Reseantäckningar från Kalevalas ursprungstrakter

Författare: Seppo Nurmi, 2004 – 2009. Från finska översatt till svensk av författaren 2011.

Ett svenskt förord

Jag ber om ursäkt om texten kan kännas stolpig, med konstiga satsformer och grammatiska fel. Det är inte bara för att jag har finska som modersmål, jag borde ha lärt mig bättre under de årtiondena jag har bott i Sverige. Förklaringen till konstigheterna är delvis den, att jag skrev texten i början på finska, och har bara nödtorftigt hunnit översätta den till svenska. Från början var den helt avsedd för finska läsare. Därmed har jag utgått från vissa grundkunskaper av det finska kulturarvet som alla någorlunda belästa finländare delar. Liksom också språkliga kunskaper, och en viss grundläggande kännedom om Kalevalas säregna ålderdomliga språkdräkt. Det fick vi nämligen lära oss i skolan (vare sig vi ville det eller inte). Det flesta finländare har hört och läst om olika tolkningar som hjältarna i Kalevala-sagorna har givits, om de är gudar eller forna stormän osv. Jag ansåg mig därför inte att behöva ge någon bakgrundsinformation, utan kunde gå direkt till mina egna synpunkter och tolkningar. Läsaren ska alltså uppmärksamma att jag ingalunda återger den officiella versionen vad Väinämöinen mm. innehåll i Kalevala anbelangar, utan det är min personliga version som jag beskriver här. Ibland sammanfaller den delvis med den officiella versionen, men alltsomoftast går jag i mina egna vägar. Det var liksom andemeningen varför jag började skriva detta alls.

Det bör påpekas att jag aldrig har läst den svenska översättningen av Kalevala. Eftersom det här bygger på min egen tolkning kan den officiella svenska versionen bara vara besvärande med sin särskilda tolkning. Den kanske är helt avvikande från min (men jag vet inte säkert). Ibland när jag uppmärksammat behovet, har jag nedan tillfogat korta backgrundsnotiser. Ofta har jag säker missat det, med det resultatet att en svensk läsare, utan nödvändig kännedom om bakgrundskunskap, kan finna texten på sina ställen svårbegriplig. Jag beklagar detta. Jag skulle gärna lova att förbättra texten allt eftersom jag kommer på brister, om jag inte visste att det ofta inte blir av trots goda föresatser.

Resans utgångspunkt

Detta är en resa till runosångens land. Utgångspunkten är namn och folk i det finska eposet Kalevala, men jag avser inte på något sätt hålla mig i saken, utan ska se till höger och vänster vad som än råkar hamna i synfältet. Målet med resan är inte viktig utan själva resan. Detta är ingen vetenskaplig redogörelse. Läsaren kan lugnt vara av samma åsikt eller avvikande åsikt, jag ämnar inte tvista om ämnet. I stället uppmanar jag läsaren ta och resa själv, dvs leta bland fakta och sagor.

En massa år sedan läste jag att att namnet på hjälten "Väinämöinen" skulle sakna en bra förklaring. Också orten var Kalevala sångerna skulle vara problematisk och om det finns olika motstridiga åsikter. Problemet är i alla fall inte brist förslag. Under en resa till Riga i Lettland fick jag nya tips, som jag sedan har försökt följa.



Riga är en vacker stad. I bilderna ovan först en gatubild med en kyrka på bakgrunden. I den andra bilden är tre medeltida byggnader som är kända under namnet "Tre Bröder" (den förra bilden är oretuscherad, den andra har jag satt ihop från två bilder och sedan retuscherat bort störande ovidkommande detaljer i omgivningen).

Genom Riga går floden Daugava som rinner ner i Rigabukten. Den har också ett finskt namn ”Väinäjoki”. Förklaringen till detta är att på området har bott århundraden ett finskättad folk: livländarna. Det är troligt att finskättade folkslag har korsat området, levt där en tid, och sedan fortsatt mot norr till Estland och Finland. Vid Rigabukten finns också ett berömt hotellområde, Jurmala, vars finsk-låtande namn kan förklaras just med det liviska arvet. Ursprunget till Kalevala kunde så också finnas vid trakterna runt Rigabukten. I Kalevala har man vatten nära och i norr lever ett annat slags folk. Det är uppenbart att det rör sig om nå¨got slags bukt. Ofta föreslås Finska Viken, men Rigabukten är mer lämplig av storleken att korsas över med dåtidens båtar. I det estniska eposet ”Kalevipoeg” har hjältarna sina slott just vid floden Daugava.



Genom Riga rann fordom också en annan å, senare uttorkad, endast en liten bit av ett vattendike finns kvar nära parkanläggningen, till höger bakom träden. I den andra bilden symboliserar vågformen av planteringarna platsen för den gamla ån.

De finsk-ättade livländarna, och tidigare också förfäderna till esterna, bodde där som grannar till letterna (de senare är indoeuropeiska precis som svenskarna, alltså icke finsk-ättade). Livländarna har nu nästan försvunnit eller blivit blandade i den lettiska befolkningen, bara ca. 20 personer fanns kvar som talade liviska år 2004. Ändå sägs att ca. 50% av nuvarande lettiska språkets ordförråd är av livisk ursprung. Jag har någon gång hamnat i en het diskussion om detta, när någon påstod att letterna talade ett indoeuropeiskt språk, medan mitt minne sade att det var finsk-ugriskt. Nu verkar det som båda parterna hade rätt, för lettiska är indoeuropeisk av grammatiken, men en stor del av ordförrådet är finsk-ugrisk. Några exempel, "ven" = "båt" på finska ”vene”, "laiv" = "faryg" på finska ”laiva”.

Exempel på det liviska språket:

Räkneorden från ett till tio på liviska:. ikš, kakš, kuolm, nēļa, vīž, kūž, seis, kōdõks, īdõks, kim.

På finska: yksi, kaksi, kolme, neljä, viisi, kuusi, seitsemän, kahdeksan, yhdeksän, kymmenen.

Första versen på livländernas nationalsång (egentligen samma som den estniska, bara översatt till liviska):

Min izamo, min sindimo, uod armaz randa sa,
kus randanaigas kazabõd vel vanad, vizad piedagõd.
Min armaz ilmas uod set sa, min tõurõz izamo!

(Med ett finskt språköra gissar man vartannat ord ungefär. Den svenska översättningen är nära nog den finska nationalsången ”Vårt land”.)

Uttalstips: ett streck över bokstaven menar lång vokal; ž är mjukt ljudande s, z är hårt ljudande s, och š är mjukt ljudande s.


Förklaring till namnen, dvs. etymologi

Daugava ån på olika språk

Lettiska: Daugava
Tyska: Düna
Polska: Dzwina
Ryska: Dvina
Isländska: Dvina
Liviska:Võenajoki
Esniska: Väinajogi
Finska: Väinäjoki

Betyder: åmynning, havsvik, fjord.

I finskan finns faktiskt fortfarande ordet "vuono" i betydelse fjord, som låter alldeles likt den äldsta ordformen. Den indoeuropeiska basformen är: dhweinoa = havsvik, åmynning, hamn. Den liviska formen är "võena" (õ här uttalas öppet nästan som a så uttalet blir nästan "vaena"), och den estniska formen är "väin(na)". Det fornskandinaviska och isländska ordet "dvina" här är troligen ett slaviskt lånord, som vikingarna tog med sin på sina resor österut. Det är knappast samma som det forngermanska: dvina = tvina. Det är ändå intressant att notera att i Rigabukten rann ner en till å, som minskade och minskade och är numera nästan helt försvunnen (enligt turistguiden var den förut känt för sin unkna lukt).

Om stadens historia berättas att Riga i början grundades vid denna nu försvunna å, när den ännu var bara en liten by och inge stad ännu på långa tider. Åns plats finns numera markerad i en park i Riga, och en liten bit av själva ån finns också kvar. Vem vet, kanske denna tvinade å inspirerade vikingar till namnet "dvina". I Sverige har Daugava också namnet Västra Dvina, och den andra ån hette således Östra Dvina.

Observera också att det polska "warta" och finska "virta" är av samma grund, det senare är ett slaviskt låneord till finskan. Bakom det hela skulle vara från början det forn-indiska (sanskritiska): dhávati = rinna, strömma.



Tuirada runopark inte långt från Riga. Den första bilden är runo-sångarens staty, den andra livländarnas minnesmärke, där man ser den liviska vapnet. Den används i Finland än i dag (har förekommit t.ex. i mynt och i vägmärken) och är ett urgammalt symbol för finsk-ugriska folk (man hittar dock liknande hos många andra folkslag, det var ett symbol som skyddade mot onda andar).


