Morse alfabetet

Morse alfabetet skapades 1837 för manuell telegrafi, och fick sitt namn av Samuel Morse, som utvecklade ett tillsammans med sin assistent Alfred Vail. Det finns dock kontroverser om vem som var uppfinnaren, om Morse var först osv.. I vilket fall som helst var Morses första kodtabell inte den samma, knappast ens mycket lik, som den som senare fick bära hans namn. Gemensamt är i varje fall att Morse-koden gör ingen skillnad mellan stora och små bokstäver. Den utökades senare med nationella tecken, som åäö, och kontrollkoder för överföringsprotokoll. Det fanns också Morse-tecken definierade för kyrillisk alfabet mm. speciella alfabet.

Nedanstående kod är således inte den ursprungliga Morse-koden. Koden ändrade Morse själv i omgångar, och olika länder och institutioner gjorde sina egna anpassningar. Den första internationella standardiseringen hette ITA-1, men innehöll bara engelska bokstavstecken. Den utökades sedan med nationella tecken. Det finns olika dylika kodtabeller, även sådana som inte ens kallas Morse-koder. Den internationella standarden ändrades också då och då. Det som står nedan var den som författaren fick lära sig i finska armen vid slutet av 1960-talet.

  Utökat Morse alfabet

  A       · −

  K       − · −

  U       · · −

  1       · − − − −

  B       − · · ·

  L       · − · ·

  V       · · · −

  2       · · − − −

  C       − · − ·

  M       − −

  W       · − −

  3       · · · − −

  D       − · ·

  N       − ·

  X       − · · −

  4       · · · · −

  E       ·

  O       − − −

  Y       − · − −

  5       · · · · ·

  F       · · − ·

  P       · − − ·

  Z       − − · ·

  6       − · · · ·

  G       − − ·

  Q       − − · −

  Å       · − − · −

  7       − − · · ·

  H       · · · ·

  R       · − ·

  æ Ä   · − · −

  8       − − − · ·

  I         · ·

  S       · · ·

  Ø Ö   − − − ·

  9       − − − − ·

  J        · − − −

  T       −

  Ŭ Ü   · · − −

  0       − − − − −

  ĉ ç     − · − · ·

  ch     − − − −

  ð       · · − − ·

  È       · − · · −

  É       · · − · ·

  ĝ       − − · − ·

  ĥ       − · − − ·

  Ĵ       · − − − ·

  ñ       − − · − −

  Ŝ       · · · − ·

  þ       · − − · ·

  @     · − − · −


Läs så här:
- En punkt betecknar en kort signal, ett streck lång signal.
- En kort signal är ungefär en tredjedel till en halv av den långa.
- Mellan bokstäverna läggs en kort paus, ungefär så lång som en lång signal.
- Mellan ord lägger man en lite längre paus.

Man bestämde exakta internationella standarder om signallängder, men i början var det ganska flytande. Radioamatörer kunde ha mycket varierande stil, medan yrkestrafik, särskild då båtarna till havs, hade mer stränga krav på tydlighet. Fler tecken än bara bokstäver och siffror behövdes också, särskild för att sända teknisk information av olika slag. Och det fanns behov för enkla symboler för att styra och informera om själva sändning och mottagning.

  Morse-alfabetets specialtecken,
  samt vanligaste procedurtecken för telegrafi-trafik

 Minnesregel
  (akronym)

  Komma             ,             − − · · − −

  MIM

  Punkt                 .             · − · − · −

  AAA

  Semikolon          ;             − · − · − ·

  KR

  Kolon                :              − − − · · ·

  OS

  Frågetecken      ?              · · − − · ·

  IMI

  Parentes          ( )              − · − − · −

  KK

  Apostrof           '              · − − − − ·

  WG

  Kvotation           "             · − · · − ·

  AF

  Streck                -             − · · · · −

  DU

  Snedstreck         /             − · · − ·

  DN

  Start                 >             − · − · −

  CT

  Fel, stryk det sista            · ·  · ·  · ·  · ·

  I I I I

  Avbryt                             · − − · · ·

  AB

  Slut                  +             · − · − ·

  AR

  Vänta                              · − · · ·

  AS

  Skiljetecken     =              − · · · −

  BT

  Klart - lyssnar, ”Over”      − · −

  K

  Rätt mottaget, ”Roger”      · − ·

  R

  Har förstått                       · · · − ·

  VE

  Slutar sända      * @         · · · − · −

  VA/SK

  Nödsignal                         · · · − − − · · ·

  SOS

  Nödsignal (äldre)              − · − ·   − − · −   − · ·

  CQD

 
De tecken som visas efter namnet representerar vad man brukade skriva på blanketten, även om vissa inte är skiljetecken utan sk. procedurtecken. Minnesregeln till höger använder telegrafisten för att forma specialtecknet av de lite enklare bokstavstecknen (utan någon paus mellan bokstäverna).

Författaren, som lärde detta i det militära, har fortfarande i färskt minne hur det lät när man skulle stänga av radiosändaren och sedan kanske få sticka på permis (slut på radiotrafiken och stänger av sändaren, AR VE): di-daa-di-daa-di di-di-di-daa-di-daa. Det lät som musik i mina öron. Sanningen är också att till det militära plockades ofta telegrafisterna bland musikanter, som brukade klara signalerna bättre än andra, framför allt trummisarna. Själv är jag ingen musiker men klarade ändå testerna. En rolig detalj är kanske att vi som hade tränat telegrafi hade inga problem med att säga hur många skott som t.ex en kpist salva innehöll. Vi kunde faktiskt bevisa det genom att i efterhand räkna i magasinet hur många skott verkligen hade gått iväg. Man kunde räkna antalet skott även i hyfsat långa salvor. Jag själv brukade räkna antalet h-boksktäver, plus vad som blev över delade jag i s- i och e-bokstäver. En salva är sällan mer än ca 10 skott, även om man kan förledas tro att den är längre, alltså två stycken h (= 2x4) + någon i (=2) och e (=1). Räkna kunde man göra lugnt i efterhand, för vi var tränade att hålla de senast hörda tecknen i minnet. En telegrafist skriver inte direkt det han/hon hör, utan den skrivande handen ska vara runt 5-10 tecken efter örat, på så sätt blir det lugnare flöde av tecken på blanketten.

