även hittat bland förkristna romerska fornlämningar. ”Sator” i den äldre betydelsen är en såningsman, Saturnus var också odlingens gud. Den äldre latinska översättningen lyder kanske som ”Såningsmannen Arepo håller omsorg om omväxlingen (årstidernas)”, en magisk formel för jordbrukare. ”Sator Celestum”, ”himlens skapare”, var dock hos romarna den högste av gudarna, Jupiter, och senare hos kristna förstås Gud, Skaparen.

Den magiska fyrkanten har också använts som en skyddande formel bl.a mot eldsvådor, och sådana ristningar och amuletter hittar man ibland i medeltida lämningar. Bokstäverna i den kan också forma orden ”PATER NOSTER” från den latinska bönen ”Fader Vår”. Ordet ”TENET” i mitten formar ett kors och börjar och slutar med ett ”T”, vilken bokstav har den äldsta formen av det kristna korstecknet, sk. Tau-kors, som härstammar från förkristen tid.


Inget ”djävulskors” utan St. Petrus kors

Unga sk. djävulsdyrkare, och en del rockband, använder ibland som sin symbol ett upp och nedvänt kors, och kallar det ett ”djävulskors”. Eftersom dessa ”satanister” sällan är några genier, och troligt nog har skolkat från lektionerna, är det förståeligt att de inte känner till fakta. Med undantag av rockbanden, som säkert vet bättre, men de säljer bra med den falska myten. (Det är därför jag heller inte räknar satanismen i avdelningen ovan, som satansdyrkan, utan tar den upp bara här bland missuppfattningar.)

Här kommer då korrekta fakta: ett upp och ner vänt kors är vad som kallas St. Petrus korset. Den kristna legenden berättar att Petrus, när han skulle korsfästas, ville bli korsfäst upp och ner, för han kunde inte ta äran att hänga på samma sätt som hans Herre Jesus hade gjort. Det upp och nervända korset är således en kristen symbol, särskilt helgat av den påvetrogna romersk katolska kyrkan. Det är också påvens symbol, för påven anses vara arvtagaren till St. Petrus ämbete som Roms biskop. I lutherska och frikyrkliga sammanhang används denna form av kors knappast alls, varför den liksom har blivit över, och har här i Norden kunnat ”kapas” av ”satanisterna”.
popepetruskors
I första bilden påve Johannes Paulus II vid sitt heliga säte under en gudstjänst. Den andra bilden visar St. Petrus symbol med himmelens nycklar.

När det gäller häxerier fanns en folklig tro att alltig på Blåkulla skedde baklänges och upp och ner. Det är relativt moderna myter, 1600-talet räknas ju historiskt till den nya tiden. I letandet efter häftiga sceniska effekter kan den här baklänges och upp och ner myten ha inspirerat vår tids hårdrock grupper att hitta på den falska läran om "djävulskorset". 

Man ska observera att Djävulen anses rygga för korset, rätt vänt eller upp och ner, varför exorcisterna använder korset för att fördriva det Onda. Bakgrunden är äldre än kristendomen. Korset har på tusentals år före kristendomen använts som en symbol för solen och ljuset. Mörkrets makter skyggar för ljuset, det är grunden till djävulsutdrivningen. Den äldsta formen av kors hade lika långa skänklar, varför det inte alls fanns någon upp eller ner i den. Detta gäller också många äldre former kristna kors, som till exempel det koptiska korset och det maltesiska korset.


Hakkorset, en lyckosymbol, ingen nazisymbol

I sammanhanget kan nämnas en annan ”kapning” av en gammal symbol. Hakkorset, svastikan, har i tusentals år använts för att bringa lycka, och den anses representera den stigande solen. I början av 1900-talet börjar denna lyckosymbol allt oftare förekomma i Europa, både motsols och medsols versioner. Motsolsversionen t.ex användes som symbol till elkraft (numera ersatt av blixt-symbolen). Av den anledningen tog också svenska ASEA den som sin symbol (men den byttes ut senare).