Vem var egentligen Väinämöinen?

Från ovanstående härledningar namnet Väinämöinen = ”vik bo”, ”mynnings bo”, eller ”fjord bo”. Möjligen var hans urhem vid Rigabukten , vid Daugava (Väinäjoki) mynning, och han var möjligen av livländsk ursprung. Äldre namnformer är också ”Äinämöinen” och ”Venaelainen”.

Väinämöinens far Kava var också en trollkarl (ordet ”kava” = trollkarl i fornfinskan), yrket brukade man ärva förr i tiden. Det svenska ordet ”trollkarl” kan vara lite vilseledande, i Kalevala är Väinämöinen ”tietäjä” vilket ordagrant översatt blir ”kunnare”, någon som kan många saker, men å andra sidan innebar kunnandet en hel del trolleri och hemliga ramsor för att få makterna lyda. Alla sagorna om Väinämönen är nödvändigtvis inte från samma tid, eller berättar om samma sagogestalt. Namnets betydelse är ganska allmän och kan anknytas till olika sagor skapade på olika håll vid olika tider. Senare berättare kanske har tagit en bit här en bit där och fogat ihop dem till en och samma gestalt Väinämöinen. Kalevalas källor berättar en del om helt andra sagopersoner, men epos-samlaren Elias Lönnrot har egenmäktigt satt dem ihop med Väinämöinen (vilket är väldokumenterat hos Finska Littertursällskapets arkiv). Jag försöker nu ändå reda ut var en förmodat urhem till den äldsta Väinämöinen kan har legat.



I bilden en livländsk museum-bastu i Sigulda fornminnespark.

Livländarna omnämns ännu i dag som ett troll- och läkekunnigt folk, de kände till läkeörter och dito bad, och naturligtvis hade de ”sauna”, den finska bastun. Tillverkning av ekar var det också en viktig konst. Ordet ”väinämöinen” kunde också härstamma från en båttillverkare (t.ex som ”venemoinen”), liviska ”ven” = eka, båt, och det finns dem som tolkar det så. Kalevala berättar ju om Väinämöinens båttillverkning, men säkert andra också tillverkade båtar. Dessutom antyder Kalevala på intet sätt att båttillverkning skulle vara Väinämöinens yrke, även om har ger sig i den sysslan också. Trollkarlar på den tiden avsåg män som kunde många saker, och en duktig sådan måste således också klara av att sätta ihop en båt. Det är väl därför Väinämöinen med iver och desperation försöker lära sig det. Båtar behövs där det finns vatten, och det kan inte vara bara en slump att förstäven ”väin” påminner ordet ”ven”. Hur det nu än är med härledningar så är man nära vatten.

I den estländska eposet ”Kalevipoeg” (”Kalevis söner”) den som motsvarar Väinämöinen heter Vanemuine, som också är runosångens och musicerandets gud. Fösta delen ”vane” kan vara en variant form av det ovan omtalade vattendragsordet ”võena”, men å andra sidan har man tolkat att den kommer från det estländska ordet ”vanah” = gammal. Väinämöinen omnämns ju som en gammal en. En mer trolig bakgrund förefaller vara dock att i många av de källtexter, som Lönnrot använde när han satte ihop Kalevala, förekommer alternativa namn som ”Uvantolainen” och ”Suvantolainen” (”uvanto”, ”suvanto” = lungvatten i ett ström). Den finska betydelsen av dessa ord pekar tydligt åt någon sorts av vattendrag i närheten av Väinämöinens bakgrundsgestalt. Ändelsen -nen i ”Väinämöinen” kunde vara en diminutiv (blidkande form) av namnet ”Väinämö”, vilket ytterligare förvisso har ändelsen -mö som betyder härkomst. I en annan av Kalevalas dikter förekommer t.ex ”Untamo, son till Unto”, där -mo ändelse betyder härkomst (-mo eller -mö är väsentligen samma sak). I finska efternamn ännu i dag betyder -nen också härkomst, således kan Väinämöinen tolkas som någon som härstammar från floden Väinä (Daugava, Väinä-joki på finska).

På tal om Väinämöinens namnformer, en av dem är ”Venaelainen”, och det moderna finska ”venäläinen”, som betyder ”ryss”, kan komma från samma ursprung. Som ett namn till Väinämöinen kan det visst också vara en sammanblandning gjort av några karelska sångare, när man redan var så långt ifrån ursprunget vid Väinä-ån (dvs. Daugava). Men ordet ”venäläinen” har från början säkerligen inte avsett slaviska folkslag, utan finskättade vid någon vattendrag. Kanske ingermanländare vid floden Neva (som rinner ner till Finska Viken från södra Ladoga), eller folket kallad ”vepsä” vid sjön Onega, som rinner ned till Ladoga via floden Svir. Ett äldre finskt namn för Onega är ”Äinänen”, vilket som en dialektal parallelform till ”Väinänen” pekar åt det hållet. De ursprungliga ”venäläinen”, som nu avser ryssar, var med en stor sannolikhet finskättade folkslag. Först senare 'ärvde' de slaviska folken den benämningen, eftersom de bodde åt samma håll sett från väst.

I Södra Tavastland, Asikkala kommun (där författaren levde sin barndoms- och ungdomstid) finns platserna som heter Iso-Äinää (ungefär ”Stor-Viken”) och Vähä-Äinää (”Lill-Viken”). Även här är ”äinää” ett slags vattensamlingar. Alla ord som liknar ”äinä ” och ”väinä” har språkligt sett liknande ursprung.

De östliga vattendragen leder sedan ända till Vita Havet, och på dessa trakter finns också en del platser med Kalevalanska namn. Men motsvarande ortnamn återfinns också till exempel i sydvästra Finland. Inga av dessa torde vara ursprungliga ortsnamn från Kalevalas tid, utan har förts av folket dit, baserade på sagorna som redan fanns. Ortsnamnet Kalevala är i ursprungsdikterna inte alls så central som Lönnrot har gjort den i sitt epos. Ändelsen -la i finskan avser någons ägor, och Kalevala måste då avse ägor till någon som heter Kaleva eller Kalevi. Denna gestalt verkar viktig.



Gauja naturpark, i bilderna ser man floden Gauja, som är en biflod till Daugava. I den andra bilden syns också slottet Tuirada, sett från en av tornen. Så här kan det ha sett ut på hemtrakterna av den livländska ursprungs-Väinämöinen.


Varifrån kommer namnet ”Kalevala”, vems marker rör det sig om?

En gud vid namn Kaleva och lite om andra gudanamn

Kaleva är en mytisk jätte, och en uråldrig gud. Namnet ”Kaleva”, ”Kalevi”, ”Kalev” är av indoeuropeisk ursprung, och har tolkats som kraftkarl, urfader, eller åskgud. I namnformen ”Kale” eller ”Kaleda” var han också de forna kelternas krigsgud. För keltiska stammar fanns i mellersta Europa ända upp till Baltien, tills germanerna trängde ut dem västerut till Gallien och till de Brittiska öarna. Namnet Kale förekommer också annars i andra språk, t.ex i de galliska kelternas krigsfartyg: kalererna, vilket ord romarna sedan lånade. Man har också föreslagit att det latinska namnet för Skottland, Caledonia, är av motsvarande ursprung. På den finska stjärnhimlen finns ”Kalevas svärd” vilket är samma som Orions bälte (”svärd” är lite förskönande, egentligen avses nog hjältens sexuella attribut). På himlavalvet är således Kaleva samma stjärnbild som Orion. Ett annat finskt benämning för Orions bälte är ”Väinämöinens lie”. ”Väinömöinen” i det sammanhanget avser inte sagans trollkarl utan det är snarare en blidkande namnform till Väinö, en gudom som nog måste uppfattas som identisk med Kaleva. Detta har dock orsakat en del sammanblandningar. I en del folks sägner var Kaleva också den jätten som bar himlavalvet, och kan så också identifieras med den grekiska jätten Atlas. Ändelsen -la har i finskan ofta betydelsen för en plats, ägor, och Kalevala kan således översättas ”Kaleva's land”.

