Vikingar – vilka var de egentligen?

Sammanställd av Seppo Nurmi, 2014

Vad säger forskare?

Följande är klippt från en artikel i den populärvetenskapliga tidskriften Populär Historia, 19 maj 2004. Den är från avhandlingen av historieforskaren Anna Larsson. Det är förstås bara en forskares uppfattning, men eftersom det är från en godkänt doktorsavhandling speglas här den accepterade vetenskapliga synen på saken.

Länk: http://www.popularhistoria.se/artiklar/vikingen-en-belastad-figur/

Själva ordet ”viking” är i dag så svårhanterligt att det helst undviks av den seriöse forskaren. Utanför den rent historiografiska exposén har det ersatts av det torrare men mer korrekta ”sjöfarande nordbo under vikingatiden”. För pedagogen, däremot, är det alltjämt ett användbart begrepp för att locka ungdomar och turister till museer och historiska attraktioner.

Ordets etymologi är oklar och det finns belagt från ytterst få samtida källor. I Sverige förekommer det på ett fåtal runstenar, bland annat i skånska Västra Strö, och syftar då på ett ”krigs- eller härjningståg” snarare än på en person. Också hos den tyske historieskrivaren Adam av Bremen återkommer det som en dansk beteckning för sjörövare. Att betrakta alla nordbor under århundradena 800 till 1100 för vikingar är alltså en grov misstolkning.

Min slutsats:

Ordet ”viking”, där det först inträder, avser inte något särskilt folkslag, utan möjligen nordiska sjörövare av olika ursprung. Den romantiserade ”vikingen”, ”vikingafolk”, är en senare och rent litterär gestaltning. Svenska forskare är fullkomligt i det klara med det ohistoriska med vikingen, men man vill ändå inte helt släppa honom. För han är nyttig ibland, framför allt bringar han pengar till landet.


Förebilder till den romantiserade ”vikingen”

Samlade från olika källor.

1800-talet

Frithiofs saga

Frithiofs saga är ett diktverk av Esaias Tegnér, publicerades i bokform 1825; delar av verket hade tidigare publicerats i Götiska Förbundets tidskrift Iduna. Verket är inspirerat av Fritjof den djärves saga som är en isländsk så kallad fornaldarsaga. De första delarna av Frithiofs saga publicerades hösten 1820 i Iduna och tidskriften innehöll då romanserna Frithiof och Björn, Frithiof kommer till Kung Ring, Isfarten och Frithiofs frestelse. 1822 publicerade Iduna de avslutande fem delarna. Diktverket väckte stor uppmärksamhet och blev snart också spridda utanför Sverige; några av romanserna hade översatts av Amalia von Helvig och publicerats i en tysk tidskrift. Romanserna samlades snart i ett band, Frithiofs saga, som Tegnér publicerade på eget förlag sommaren 1825. I september samma år kom den andra upplagan. De två första upplagorna sålde snabbt 4 000 exemplar.
Länkar: http://runeberg.org/fritiofs/
            http://litteraturbanken.se/#!/forfattare/TegnerE/titlar/FrithiofsSaga/sida/1/etext

Vikingen – en dikt

”Vikingen” heter en dikt av Erik Gustav Geijer (utgiven i Iduna 1811). Geijers dikt fick betydelse som skapare av en tydligare bild av vikingen som en person. Tillsammans Esaias Tegnér's diktverk utvecklare den sig till en schablon om vikingen. På 1800-talet uppfattades hans diktning som verklighetsnära (vilket säger en del om tidens anda). I dag kan man nog betrakta Geijer som en romantiker som föga fäste uppmärksamhet på faktiska förhållanden. Ett annat exempel är hans dikt om odalbonden sittandes på en ensligt belägen gård, istället för i verklighetens by.
Länkar: http://www.svensklyrik.se/poeter/erik-gustaf-geijer/vikingen ,
            http://www.geijer.com/jp/egg/egg_poesi/eggpoesi.html

Vad säger äldre källor?

Min notering:

Det finns inga säkra belägg att vikingarna var uteslutande nordgermaner, utan de kan ha härstammat från vitt skilda folkslag. Det finns däremot belägg att bl.a. frankerna och ryska furstarna använde vikingar som legosoldater, och detta kan vara bakgrunden till deras härjningar. Det var nog löst folk och legosoldater från olika håll i dåtidens Europa. Antingen tog de lejd hos någon furste, eller, när sådant tillfälle inte erbjöds, härjade de på egen hand, för krigsbyte hade blivit deras levebröd. (Motsvarande situation hade uppstått vid Medelhavet några århundraden tidigare, när sjöröveriet ökade tills romarna fick nog och började utföra rensningar med militära medel.)



Några välkända äldre texter som man har hämtat stoff från

Följande verk har också givit stoff till viking-mytens framväxande på 1800-talet, även om benämningen ”viking” inte alls förekommer i dem.

Völsungasagan

Völsungasagan är en nordisk fornaldarsaga som troligen är tillkommen omkring år 1275. En annan form av samma berättelse finns i Nibelungenlied, ett diktverk från Sydtyskland från omkring år 1200. Delar av berättelsen finns illustrerade på Sigurdsristningen från 1000-talet. Berättelsen utgör grunden till Nibelungens ring (opera av Richard Wagner).

Ragnar Lodbroks saga

En nordisk fornaldarsaga från mitten av 1200-talet, forsättning till Völundasagan.

Edda

Ett gemensamt namn till gamla isländska och nordiska sagor och poem.

Snorres Edda

Även kallad Den yngre Eddan och Prosaiska Eddan, är en isländsk medeltida handbok i skaldekonsten och lärobok i nordisk mytologi. Den är allmänt tillskriven författaren och politikern Snorre Sturlasson, som sannolikt sammanställde verket omkring år 1220. I Codex Upsaliensis (DG 11), som är den äldsta bevarade handskriften av Snorres Edda, står följande upplysning rörande författarskapet:

Denna bok heter Edda. Snorre Sturlasson satte samman den på så sätt som den är ordnad här: Först berättas om asarna och Ymer, därefter följer Skaldskapens språk och benämningarna på många ting och sist Verslistan, som Snorre diktade om kung Hakon och Skule jarl.

Den poetiska Eddan

En samling nordiska kväden och verser med gudomliga och mytologiska motiv. Den har också kallats Sämunds edda (Edda Sæmundar) för att skilja den från Snorres Edda, baserad på den felaktiga tron att den skrevs av Sämund Frode. Dikterna anses huvudsakligen vara tillkomna i västra Norge och på Island under åren 800-1000.



Min slutnotering angående viking-mytens politiska påverkan:

Danmark och Norge var i union som varade till 1814, när det började beror på vad som räknas med, men mer eller mindre från 1400-talet (officiellt från 1660). Norge var sedan i union med Sverige till 1905. Från övriga Europa sett betraktades de nordiska folken som ett enda germanskt folk. Tyskarna ansåg sig tillhöra samma germanska stam, och de ovannämnda vikingapoemen fick ett stort anklang där. Även Kaiser Wilhelm II (1859 – 1941) var begeistrad av vikingapoemen, och betraktade sig själv som vikingarnas ättling, fast han var halvt av engelskt börd. Han hade också vanan att hålla nationalistiska brandtal (vilka en viss Herr Hitler kanske vad med och hörde och fick inspiration av). Detta, om det inte var direkt en tändande gnista, så i alla falla spädde den på, till den germanska nationalitetsanda som väcktes på 1800-talet. Det kulminerar sedan på 1900-talet i nationalsocialismen. På så sätt kom de svenska diktarna indirekt att gynna nazismens utbredning.