Hakkorsets stilistiska form passade bra till flaggor och emblem, varför den även förekom hos militära band i flera länder. Hitler hade säkert kommit i kontakt med den under första världskriget. När han bildade nationalsocialistiska partiet behövde han en symbol, och helt sonika ”snodde” han hakkorset. Det var klart en symbol som var i modet. Ondskans symbol blir den först mot slutet av andra världskriget.

finsk_svastikaDet blåvita hakkorset här visar en typisk användning av symbolen i Europa före nazismens utbredning. Det här är emblemet för finsk flygförsvar från året 1918 och framåt. De första flygplanen dit kom från Sverige, donerade av Greve von Rosen. Svastikans finska form kommer från 1800-tals konstnären Akseli Gallen-Kallela och har ingenting med Finlands senare kopplingar med Nazityskland att göra.
 buddistisk_svastika

Bilden här visar en detalj av basen till en kinesisk Buddha-staty med svastika. Den indiska formen är oftast medurs figur, medan den i bortre Asien är oftast motsols (som den i bilden).

Tyska nazipartiet NSDP använde medsols versionen, med svastikan stående på spetsen (svart kors på vitt botten med rött fält omkring, men jag vägrar visa den i bild), men också andra varianter förekommer hos nazisterna. Observera att det är bara hos den jämfört med hela världspopulationen lilla skara av västerlänningar som hakkorset överhuvudtaget är känt som ett nazist-symbol. Majoriteten av jordens folk, nästan hela Asien, använder den fortfarande i sin flertusenåriga betydelse. Detta förvånar ibland Asienresenärer, men det är asiaterna som har rätt, och vi har fel, om hur symbolen ska tolkas.

Pentagram är ingen djävulssymbol

pentagram

Här till vänster en symbol som kallas ”pentagram”. Ordet är grekiska och betyder helt enkelt bara ”fem streck”. Den sägs symbolisera de fem elementen (jord, vatten, eld, luft, kvintessens), men detta är en relativt sen tolkning, troligen inte tidigare än medeltiden. I Mesopotamien var denna fem-uddiga stjärna symbolen för kärleks- och modergudinnan (och hennes senare former bland andra folk). Hennes stjärna var planeten Venus, och det är alltså en äldre symbol till den planeten.

pentagram2Ibland gör man ett stort nummer om pentagrammet står med udden neråt eller uppåt, och udden neråt skulle då representera djävulen. Det är relativt sena ockultistiska mystifieringar, det fanns inget självklart upp och ner på en lertavla eller amulett. Inte ens skrivtecknen skrevs i början på det standardiserade sättet ”upprätt” som vi gör nu, den standarden kommer först på senare grekisk-romersk tid.


Symboler och himlakroppar

Varför tror man att Djävulen kan betvingas med ett kors? Korset i olika former förekommer årtusenden före Kristendomen. Det var symbol till solen, som solhjulet eller hakkorset, eller olika korsformer som mer företräder fallos, fruktbarhetssymboler. Sedan urminnes tider och i många kulturer runt jorden har just fallossymboler använts till detta syfte: att avvisa onda andar. Till exempel hade forntida grekerna en fallossymbol av träd vid vägar och särskilt i vägkorsningar, för att välsigna färden och avvisa onda väsen. I dagens Grekland har man kors vid vägarna närmast i samma syfte. (Mer naturligt än märkligt är att någonting motsvarande förekommer också hos en del apor, där den ledande hanen visar sitt penis i revirhävdande syfte, för att avvisa rivalerna.)

solkorskoptankhankhGanska självklart är också att solen kan avvisa mörkrets makt. I bilden är ett hjulkors som representera solen, sedan modergudinnans symbol, och en egyptisk ”ankh” eller livssymbol. Alla dessa bär den runda formen som är den kvinnliga aspekten i symbolen (i det vanliga kristna korset har den delen oftast utelämnats), och de raka delarna i korset är det manliga. Solguden trodde man var bunden vid sin sol-kors, och fick så ”bära sin kors” över himlavalvet. Att bära korset var känt som ett begrepp långt före kristendomen, där den dock fick något förändrad innebörd.

Solens symbol är ofta just solkorset (ett annat är en cirkel med en punkt i mitten, som vi använder i moderna astronomiska kalendrar, men som fanns redan hos sumererna). Sedan har vi att beakta symbolerna för planeterna: saturnus Saturnus, venus Venus, mercur Merkurius, och mars Mars. De har ju ett kors med utom Mars, men den symbolen har också förr ritats med ett kors i stället av en pil. Merkurius dessutom har horn också.