Seppo (”smeden”) Ilmarinen var Kalevas son, som hade hamrat himlavalvet för att lägga den på sin fars axlar. Ilmarinen, vad man kan bestämma av namnet, är också son till Ilma, vilket är ytterligare ett namn (men inte keltisk) till denna väderleksgud (det finska ordet ”ilma” betyder luft eller väderlek). I senare tider kallades den finska ovädersguden ”Ukko”, vilket egentligen från början betyder fader eller husbonde, en äldre finsk-ugrisk form är ”ulgan” och har just den betydelsen. Han hette från början ”Ukko Ilma” vilket sedan förkortades till ”Ukko” (på samma sätt som vi i kyrkan kallar Herren Gud för enbart Herren). Den motsvarande kvinnliga, jordens och fruktbarhetens gudinna, hette ”Akka”, vilket betyder moder eller husmoder, och som också hade flera andra namn. En äldre form kanske var någonting i stil med ”atcha” och kan ha samma härstamning som den fornsvenska ”aithe” som just betyder moder. I sagostoftet hos de flesta fornfolk var himmels- och ovädersguden, samt jord och fruktbarhetsgudinnan de högsta och viktigaste, helt enkelt för att livet var mest avhängigt av dem. I Kalevala anges ”Ukko” som den högste guden. Såsom det uttrycks ”Ylinen Jumala” kan man dock tolka det lite friare, inte bara den högste, utan ”ylinen” är ett äldre finskt ord som avser någonting ovanför huvudet, alltså uttryckligen luftens och vädrets herre. Det fortsätter med ”suuri taatto taivahinen” ”store fader på himlen” vilket mer hänvisar hans roll som en fader och husbonde i luftens salar. Himlen, ”himlarna”, var på dessa äldre tiden inte något osynligt himmelrike, utan mer konkret den synliga himlen med alla molnen. Akka på motsvarande sätt kallades ”alainen”, ”underliggande”, vilket avser konkret det som finns under fötterna. Det står i Kalevala ”Akka manteren-alainen, mannun eukko, maan emäntä” (”Moder under-jordisk, jordens gumma, jordens husmor”). På samma sätt skulle man kunna travestera i Kalevala-stilen: ”Ukko manteren-ylinen, taivaan äijä, ilman isäntä” (Fader över-jordisk, himlens-gubbe, luftens husbonde).

Redan tusentals år sedan vandrade sagorna och gudarna från folk till annan. De forna sumerernas gud Enlil betyder ordagrannt ”Herre Luft/Vind/Väder”, där ”en” = herre och ”lil” = luft, vind, väder. Många folk lånade namnet till sin gud från denna handelsfolk. T.ex ”Il” eller ”El” (forna hebréerna), eller ”Ilah” (araberna, för ”Allah” kommer från ”al Ilah”), och detta namn spred sig också norrut upp på bergen och vidare till trakterna runt Svarta Havet, där det mycket väl kan mött finnarnas förfäder. Det är också märkligt att finskan skiljer sig här från sina släktingar. T.ex i estniska luft är ”õhk”, som för en finsk språköra låter som ”ähky”, tung andhämtning. I estniska finns också ett adverb ”ilma”, vilket dock har samma betydelse som finskans ”ilman” = ”utan”, ett ord som inte alls associeras med luft. Detta också pekar åt det hållet att det finska ordet för luft, ”ilma”, är ett låneord, och kan verkligen härstamma från vingudens namn ”Il”, med tillägget ”ma” vilken är en vanlig maskulin ändelse. I finskan blir det ingen sammanblandning med nämnda adverbet, varför det gamla lånordet har behållits, tvärtom än i estniskan. ”Ukko Ilma” kan verkligen vara samma som den sumeriska ”En-lil”. Även om ingen direkt släktskap mellan finskan (eller andra finsk-ugriska språk) och sumeriskan kunnat påvisas har de båda språken en uråldrig grund, och är därför i viss mån likartade av strukturen. Sumerernas språk försvann visserligen från bruk redan ca 4000 år sedan, men de finsk-ugriska språken (finska, estniska, samiska, ungerska, och några små språkgrupper i Östeuropa och Asien) har bevarat en språkstruktur som förenade många av de forntida språken. (Några av de främsta amerikanska forskare av sumeriskan härstammar från Ungern, vilket kanske förklaras av att de har intuitivt lite lättare att förstå språkstrukturen är infödda engelsktalande.)

Ytterligare några ord om vindens och andevärldens etymologi. Det finska ordet för tala är ”puhuu”, vilket ursprungligen betydde ”blåser”. Min morfar som kommer från Karelen tyckte alltid att vi västfinnar var fåniga när vi sade ”puhuu” om att tala. Det hette ju ”haastaa” på hans karelska dialekt, och ”puhuu” på karelska betyder ”blåser”, också om vinden. Det finska ordet ”ilma”, som sagt, avser inte bara luft utan också väder och vind. Att ”ge tillkänna” eller ”komma med ett budkap” är på finska ”ilmoittaa”, dvs ge åt vinden att förmedla. Mera sakralt kan det uppfattas att budskapet, ”ilmoitus”, var någonting vindens herre förde fram. Uppfattningen om gudarna var mer konkret då jämfört med i dag. På finska betyder ordet ”hengitys” andning, men en böjd form av den ”hengissä” (”i andning”) betyder att vara vid liv. Därifrån härleds substantivet ”henki”, vilket på svenska betyder ordagrant ”ande”, men samtidigt kan man också säga ”tuulen henki”, och då menar man att man känner att det blåser lite (”tuulen” är genitiv form av ”tuuli”, vinden eller blåsten). Det svenska ordet ”ande” är också kopplad till ”andning”, och motsvarande koppling finns i många språk. I forna tider ansåg man att den mäktigaste anden var den som hade den kraftigaste andningen, alltså vindens och stormens herre. Denna koppling mellan ande, andning, liv och vind återfinns också i fornspråk , som sumeriska och fornhebreiska. Det hebreiska Jahve har i modern teologi fått betydelsen ”levande gud”, men en forntida form anses varit ”Jah-havadh”, vilket betyder just vindens herre (jah = herre som i ordet Hallelu-jah = prisa herren). Den moderna betydelsen ”levande gud” kommer via den ovannämnda kopplingen vind/andning/liv.

På tal om etymologier, här några till:

Kan Väinämöinen vara samma som Kaleva?

Vid denna epok i historien var det en vanlig uppfattning att en viss gud härskade på ett visst landsområde. På främmande marker fick man inte glömma bort att offra också för den lokala guden, så att den inte skulle bli illasinnad. När man flyttade till ett nytt markområde, där andra folk fanns sedan förut, var det vanligt att med deras viktigaste gudar, och så ökade antalet gudar i mytologin (det var i huvudsak därför också grekerna hade så många gudar).

Ett annat vanligt sätt var att om den nya guden på något sätt påminde om någon av de gamla, då kunde man identifiera den nya som ett nytt namn till den gamla. Det var också vanligt med extra epitet som beskrev gudens huvudfunktion. Gudarna fick så många parallella benämningar och epitet. På samma sätt hade också Ukko, åskguden, flera namn. En sådan epitet kunde då vara efter platsen där han dyrkades. Eftersom platsen var vid Daugavas mynning, som på lokal finskättad (livländsk) dialekt hette ”Väinä”, så kallades guden kanske också ”Väinämö”, vilket helt enkelt säger att hemvisten är trakterna vid ”Väinä”.

Från detta namn blir diminutiv (blidkande tilltal) ”Väinämöinen”, vilket namnform dock lika väl kan avse en som tjänade guden, en känd trollkarl, en shaman, från trakten. Shamanen var som en profet, talade i guds ställe. Ettusen år sedan förstod folk hur det hängde ihop och kunde skilja den ena från den andra, men under senare århundraden, och efter byte av religion till kristendom, försvann denna förståelse, och man blandade ihop shamanen och trollkarlen Väinämöinen med guden Väinämö (med ett kortare namnform ”Väinö”). Det var inte alls ovanligt att blanda ihop en guds tjänare, en storman, med själva guden. Stormän, kungar, faraoner, profeter och shamaner såg man som någon särskild guds inkarnationer. Man trodde också ofta att gudarna kunde uppenbara sig i människohamn. I sagorna är det sedan alls inte ovanligt att gudar och mänskliga hjältar blandas samman.

Joukahainen

Väinämöinen har i Kalevala en trätobroder Joukahainen, också kallad Jouko, en som bl.a ägnar sig för att skjuta Väinämöinen med en bilbåge. Kanske inte så konstigt, för hans namn i fornfinskan har just betydelsen ”bågskytte”. Den tolkningen störs något av det faktum att i Finlands nordligaste (som också förefaller vara de äldsta) dialekter finns ordet ”joukhain” i betydelsen ”svan”, en vattenfågel. Hur kan det hänga ihop? Det kan helt enkelt vara ett sammanträffande att orden påminner varandra. Å andra sidan kan det vara en saga som har sin ursprung från stjärnhimmelen. Svanen är ju en stjärnbild, och så är också Väinämöinen på den ”finska stjärnhimlen” (Väinämöinen identifieras ibland som Orion, och Orions bälte kallas i Finland sedan urminnes tider ”Väinämöinens lie”). Då kan vi tänka oss att Joukahainen också avser en stjärnbild, nämligen en som är identisk med stjärnbilden Svanen, som har en form som mycket väl kan tolkas som en bilbåge. (Obs! den grekisk-romerska stjärnbilden Sagittarius, eller Skytten, är en annan himmelsk bågskytte som inte hör ihop med den finska sagan). På så sätt kan ”juokhain” och ”Joukahainen” verkligen avse samma sak.