Det ska noteras att alla koder här är bara för telegrafi, de användes aldrig i muntlig radiokommunikation. Det är en vanlig missförstånd att man tror att man ropade ”SOS” över talradio. Så gjorde man verkligen inte, nödsignalen i talradio är i stället ”MAYDAY” med engelskt uttal ”mejdej”, vilket har valts för att det är lätt att uppfatta, och lätt att uttala oberoende av vilket språk man talar. Nödanropet används upprepad tre gånger i grupper av tre anrop dvs. nio anrop, sedan lyssnar man en stund på eventuella svar, osv. Det låter så här: ”mayday mayday mayday – mayday mayday mayday – mayday mayday mayday – over”, sedan lyssnar man om det blir svar, om inte upprepas anropet. På motsvarande sätt gjorde man med SOS-signalen i telegrafi. Det finns särskilda nödanrops frekvenser och kanaler som stora kustradiostationer ständig lyssnar. Den äldre nödropssignalen CQD (”come quick, we are in distress” = kom fort vi är i nöd) var inte fullt accepterad av alla, men användes bl.a av britterna (en ännu tidigare var att signalera ”HELP”). Den nya SOS skapades av tyskarna för att den var lätt identifierad (det vanliga påståendet att det betyder ”save our souls” är således helt tagen ur luften), men tog också tid innan den fullt etablerades. Titanic 1912 t.ex sände växelvis både CQD och SOS.

Vissa begrepp har smittats av till talradion, t.ex har vi hört astronauter kommentera ”Roger” i betydelsen ”rätt uppfattat”. Det är helt enkelt det engelska akronymen för bokstaven ”R” i talradion, vilket i morse är tecknet för ”rätt mottaget”. Det tecknet som satt djupast i ryggmärgen på en ”gnista”, en telegrafist, var nog ”− · −” dvs. ”daa di daa”, vilket man alltid måste slänga iväg sist innan man knäpper radioanläggning över på mottagningsläget. Som regel var det enkelriktad kommunikation, och man måste ange när man ska byta riktning.

Det finns ytterligare mer eller mindre officiella koder, dvs. engelska förkortningar, som framför allt radioamatörer burkar använda. Några exempel, här bara angivna med minnesregeln, som bäst förklarar hur de har kommit till:

Många sådana bokstavskombinationer efterapar engelskt uttal, eller är små bilder gjorda av ett par tecken. Telegrafisterna var först med det, men sedan har det tagits över till Internet. Till exempel 2U = ”to you”, U2 = ”you too”, att inte tala om :) och andra ”smileys”.

"Protokoll" är ett viktigt begrepp. För att överföringen skulle lyckas måste det finnas koder som säger vems tur det var att sända, hur sändningen gick, om det var dålig mottagning och man behövde justera något, och när var sändningen av meddelandet över. Ibland krävdes omsändning av vissa avsnitt som inte kunnat mottas felfritt osv. Ett regelsystem skapades som båda sidorna i punkt och pricka skulle följa när det gällde kontroller och turordningar. Det är ett sådant regelsystem som kallas för ett "kommunikations protokoll". Senare kom koder för fjärrskrivare och andra automatiska elektromekaniska maskiner. För att maskiner av olika fabrikat skulle kunna kommunicera sinsemellan måste konstruktörerna se till att maskinerna följer en given standardiserad kommunikationsprotokoll. Numera är det ju datorer som sköter protokollen.

I radiotelegrafin utvecklade man ett antal internationella officiella förkortningar för att styra kommunikation och snabbt förmedla viktiga fakta som berörde överföringen.
De flesta börjar med tecknet för Q. Här är bara några som författaren plockat ur minnet:

  Q kod

  Betyder

  QSO

  Jag är klar för att börja kommunicera

  QRX

  Vänta, sänder nästa gång kl ...

  QRV

  Färdig att ta emot

  QRK

  Din signal hörs... 1 = dåligt ... 5 = bra.

  QRG

  Min frekvens är ...

  QTA

  Radera senaste meddelandet

  QTC

  Jag har .. stycken meddelanden till dig

  ?

  Generellt gäller att om man sätter frågetecken efter blir det motsvarande fråga i stället:

  QSO?

  Är du klar för att börja kommunicera?



Mer finns t.ex här: http://www.zerobeat.net/qrp/qsignals.html
Det finns också Z-koder: http://www.zerobeat.net/qrp/zsiglist.html

Telegrafisterna utvecklade en "handstil", och det var inte svårt att av handslaget med telegrafnyckeln höra vem som höll i den om det var en grupp människor man ofta kommunicerade med. I det militära försökte man träna bort all personlig handstil, för att den "lede fi" inte skulle höra vilken kompanis "gnista" det var som sände. Militära meddelanden sändes alltid krypterade i fem teckens grupper, fem tecken, kort paus, fem tecken, kort paus osv... Att sända militära meddelanden som klartext i etern var strängt förbjudet! Sådana olydigheter och andra misstag av de tyska telegrafisterna utnyttjades faktiskt under andra världskriget av engelsmännen m.fl. för att dechiffrera koden som användes i tyskarnas krypteringsmaskiner. Men det är en annan historia.