I den allra äldsta kristenheten, den Egyptisk koptiska, används ett ankh-liknande kors i stället av krucifixet. De allra äldsta krucifix som förekom i Europa var också ofta försedda med en ring högst upp. Det visar varifrån det magiska med krucifixet härstammar, nämligen från den urgamla symboliken med fallos och sol för att avvisa demoner.Den renaste formen av korset är Tau-korset, T-form utan den övre udden. Denna form av kors var symbolen för den babyloniska frälsaren och fruktbarhetsguden Tammuz redan åtminståne 2000 f.Kr. Tau-korset var en fruktbarhetssymbol, en fallos-sybol (på samma sätt som i den svenska, påstådd hedniska, seden med midsommarstången).

Tammuz liksom andra liknande växtlighetsgudar, t.ex grekernas Dionysos, avbildades i konst ibland som sammanvuxna i en trästamm. Korset är ett slags sybolisk bild av denna gud som ett livgivande träd. Denna östliga uppfattning om korsets förmåga att ge liv återkommer i väst i reliktron, där bitar av "det sanna korset" hade stor betydelse. Tammuz liksom andra hedniska frälsare skulle dö och återuppstå, och offrades därför symboliskt. I det skedet symboliserades frälsarguden av ett offerlamm, därifrån har vi bildspråket om lammets blod som frälser. Korsets roll där som avrättningsverktyg är dock mer oklar. Annars i avrättningar i öst förekom en påle där den dömde fästes. Så gjorde ursprungligen också ofta romarna, en tvärbjälke användes inte alltid, men på brist på plats fästes dödsdömda ibland i rad i pålverk med tvärbjälkar. Tvärslån i korset är tydligt en stilisering, och togs kanske med i det kristna korset för att anpassa symbolen till en äldre, för folket mer bekanta, tradition. halo2En tydlig källa till korsform är det liksidiga solkorset, som har fått stå mall till denna senare stilisering.

Bild: halo som visar en del av "solhjulet". Det är uppenbart sådana mäktiga syner har givit sitt bidrag till mystiken runt korsformen. I Bibeln kallas halon för "guds härlighet", och vi förstår varför.

I sin mäktighet måste en solhalo imponerat och satt skräck på forntida folk. Detta är ju urfc-westormen till ett järtecken, som helt klart måste ses som att gudarna har någonting att meddela. Haloringen är också urformen till den gloria som omger solgudens huvud under antiken, och Jesus huvud inom det kristna ikonmåleriet.

(Orden "devils halo" har nu dykt upp i rockmusiken, varför det inte borde förvåna någon om vi snart kan se ockulta sammanblandningar, som att kalla solkorset för ett djävulskors.)
Bild till höger: Comet West, 1976. Författaren var ute och såg med egna ögon denna komet från studieorten Uppsala.

lunareclipseEtt till järtecken på hilmen var kometerna. Under antiken och tidigare var de tecken för viktiga personers födelse, det var först på medeltiden och senare de började förknippas med krig och ond bråd död. Det är oklart om de förknippades med Djävulen, eller var varningar sända från Gud. Visst kan man tänka kometen som ett slags svans, kanske Djävulens svans, men faktum är att ordet "comet" kommer från grekiskans "coma", som betyder huvudhår (i bilden om kometen West framgår tydligt varför de kallas så).

Bild: En partiell månförmörkelse december 2011 (författrens egen foto). Jordens stora skugga överst faller på månen. Man kan inte undvika känslan att det är någonting ödesdigert och hotfullt som sker.

Annars år det den mörka månen, dvs. månen strax innen månen blir ny, som har betraktats som det onda järtecknet, fast det är någonting som inträffar en gång varje månvarv. Förmörkelserna har förstås också varit onda järtecken. Solförmörkelser har på forntiden förknippats med stora kungars rinkens fall. Månförmörkelsen, då månen får en roströd skugga av jorden över sig, har upplevts som särskilt skräckinjagande onda järtecken. Numera lägger man knappast märke till månförmörkelser.