Kantele och runosång

Ordet ”runo” betyder dikt på finska, det vi kort kallar ”epos” är episka diktverk. Vi ska också komma ihåg att vi talar om tiden innan skrivkonsten var uppfunnen. Det enda sättet att kunna bevara gamla sagor var att rimma dem, för att lättare kunna lära sig dem och sjunga dem utantill. Alla folkslag gjorde så, kelterna, grekerna, vikingarna osv., och naturligtvis också finnarnas förfäder. Men i själva verket fortsatte man med runosången långt efter att skrivtecknen hade uppfunnits, inte minst för att det var besvärligt att skriva med den tidens hjälpmedel, och långt ifrån alla kunde läsa ock skriva. Babylonierna var veterligen de första som skrev upp gamla sagor. Gilgamesh eposet har man funnit uppskriven på lertavlor från 2000-talet f.Kr. Grekernas epos Ilias och Odysseia är från 400-talet f.Kr osv. Kalevala samlade man ihop från runosångarna först på 1800-talet. Ett instrument att spela med var till god hjälp i sången, och det traditionella instrumentet för ändamålet, finnarnas nationalinstrument, heter ”kantele”. En stor del av ursprungsmaterial som samlades och lagrades i arkiven är just bara dikter och sånger, och en del dessa finns utgivna i ett systerverk till Kalavela, som heter ”Kanteletar” (ungefär ”kantele spelerskan”). Som en ren läsupplevelse är den senare vida överlägsen den förra, så anser författaren till dessa rader.

Bild: Kantele av modern stuk, en konsertkantele med 38 strängar.
(This file is licensed under the Creative Commons Attribution-Share Alike 3.0 Unported license, http://commons.wikimedia.org/wiki/File:Kantele.jpg)

Det kan vara intressant att försöka utreda var finnarnas nationalinstrument, kantele, har sitt ursprung. De äldsta kända typeran är en femsträngad instrument karvad ut av ett enda träbit (ännu tidigare möjligen av en stor benbit). Likartade instrument återfinns i ett flertal länder. I syd- och Mellan-Europa kallas de ”cittra” (också i Sverige, men instrumentet kom hit söderifrån). Det namnet kommer från det forngrekiska ”cithara”, vilket å sin sida torde ha en mer östlig ursprung, till exempel i Indien har man ett instrument som kallas ”sitar”. Den spanska gitarren återigen har hamnat dit via Nord-Afrika och också härstammar österifrån. Det är på intet sätt viktigt att en del av dessa har hals, som gitarren, och andra inte. Namnet har lånats från ett språk till annat trots det att instrumentets form varierar stort. Ett modernt exempel på sådana lokala formvariationer är den amerikanska versionen av en gitarr, kallad ”steel guitarr”, som man faktiskt har på ett bord och knäpper på och som man inte håller ”om halsen”.

För att helt komma ifrån ämnet, också piano är ett slags cittra. Från det enklare instrumentet gjordes först en lyxversion, stor som en liten möbel, för mer förmöget folk att skryta med. När det nu blev obekvämt att nå ut till alla strängarna med fingrarna tillsatte man en klaviatur, tangenter med en knäppningsmekanism, där spetsen av en avklippt gåsfjäder i slutändan knäppte på strängen. Så uppstod clavi-cembalo, eller kort bara cembalo. I denna tidigare mekanism kunde man inte påverka kraften mot strängen och på ljudstyrkan. Därför utvecklade man en mer sofistikerad variant där gåsfjädern ersattes med en filthammare, vars slagstyrka följde anslaget mot tangenten. På så vis uppstod ett klaviaturinstrument som kunde spelas högt eller tyst. På italienska ”forte-piano clavi-cembalo”, som snart förkortades så att bara ordet ”piano” blev kvar som ett namn till instrumentet.

Nu har vi emellertid kommit helt vilse, för avsikten var ju att leta efter ”kantele” och inte gitarr eller cittra. Vi har ändå lyckats börja utreda varifrån instrumentets form kommer. Det är således ett slags cittra, och utanför Finland kallar man det också ibland för finsk cittra, inte minst för att ”kantele” kan vara för svårt att uttala. Liknande instrument kan man finna överallt i världen, så i Afrika, Asien, som i Syd-Amerika. Samma uppfinning verkar ha gjorts på olika håll, helt oberoende av varandra. Det verkar ganska orimligt att kunna spåra vem som kom på det först. Det är väl inte fel om finnarna ger den äran åt Väinämönen, som enligt sagan byggde sin första kantele av ”skallbenet av en fisk”, en riktig baddare till gädda. Man kan dock förmoda att ”fiskben” från början inte har varit skallen av en gädda, denna poetiska bild har nog en mer fjärran ursprung. Till exempel den forngrekiska instrumentet cithara hade som klangkropp skalet av en vattensköldpadda. Ett slags ”fisk” den också, vanligt förekommande överallt lite söderut och österut från våra breddgrader. Det var genom sådana trakter som finnarnas förfäder vandrade igenom på sin väg till det nuvarande nordiska hemlandet.

Äldre typ ab kntele, se t.ex följande länk: http://www.nba.fi/sv/nationalmuseum/samlingar/manadens_foremal2003/kantele,

Låt oss forska vidare på namnet ”kantele”. Liknande namnformer återfinns i stort sett alla finsk-ättade språk. Att sjunga heter på latin ”cantare”, och inom den klassiska musiken är ”kantat” verk som ska sjungas. Det verkar därför som namnet skulle ändå inte vara av finsk-ugrisk utan i stället av indoeuropeisk ursprung. Också på italienska, spanska, och portugisiska är ordet sjunga just ”canta”. Det låter dock lite långsökt att finnarnas förfäder skulle gått och lånat ordet ända från Syd-Europa, man måste ha funnit det på närmare håll. Eftersom namnet på platsen ”Kalevala”, som jag har redovisat tidigare, är av keltiskt ursprung och lånad från Baltien, har man anledning att leta efter ett keltiskt ursprung också för kantele. Alldeles tydligt är det också så, då t.ex Irlands och Skottlands keltiska urspråk, gaeliska, har ordet ”cantainn”, vilket just betyder att läsa trollramsor eller sjunga runosånger. Det var ju för det senare ändamålet man ursprungligen använde kantele. Det verkar inte finnas något baltisk ord som liknar, så vi kan dra slutsatsen att ordet ”kantele” härstammar från forna keltiska språk, lånad från de keltiska grannarna strax söderöver.

Avslutningsvis kan jag konstatera att det finska ordet ordet ”runo” (dikt) verkar ha en baltisk och indoeruropeisk ursprung. Att tala eller rimma heter ”runāt” på latviska. Om det skulle vara ett finsk-ugrisk ord kunde man förklara det med det livländska arvet. Att det skulle vara ett finsksläktat ord motsägs dock av det faktum att det fornsvenska ”runö” betyder hemlig kunskap eller att sjunga ramsor. Också de fornsvenska skrivtecknen heter ju ”runa”, som tillhör samma ordbas. Det förefaller tvärtom som om ordet ”runo” har lånats till finskan från fornsveskan. Vad som krånglar till det är att ordet har lånats minst två gånger, någonting som inte alls är ovanligt. Alltså det moderna svenska ”runo” i betydelsen episk dikt, fornsång, har man lånat tillbaka från finskan på 1800-talet, när den ursprungliga ordet redan hade försvunnit från svenskan. Vi måste räkna med möjligheten att samma ord kan lånas fram och tillbaka flera gånger under årtusendenas gång. Det är då inte omöjligt att det latviska ordet är lånat från det livländska, som har plockat det från ett tredje håll. Att sådant händer gör det meningslöst att tvista om varifrån ett ord från början härstammar.


Namn på folk och orter

Ruotsi, ryssar, jutar, finnar och Suomi

Det svenska ordet ”ryss” kommer från en äldre form ”rus” eller ”ross”, och har från början avsett en svensk-ättad folkslag som rodde när de reste iväg, dvs. östliga vikingar (vilket ju kommer från ordet ”vik”, det var roddarfolk från vikar och fjordar). Dessa grundade också staden Novgorod, och även riket runt staden, som var början till det riket som sedan utvecklades till Ryssland (”nov gorod” betyder ungefär ”ny gård” i modern svenska).

Det finska ordet för Sverige ”Ruotsi” härstammar också från dessa roddare från Bottniska Vikens västra strand. Ordet ”rus” lånades till finskan i formen ”ruusi” (u uttalas som o), dom senare fick pluralis formen ”ruotsit” i betydelsen ”svenskarna”. Dessa var egentligen alltså de samma som de ovannämnda ”rus”. Det nuvarande finska ordet för ryssar ”ryssä” har man lånat från svenskan rätt sent, när ordet ”ryss” redan hade omdefinierats och avsåg det slaviska folket det avser nu. Man ska inte bekymra sig för att vokalerna varierar mellan o, u, och y, de speglar enbart skillnaden mellan dåtidens lokala dialekter. Det svenska landskapet ”Roslagen” menar ju egentligen ”ro slagen”, folk som rodde. Samma folkslag som ”ryssarna”, då ordet avsåg svenskättade som hade flyttat österut, och inte alls slaviska folk. Släkten stred mots varandra och från öst kom på rodd folk som rånade och härjade på finska och svenska kustområden. När senare också slaver gjorde samma sak började de också kallas för ”ryssar”. Det kom samma slags roddare ”rus” från båda hållen, och de från öst kom i Finland att kallas ”ryssä”, de från väst ”ruotsi”, två varianter av ett och samma ursprungsord.

Från sydväst kom danskar eller ”jutar” (eller kanske ”gutar” som ett äldre form). Också de senare var från Danmark, från Jylland (”Juutinmaa”, jutars land på finska); på finska heter Öresund ”Juutinrauma”, jutarnas sund. ”Juuttaat” är en finsk svordom än i dag, och kanske i början menade dessa som kom från Jylland och plundrade kuststäder och förde ständiga krig mot Sverige. Finnarna förekom ju sedermera ofta som soldater i den svenska armén. Götaland som ett landskapsnamn är nära besläktad med Guteland, med vilket vi ofta avser Gotland, men det ligger också nära ursprunget till namnet Jylland. Deras språk var ju nära släkt, ännu närmare släkt än i dag, och ländernas olika namn var i början snarast bara dialektala skillnader.

Winni, fenni, finn är från början ett keltiskt ord som också avser en roddare. Från antikens tid har vi hört berättas att fenicierna reste ända upp till Östersjön, men här fanns högkulturellt folk med rodd som färdmedel redan mycket tidigare, det kan man se på gamla hällristningar. Möjligen har feniciernas och andras resor hit lett till att det latinska namnet på ett nordiskt folk, ”fenni”, kom till allmänt bruk. Romaren Tacitus omnämner fenni som ett vildsint skogsfolk, men han har knappast kunnat veta vad de olika folken här uppe egentligen hette, utan han har nog kallat hela befolkningen i Skandinavien med det namnet som råkat vara mest känt. På tusentalet avsåg ”finn” närmast de svenskättade folkgrupperna som bodde på östra sidan av Bottenviken, även om man, som man såg det från väst, kanske inte gjorde så stor skillnad vilket språk de talade. Så började man använda ordet ”finn” eller ”finne” också om dem som inte talade svearnas eller gutarnas germanska språk, och så med tiden kom att avse även (ibland enbart) finsktalande finnar.

Finn är ett hjälte i keltisk folkdiktning. Till exempel i Mark Twains bok om Huckleberry Finn är huvudpersonens far ”Finn” säkerligen inte avsett att vara en finne, även om man har hört sådana påståenden. Snarare har författaren nog tänkt på en irländsk suput, sådana fanns vid Missisippi-floden säkerligen fler än finnar, och irländarna är ursprungligen ett keltiskt folk. (Dessutom är efternamnet Finn rätt osannolikt för en finne eftersom ordet inte är finska, snarare borde han då hetat någonting som Julkunen.). Svenska sagornas jätten Finn menar heller inte en finsk jätte, utan härstammar nog också från den keltiska sagovärlden.

Det finska namnet på Finland, ”Suomi”, är möjligen icke-finskugriskt baltiskt ursprung, ”zeme”, från vilket ord man också har härlett finnarnas namn för Tavastland ”Häme”, samt också ”same” (på samiska ”sabmi”). Ordet kan bära fjärran släktskap till ett annat som avser tidiga germanska förfäder till svenskarna, ”suebe”, känt redan i antikens Rom. Hela kustremsan runt Östersjön var nämligen fordon bosatt av germanska folkslag, balterna och finsk-ugriska folk anlände till denna kust först senare. Medan i närområdet fanns finskättade folkslag i redan 3300 f.Kr. Namnen på landområden flyttas långsammare än folken, därför togs namnet ”Suomi” i bruk för att mena dessa finsk-ugriska folk så fort de hade anlänt till området. Dessa tog sedan med sig namnet till det nuvarande Egentliga-Finland (som landskapet runt Åbo kallas). På orten Suomusjärvi (betyder ungefär Fiskfjällsjö) där på den trakten har man funnit spår av den tidigaste finska bosättningen, vilket man skulle kunna tolka så att ordet ”Suomi” och fiskfjäll, ”suomus”, har någonting gemensamt. Fast kanske fiskfjällen på finska bara råkar likna Suomi, och ”zeme” eller ”suebe” är verkligen ursprungsformerna. Det finns andra teorier. Både ordet ”finn” och det finska namnet på Finland, ”Suomi”, hör man ibland hävdas, betyder folk som bor på mossor (mossa = ”suo” på finska). Känns lite konstgjort, men är dock en mycket populär teori i Finland. Man vill kanske inte kännas vid att landets namn skulle kunna vara av utländsk härkomst.

Estländarnas namn på sig själv ”eesti” möjligen kommer från det fornanglosaxiska ordet ”ēst” (på engelska ”east”) som menar öst. Före de nuvarande finsk-ugriska esterna var landet nämligen bosatt av en östlig gren av anglogermaner, och blev kallade ”östlänningar”, ”ēst-land-ur” (eller ditåt). I Finland kallas Estland ofta mer slarvigt för ”Viro”, vilket kommer från Estlands nordöstra landskap som heter ”Viru” på estniska (och kom ihåg att u uttalas som det svenska o , och o som å).

Det finska landskapet Satakunta

I Finland kan man få höra mest virriga förklaringar till landskapsnamnet Satakunta, området norr om Åbo mot Björneborg. Ordet låter som det betyder antingen ”runt hundra stycken” eller ”hundra kommuner”. Men det är inga hundra kommuner där och har aldrig varit. På finlandssvenska kallas landskapet Satakunda (man har bytt t mot d) vilket inte hjälper till att förklara ordets bakgrund, det är nog bara en ombildning av det finska namnet. Den här förklaringen som jag lyckats nysta ut verkar ha varit okänt förut. Här följer en, förhoppningsvis, intressant historia om de forna roddarfolken.

Redan så där 3000 år sedan hade germanerna på Östersjön-området, goterna, en skattefinansierad flotta, och landet delades i administrativa områden efter vad som behövdes för att underhålla krigsfartygen. Dåtidens krigsfartyg hade 12 roddarbänkar var, alltså 24 man per båt. Fem båtar utgjorde tillsammans en militär enhet som kallades ”hund”. Ursprungligen avsåg ordet inte ett vanligt husdjur utan ett jaktlag, med jakthundar eventuellt (”hund” eller ”hunn” kan också haft betydelsen skinn, päls, djur som jagades; växten hundkäx har använts i skinnberedningen). I engelskan t.ex finns ett lånord från fornsvenskan kvar i den äldre betydelsen, för engelskans ”hunt” betyder jakt eller jaga. I ett sjökrig var alltså en ”hund” en truppenhet båtar och roddare (dock troligen utan hundar). Det är naturligt att överföra jakttermer till krigföring, även i dag har vi jägarkompanier.

De gårdar som tillsammans utrustade en flottenhet bildade ett beskattningsområde som kallades ”hundrade”, eller ett lite senare form ”hundrat”. Ordet eller dess förvrängningar (Hunne-, Hunse-) förekommer ännu i gamla ortsnamn såväl i Sverige som i Danmark och Norge. Ett ”hundrat” utrustade således fem båtar vilket gör 120 män, men ordet kom att användas också som antal för annat som räknades. När sedan krigsskeppen utvecklades vidare och blev mer effektiva behövde man endast fyra av dem till motsvarande stridsstyrka, allså nu 4x24 = 96 roddare. Men därtill hade dessa nyare båtar en styråra och en styrman. Antalet män per en stridsenhet av fyra båtar blev nu 96 + 4 = 100 man, och ordet ”hundrat” ändrade så småningom betydelse, och kom att mena hundra stycken som i dag (ändå finner man det äldre räknesättet ”hudrat” = 120 fram till 1300-talet). Från det forngotiska ”hundrat” kommer också tyskans och egenskans (skrivna) form ”hundert”.

I Finland var landskapet ”Satakunta” fordom ett område som härskades av svenskättade folk. Det tillhörde i ett forntida rike runt Mälaren som benämns ”Suethiod” i gamla dokument (ett urform till ”Svea”, ”Svea rige” som långt senare blev förkortad till ”Sverige”). Dessa germanska stammar på en östra sidan av Bottniska Viken kallades ”finne” (eller ditåt), men en stor del av dem förfinskades med tiden. Av den anledningen började man på den västra sidan kalla också de finsktalande för ”finne”. Samtidigt tog finska språket över en del forngotiska ord. Nästan all finsk tideräkning, veckodagar osv, härstammar från forngotiska. En del har dock säkert lånats redan vid passering genom Baltien, där man också hade gotiska stammar som grannar. Åt motsatt håll har svenskarna med tiden lånat ord som ”pojke” från finskans ”poika”, ”tös” från ”tyttö”, ”känga” från ”kenkä”. En redig man är ”hyvens” vilket kommer från finska ”hyvä” = bra, liksom också ordet ”hyvla”, alltså göra slät, bra. ”Rappakalja” kommer från ”rapakalja”, ”rapa” = lervälling, ”kalja” = öl, det man snackar när man druckit dåligt öl i överhövan.

Nu kan vi äntligen lägga fram en trovärdig förklaring till landskapets finska namn ”Satakunta”. Detta område bosatta av det gotiska folket ”finni” var det enda på östra sidan av Bottniska Viken med större gårdar som kunde utrusta en enhet av krigsfartyg till den gotiska flottan. Ordet ”sata” i fornfinskan betyder ”mätt”, ”full”, och ”kunta” betydde förr manskap, kår (den äldre betydelsen finns i en del sammansatta ord t.ex ”palokunta” = brandkår, ”palo” = brand, men dagens finnar tror att det heter så för att det är kommuner som ordnar brandkårer). Den moderna finska betydelsen för ”kunta”, en kommun, är rätt sentida, och hänvisar till att det är ett antal skattebetalare i kommunen. Men när den äldre betydelsen av orden ”sata” och ”kunta” hade glömts bort ledde det till virriga förklarningsförsök som ”hundra kommuner”. ”Satakunta” i äldre finska betyder således ”full manskap”, av båtar med roddare som gårdarna i området skulle rusta. Det moderna finska ”sata” = 100 kommer från detta. En parallell etymologi alltså till det svenska ordet hundra.


Folkslagen och deras bosättningar i forna tider

Det som presenteras här stämmer någorlunda fram till förts årtusendet efter vår tideräknings början. När man följer runt Finska näset ända till floden Neva finner vi följande folkslag:

Lapparna, renskötarna som ursprungligen hade sina bosättningar över hela Finland, men som så småningom trängdes ut mot norr. Lapparna är här bara en gemensam benämning för olika folkstammar, och det är alls inte säkert om dessa var samma som nuvarande kolt-, same- osv folkslag., än mindre finns säker kunskap om språkens inbördes relationer.

Finnarna var vikingafolk som hade sina boningar längs Bottniska Vikens östra strand samt Åbolands och Ålands skärgård, och talade således ett svenskättat språk. Från dessa kommer benämningarna för invånarna i landet på olika språk: Fennia, Finland osv. T.ex de få romare som reste dit mötte i huvudsak bara kust- och skärgårdsområdets vikingabefolkning.

Suomi folket, de egentliga ”finnarna” men som alltså heter ”suomalainen”, och landet heter ”Suomi”, på folkets eget språk. Det är ungefär nuvarande landskap i sydvästra Finland som heter på finska ”Varsinais-Suomi ” (”Egentliga Finland”, vilket också ger en förklarning till landskapets namn). De var bönder, och det var sannolikt svedjebruk som tillämpades från första början, men senare övergick man till fasta åkrar och boskapsskötsel. Första handelsplatsen ”Turku” grundades. Platsen kallas numera Åbo på svenska, även om också ”Turku” är ett svenskt låneord, på fornsvenska hette det ”turk” i stället av ”torg”. (Man möter än i dag ordet ”turk” om marknadsplats t.ex i Dalarna.)

Häme folket, tavastlänningarna. Tavastland på finska är ”Häme”. Dessa var bosatta i vida skogsområden nordöst från Egentliga Finland, och livnärde sig i huvudsak med jakt. Lanskapet är numera typisk bondeland, men bönder blev tavastlänningarna mycket senare. Ännu på tidig Medeltid omnämns tavastlänningarna i huvudsak som pälsjägare. De reste till Turku (Åbo) för att sälja sina pälsverk, i början till fots, men senare åkande på oxkärror. Pälshandel var så viktig att det finska ordet för pengar heter ”raha” på finska än i dag, medan ordet ursprungligen avsåg ekorrskinn. Ordet ”häme” kan vara av samma ursprung som ”same”, och kommer från ett baltiskt ord ”zeme” som avser pälsjägare. I början har alltså ordet syftat generellt all folk som bodde i dessa skogar, som först kanske var samer, men senare tavastlänningar.

När vi följer Finska Vikens kust österut kommer däremellan ett område som numera heter Nyland (Uusimaa på finska, med exakt samma betydelse). Det inre landet här var möjligen inte bebodd på forna tider utan bosättningarna är ganska sena, det skulle förklara benämningen ”ny land”. Alldeles på kusten har det nog funnits vikingabyar, vilket skulle förklara det att befolkningen på Nyalands kusten har från urminnes tider varit svenskspråkig.
Karelerna bebodde området från Finska vikens östra ände vidare det bördiga landet i sydöstra Finland till sjön Ladoga's västra strand och vidare uppåt. Snorre Sturlason, den isländska Eddans författare, omnäner i denna ordning: kvänerna, kirjalerna, och finni, som folkslag som bodde öster om Norje. Kvänernas ättlingar kanske är de som bor i nuvarande Västerbotten och västra sidan av Torne älv. De har ett egen språk ”meänkieli”, en variant av finska som verkligen låter mycket karelsk av sin klang och sitt ordförråd. De forna kvänernas bosättningar fanns troligen ända till det finska ”Kainuu” åt öster (och vikingarnas benämning ”kväne” skulle på finska bli just ”kainuu”). Kirjaalerna, söder ut och åt sydväst från dessa, skulle då blivit senare tidens karelare. Om finni folket säger Snorre att de var hornbeprydda, kanske menar han östra vikingar eller någon östgotisk folkslag (fast om horn i hjälmen påstår dagens fornforskare att det aldrig kan ha förekommit hos någon).
Savolax , om detta område finnns inga tidiga omnämnanden, men vad som kan ha förekommit är glesare svedjebönder från öst, eller fiskare och jägare från Tavastland, eller båda delarna. Det finsk namnet på området ”Savo” visar det sig omöjligt att finna till en finskspråkig förklaring. Det närmaste man kommer är ordet ”savotta” som betyder ordnat skogsarbete, men det ordet är ett sent 1800-tals lån från ryskan. Det finns en möjlighet som kanske först låter långsökt, men vid närmare granskning blir mer trolig, att utgå från det svenska namnet på ladskapet, ”Savolax”. Detta kan vara ett ganska sent lån från det ryska ordet ”zavolotje”, vilket ungefär menar ”utmarkerna”, alltså långt bakom sett från Ryssland. (Ett liknande exempel är när de finskättade vepsä-folket vid Vita havet kallade området bakom Uralen ”perama”, ”bakre landet”, och därifrån får vi det moderna lingvistiska språkområdet ”Perm” bakom Uralbergen.)
Venä folket. På finska heter Ryssland ”Venäjä” ja folket kallas ”venäläiset”. Alltså skulle man kunna tro att det är ryssar. Fast som jag ovan har förklarat avsågs med ryssarna kanske inte slaviska folk i början, utan betydelsen ändrades med tiden. På samma sätt var inte de som på finska kallades ”venäläiset” från början några slaviska folk, utan ett finskättad folkslag som bodde i öst, från floden Neva trakter upp till Vita havet och floden intill. Kanske vepsä-oflket , eller ingermanlänningar. Ordet ”venä”, ”venäi” kan härledas ur ”väinä” och ”viena”, som båda betyder vattendrag, flod.
Österut därifrån bodde slaviska folkslag. Senare kom man att kalla alla folk österifrån ”venäläiset”, om de sedan var slaver eller finskättade. I ryska språket heter det ”ruskij” vilket från början kan komma från det fornsvenska ”rus”, vikingar som grundade Novgorod, som det är förklarat längre upp.



I bilden en grovskiss över folken i Skandinavien och området runt Östersjön vid första århundradet e.Kr.

I ovanstående bild visas bosättningarna av olika folkslag angivna ungefär, och markerade med olika färger för tydlighetens skull. De finskättade folkslagen har dock markerats alla med blått, så att utbredningen blir tydligare. Som vi ser var bosättningsområdena någorlunda sammanhållna. Men de östliga vikingarnas, dvs rusernas, resor mot öst delar det finska området med en smal remsa över Finska Viken. Svensk-, norsk-, dansk- och vendel-ättade folkslag var ganska nära släkt, skillnaden var inte så mycket i egenskaperna av folket, som i de mäktigaste släktena som styrde olika områden. Krig fördes mellan släkterna, och det ganska regelbundet. På motsvarande sätt var det inom andra folkslag. Nationalitet var inte så mycket skäl till krigen som krav på markområden och makt hos släkternas huvudmän.

Några svenskar fanns det heller inte från början, utan de var götar, svear och ruser. De sistnämnda bosatte en landremsa också på den östra sidan av Bottniska Viket, och befolkningen där kallades ”finni” eller (senare) ”finländare”. Senare blandas dessa ihop med annan befolkning på den östra sidan, nämligen suomi-folket som talade finska (”suomi” heter också språket på folkets eget språk). Man omnäner dock det finsktalande ”häme” folket särskilt, eftersom dessa levde på ett annat sätt, de var nämligen jägare (dessa är numera bönder och heter ”tavastlänningar” på svenska, vilket namn gavs åt landskapet långt senare). On några Savolax bor finns inga noteringar från denna tid. Jag har märkt området på kartan, fast den finsktalande befolkningen kom dit först senare, antingen från väst eller från öst. Det folket som på finska heter ”venäläiset” betyder i dag ryssar, men så har det inte varit från början. På forna tider avsåg ordet ”venäläiset” mer troligt östligare finskättade folkslag, om de ännu östligare slaviska folken användes inte detta ord ännu. Öster om dessa finskättade folkslag vid floden Neva fanns vikingariket Novgorod, vilket dock med tiden blev mer dominerad av slaverna.


Finland och Sverige blir till

Birger Jarl knöt ihop de svenska ätterna till ett rike ca 1250, och anslöt dit också områden från Finland och Baltien. Den svenska makten kom således till Finland från Götaland, som var hemtrakter till Birger Jarl. Denne Birger Magnusson var själv aldrig kung utan kungens utan tillhörde hans råd. Men kungen, den i Danmark uppvuxne Erik den Läspe och Halte, var inte i stånd att regera och makten var i Jarlens händer. Birger ville inte ta över kungamakten eftersom det skulle lett till ett inbördeskrig och till ett krig mot danskarna. I stället såg han till att försäkra kungatiteln till sina söner. Den förste hette Valdemar, och efter honom var det hans yngre bror som blev kung, mer känd vid namnet Magnus Ladulås; det fanns en till i broder, Erik, ja bröderna var i krigisk fot mot varandra. (Magnus vann över Valdemar slaget i Hova).

Svenska rikets ”vagga”, enligt nyare kunskap, låg på Götaland, inte i Uppsala (vilket äldre läroböcker anger). Uppsala fanns ännu inte utan platsen hette Östra Aros (därifrån västerut låg Västra Aros, som numera är förkortad till Västerås). Uppsala-teorin var en förfalskning, för att senare kungar bodde på den sidan av Sverige och ville att historieskrivningen föjde dit med dem. Förfalskningen avslöjades först så sent som på 1980-talet av ett par amatörforskare. Uppsala teorin verkar nu blivit begravt även av professionella historieforskare. Birger Jarl grundade staden Stockholm, som senare blev huvudstaden. Den var tillräckligt långt borta från danskarna, på en liten holme vid en gammal tullstation som var förstärkt med stockar (därifrån namnet Stockholm). Handelsplatsen Turku (Åbo) på den Finska sidan hade funnits långt tidigare (turku = handelsplats, torg, "turk" på äldre svenska; det moderna svenska namnet på staden, Åbo, kommer från att bebyggelsen ligger vid Aura å.).

Västra Götalands lag är den äldsta skrivna lagen i Sverige, fast hade skrivits ner från en äldre muntlig tradition, och var egentligen inte någon lagbok i egen rätt. Tidigare var det en lagman som lärde sig utantill alla lagarna från sin föregångare. Birger Magnusson Jarl och hans bror Eskil Magnusson Lagman var på den tidens standard ovanligt boklärda. De kände till, utom här nämnda lag, också principerna i den romerska rätten, och andra europeiska lagsamlingar. Den lagsamlingen som Birger och Eskil skapade var den första egentliga skrivna lagen i Sverige, och den var också den mest moderna i dåtidens Europa. Den ligger ännu i dag som grund till den Finska och Svenska lagen. Den var sakligt angivet och den på tiden typiska religiösa överlasten hade fått mindre plats. Därtill innehåller den en del moderna regler för rättssäkerhet.

Ett exempel som kan nämnas är kvinnofriden som gällde kvinnornas säkerhet oberoende av samhällsklass, någonting som säkert var ovanligt i medeltids-Europa med jordbundna trälbönder. Förklaringen kan vara den att i Folkungaätten spelade kvinnorna en ovanligt framstående roll. Birgers och Eskils mor Ingrid Ylva var en lärd och högt ärad person, och bakåt i tiden finner vi i ätten Sigfrid Storråda, mor till Olof Skötkonung och enväldig drottning på Västra Götaland. Också Heliga Birgitta (som levde senare, på 1300-talet) tillhörde Folkungaätten.

I äldre historieskrivning påstås det att alla som bodde i Finland var hedningar innan de anslöts till Sverige. Men redan på 1000-talet hade Jaroslav, fursten i Novgorod, som var av vikingaätt trots det slaviska namnet, fört in kristendomen österifrån till Finland, dvs den grekisk ortodoxa tron. En gammal sägen berättar dock, att den svenska kungen Erik den Helige med biskop Henrik hade gjort en resa till Finland (Östland, som det då kallades) i syfte att omvända folket. Men där saknas historiska bevis, och detta kan vara en del av den ovannämnda historieförfalskningen. Ändå kan allra högs de västliga svensktalande folket "finni", och den del av västliga finsktalande (suomi) folk, de i Varsinais Suomi ("Egentliga Finland"), varit hedningar.  Alla som bodde österut därifrån var redan kristna ortodoxer. Men om nu Birger Jarl hade nöjd sig att enbart "omvända" hedningar, då skulle Finlands östra gräns nu ligga någonstans vid Forssa-Pargas-Vasa i västligaste Finland. Man kan väl konstatera att den svenska makten medförde en viss långsiktig nytta för Finlands del.


Finska gudomligheter

Ukko, åskans och stormens gud. Äldre former är Ulgan och Ukku. Betydelsen är närmast husbonde, herre. Han skapade också Ilmatar, luftens mö, och man kan identifiera Ukko som Ilma, luftens gud (ilma = luft). Förmodligen en förkortning från ”Ukko Ilma” dvs luftens herre. (Motsvarande forntida vädergudar var sumerernas Enlil och hebréernas Jahve, vika båda betyder vindens och vädrets herre). Ukko's fru hette Akka.

Ilma, Inmar, är vädrets och åskans gud. Uppenbarligen samma som Ukko (Ukko Ilma). Dotter: Ilmatar (luftmö), Luonnotar (naturmö), som i  Kalevala är mor till Väinämöinen. Grammatiskt kunde man tolka att far till Väinämöinen skulle heta ”Väinö”, som kanske kan identifieras som guden Kalev, men också som Ilma. Det skulle betyda att Väinämöinen och Väinö skulle inte från början vara samma gestalt, fast de har senare blandats ihop. På samma sätt är Kalevalahjälten smedguden Ilmarinen uppenbarligen en son till Ilma, och inte Ilma själv, fast även här förekommer sammanblandningar.

Akka var fruktbarhetens gudinna (äldre form var Akko). Alternativa namn är Maan-Emo (Jord-Mor), Maa-Emoinen, och de troligen slaviska namnformerna: Rauni, Ravdna, Ronika.

Madderakka är hos samerna barnbördets gudinna, hennes man hette Madderatcha, som delade ut själar till barnen. Här är ”Madder” gissningsvis en indoeuropeisk lån, som t.ex latinets ”mater” som just menar moder. Andra gestalter som hjälpte till vid födslovåndor var de tre döttrarna: Sarakka, Juksakka and Uksakka. Madderakka var i finsk-ugriska myter första kvinnan, den äldsta akka (kvinna, gumma) och också den under vatten, kanske samma som Vellamo.

Ahti, Ahto vattenguden, vars hustru hette Vellamo.

Haltia avser naturande, bokstavligen (finska ordet "haltia" = ägare, makthavare, ha makt är "hallita") den som har makt över en viss naturfenomen, ett växt- eller djurart osv.

Hiisi, eller Hisi, ett slags illasinnad andeväsen.

Paha, också illasinnad (finska ordet "paha" = ond), ingår i sällskapet runt guden Lempo (eller möjligen kan uppfattas som samma väsen).

Ilmarinen var han som smidde himlavalvet, och den märkliga kvarnen Sampo som producerad vad som helst. Sampo är symbolen för världsordningen, denna värld som ger oss allt vi har. I sagan är Ilmarinen son till Kaleva, eller till Ilma. Kaleva (Kaled, Kalev, Kalevi) år allstå samam som himlnas fader och vädrets gud. Möjligen har Kaleva (keltisk gud) kommit med i myterna först senare.

Ilmatar eller Luonnotar, dotter till Ilma. I Kalevala är det hon som skapar landbacken genom att råka knäcka urägget. (Motsvarande är t.ex sumerernas Ninlil (mö-luft), sunnavindens gudinna.)

Päivä är solen och motvarande gudom. På finska betyder "päivä" dag, men det är en senare utveckling. Man menade från början tiden då det var ljust, då solen härskade.

Jumala, finska for gud. Den ursprungliga formen är kanske Jubmel, och avsåg en högtstående andlig varelse, och särskilt Ukko.

Lempo eller Lempi är numera känt att vara illasinnad, men namnet betyder egentligen kärleksgud (lempi = kärlek på äldre och poetisk finska). En av hjältarna i kalevala är Lemminkäinen, är Lempos son, han som sprang så ivrigt efter kvinnorna på Ön (Ösel) (vi kan jämföra honom med grekernas Eros). Som en annan jämförelse kan vi ta grekernas växtlighetsgud och herdarnas gud, den bockfotade och hornbeprydde Pan, vars sällskap bestod av satyrer och andra skogsandar. I skogen fanns odjur, och skogens andar uppfattades som förskräckliga. Därför identifieras Lempo liksom Pan senare med Djävulen. (Tanken för också till "lem", och det är möjligt att det är det manliga könsorganet som namnet till guden ursprungligen syftar, vilket också skulle förklara det mer illasinnade användandet av namnet.)

Piru är ett gemensamt namn till ett gäng retliga andar. Man hade en allmän tro att om man högt uttalade namnet på en sådan lägre stående ande var denna tvungen att hörsamma och lyda. Detta kallades "noitua" (den som gör så som yrke heter "nojd"). På svenska kallas det "svära", vilket alltså generellt betyder "kalla en ande vid namn", vilket man också gjorde när man svor en ed. Svär gör man ju fortvarande och kallar andar med olika namn (svordomar). Om man önskade långvarig effekt läste man längre ramsor, på finska ”luvut” (avser en hemlig ramsa som bara nojden kunde) eller ”taiat” (trolldom, kunskaperna, avser nojdens hemliga kunskaper). "Kirot" betyder kroppsliga besvär som andarna kunde orsaka. Man kunde också orsaka besvär åt andra med illasinnade ramsor, vilket gör att "kirota" på finska avser en mer illasinnad form att svära.

Henki betyder ande, men ordet har samma bas som "hengitys", andning. Man talar också om vinden som "tuulen henki", vindens ande eller andning. Guden Ilma var den mäktigaste av andar, hans andning var stormen. Luften som vi andas uppfattades förr inte som ett fysikaliskt ämne utan som livets källa. Även i Bibeln är ”guds ande över vattnet” i själva verket stormvinden, stormens gud (Jahve) över havet.

Kalma var dödens och döda kroppars gudinna som bodde i dödsriket Tuonela. Där vaktade en förskräcklig figur som hette Surma (ordet "surma" betyder ond bråd död).

Kuu eller Kun är mångud (gudinna?). "Kuu" betyder måne.

Pekko var åkerns gud, och som hjälpreda hade han Sampsa Pellervoinen, såddens gud. Pekko hade makten över skördet, också vattnets skörd när det gällde sjöarna i närområdet. Till exempel läser finska fiskare (än i dag faktiskt) ramsan: ”Anna Ahti ahvenia, Pekko pieniä kaloja” (Ge mig, Ahti, abborrar, Pekko mindre fiskar). På kristen tid började Pekko identifieras med sankte Pär.

Tapio, skogens gud. Mielikki var skogens mö, Tapions fru. Barnen hette Nyyrikki, Tuulikki, av vilka man bad jaktlycka, och Tellervo som skyddade husdjur. Ajatar, Aijo, Ajattara är också ursprungligen skogsande, fast betydellsn i det moderna språket syftar till tidens ande (aika = tid, ajat = tiderna). Kanske man täkte något slags perioder, årstider osv.

Kaleda, Kaleva var krigets och fredens gud, samt tideräkningens gud. På himlavarvet representerades han av Orions stjärnbild. Man kan identifiera honom med Ukko och Ilma. Denna gud var troligen av keltisk ursprung, varifrån baltiska indoeuropéer hade lånat gestalten, och som de finskättade folken också tog över, när de väl vandrat in till ”Kalevas marker”.

Perkele, från början Perkunas som var en baltisk åskgud, alltså egentligen samma som Ukko. Man kan tänka sig att de finskättade folken, som säkert hamande i strid med balterna, uppfattade denna fiendegud som identisk med den onde Paha (så gick det till också när hebréerna vrängde namnet till den filisteiska maktens och krigets gud Baal Zabul till formen Belsebub).

Om gudasagorna bör men generellt uppmärksamma att man lade till och förvrängde med tiden av propagandistiska skäl. Varken de grekisk romerska eller nordiska sägnerna är särskilt pålitliga, framför allt för att mycket av det är senare litterär produktion, och motsvarar inte vad folk verkligen trodde och tänkte. Till exempel den nordiska sagosamlingen Edda, från 1300-talet, skrevs på den kristna medeltiden enligt ideal som rådde då, såsom man föreställde att hednatiden skulle ha varit, vilket var långt ifrån verkligheten. På motsvarande sätt är det med de forngrekiska sagorna, där vi fick i skolan lära oss hur vissa författare som tillhörde den grekiska överklassen ville att den grekiska mytologin skulle beskrivas. I verkligheten var den grekiska mytologin mindre enhetligt organiserat, nästan varje by hade sina egna sägner. Som ett exempel kan tas sol- och musikguden Apollon. Att han hade den rollen gäller dock bara Apollon i Delfoi, som var den enda vi fick lära oss i skolan. Det forngrekiska ordet ”apollon” betyder i själva verket ”yngling” eller ursprungligen”tupp-kyckling”, och yngling-gudar som kallades Apollon fanns ett flertal olika i forna Grekland; en var till och med en råttgud som spred sjukdomar.

Av finska gudar har Ukko getts en alltför stor betydelse, och t.ex Lemmi (Lempo) har tryckts ner till att bli en djävul (kristendomens förtjänst). På sin tid var dessa lika viktiga, såsom också skogens och vattnets gudar osv. Det är också troligt att sägnerna mellan folken inte skiljde sig från varandra särskilt mycket mer än de gjorde mellan byarna. Grundstoftet till religiösa sägner hade under årtusendena spritt sig vitt omkring i världen. Till exempel påminner Lemminkäinen och hans död i Kalevala påtagligt den egyptiska Osiris, men man hade förstås inte hämtat Lemminkäinen-sagan enda från Egypten, utan motsvarande berättelser fanns överallt. De flesta har dock försvunnit då ingen har skrivit upp dem. (Man ska heller inte glömma att Lönnrot, som skapade Kalevala, lade till en del eget i den.)


Källor:

http://www.godchecker.com/pantheon/finnish-mythology.php
http://www.tsv.fi/ttapaht/
http://www.palladiumkirjat.fi/jattilaisten_maa.htm
http://fi.wiktionary.org/wiki/
http://sv.rilpedia.org/wiki/Kalevala#Finsk_folkdiktning_före_Kalevala
http://www.sanakirja.org/
http://fi.wikipedia.org/wiki/Luettelo_venäjän_kielestä_suomen_kieleen_lainatuista_sanoista
http://www.kotus.fi/?5400_m=6309&s=3235
mm.